Nu har det varit skolavslutningar för båda barnen. Iom att jag är föräldraledig så har barnen i år ett långt och härligt sommarlov. Jag blir så nostalgisk när jag går på skolavlsutningar, ser alla sommarklädda barn, sjunger sommarsånger och hör barn berätta dikter mm. Så många tankar som kommer från mina egna avslutningar. Förväntningar inför att sluta en viss årskurs och börja en ny. Ja, alla de sakerna. 10 härliga veckor av sol och bad, barfotaspring och sena kvällar med vänner.
Nu har vi inte 10 veckor men ca 8 tror jag av härlig ledighet framför oss. Sen börjar William andra klass och Viola skall börja i f-klass. Massa förväntningar och massa lata dagar. Nu ska vi njuta!
Igår var jag på föräldragruppen som anordnas via BVC. Det var ett bra och givande möte tycker jag. Vi pratade om föräldrarollen. Att vara förälder. Tanken var nog att vi skulle få tänka till och reflektera. Jag har iaf tänkt en hel del på det sen igår.
Hon som håller i det läste upp ”kriterier” för en bra förälder. Rena drömidealet som vi såklart inte kan eller vill (hoppas jag) uppnå. Men det var för att få oss att börja reflektera. Jag har landat i tre saker som iaf gör att jag tar mig igenom vardagen utan skuldkänslor varje dag. De finns där, tro mig. Men oftast är det nog så att de allra högsta kraven ställer vi på oss själva.
Bli vän med vad som är viktigt för dig i föräldrarollen. Inte 20 saker. Kanske 2-3 saker som verkligen betyder något för dig. Hur vill jag vara som förälder? En viktig sak för mig är tex att kunna visa barnen att alla gör fel och att alla kan säga förlåt. En annan är respekt. Att respektera alla. Barn, vuxna, djur mm.
Ta eget ansvar för hur jag tolkar och tar till mig kommentarer och intryck. Sociala medier, det går att prata länge om. Hur tar jag emot en kommentar från mina föräldrar, svärföräldrar, omgivning. Tar jag den negativt och personligt och känner mig påhoppad eller tänker jag att personen som ger mig den har en god intention.
En person igår sa att de hade kommit fram till i hennes familj att istället för att ta illa vid sig så kan man svara ”så kan man ju också tänka”. Tycker jag var fantastiskt. Jag lärde mig på en utbildning för många år sen att alla gör eller säger saker med en god intention. Jag hade svårt att acceptera detta som en sanning, för det finns massor av hemska uttalanden och handlingar. Men jag försöker iaf utgå från att det är utgångspunkten. Då behöver jag inte som en första sak reagera negativt. Utan om jag utgår från att personen vill väl, är genuint intresserad eller bara ha en annan infallsvinkel så behöver det inte rucka mig eller min självbild. Då ger det istället en extra nyans eller dimension som jag kanske inte har tänkt på.
Denna hänger ihop med den andra punkten. När det kommer till sociala medier så är vi säkert många som ibland kan känna oss lite stressade över att vi inte är lika ”lyckade” som de vi följer på Facebook, Instagram eller bloggar.
Vad är syftet med att lägga ut en bild på sitt barn och berätta att det kan gå redan vid 8 månader. Eller att det kan läsa vid 4 års ålder? Eller att det gör egen fantastisk mat vid 6 år. Hur tolkar du den perfekta tårtan som är bakad, den fantastiska inredningen och städningen, de perfekta rabatterna eller budskapet att någon har varit ute på en lång löptur och lagt upp resultatet på Facebook? Stressar det dig?
Det gav mig en stress för ett tag sedan, jag funderade på att stänga ner allt. Men jag kom fram till att jag vill kunna följa vänner och familj jag inte träffar ofta och jag vill kunna inspireras. För vi kan ju inse att det där är russin och ingen är bra på allt, alla har sina speciella intressen. Så nu utgår jag från att det som läggs upp görs av välmening och jag ser det som inspiration, eller gläds med personerna och tänker att de är stolta. Eller så slutar jag helt enkelt att följa dem…
Om jag alltid lyckas att hålla den inställning som jag beskriver ovan? Nej, absolut inte. Men jag jobbar på det varje dag och det får mig att må bra. Se detta nu som inspiration! ?
just nu sitter jag i soffan med sovande bebis på bröstet. Helt nerkräkt av honom. Med sunkiga kläder och i stort behov av en dusch. Men den bilden vill jag inte visa och ni vill nog inte se den. så istället blir det en bild på första fångade leendet.
Vilka underbara dagar det har varit sista veckan! Helt ok att vara föräldraledig just nu. ?
Det är ju bara det där att kunna njuta i nuet och inte tänka på alla ”måsten”, utan våga släppa dem några dagar och bara vara. Det var nästan helt omöjligt för mig för några år sen. Men nu, nu är jag faktiskt mycket bättre på att inte göra något.
Innan så valde jag att plocka och röja när bebisen sov. Nu väljer jag att sova.
Innan så valde jag att försöka lägga bebisen i korgen eller babysittern, nu sitter vi och myser.
Men visst faller jag tillbaka… Stöket hopar sig och efter några dagar får jag nästan ett bryt och tar en plockrunda…
Har inte kommit ut bland andra så mycket de sista veckorna. Men igår tog jag och Viola en snabb tur till butikerna i centrum mellan amningarna för att inhandla skor och byxor.
Jag gillar inte de stora klädkedjornas indelning av barnkläder och att på ena sidan är det mesta färgglatt med ”söta” motiv och på den andra är det mörka färger med ”tuffa” motiv. Vi rörd oss mellan båda för att hitta en kombination av färger mm. När vi precis skulle gå efter att ha hittat en härlig body med jordgubbar på till Nils på sidan med de glada färgerna hörde jag en mamma som stod och pratade med sina barn. Hon hade två, väldigt stereotyp klädda som signalerade att den ena var en flicka och den andra en pojke. Pojken stod och tittade på en jättefin tröja med blommor. Mamman tog den ifrån honom och sa ”Det är bara flickor som har blommor”
Va?! Vem har bestämt det? Varför? Varför gör vi som föräldrar såhär mot våra barn? Varför ska vi sätta in dem i fack innan de är fria från sin blöja och berätta för dem att tack vare att de råkar ha snopp eller snippa så får de bara uttrycka sig på vissa sätt, bära en viss typ av kläder och leka med en viss typ av leksaker? Vem blir lycklig av det?!
Jag blir så arg och ledsen! Det kan tyckas vara en liten sak, men en sak som är så enkel att rätta till om vi vuxna kunde låta bli att begränsa våra barn. Kan de inte få lov att vara barn? Att känna att allt är ok, att få utforsla alla sidor av sin personlighet. Jag är helt övertygad om att vi hade haft ett mer tolerant samhälle med mindre utanförskap och mobbing om vi från barnsben får lära oss att alla får vara och se ut som de vill. Det är ok.
Den lilla bebispojken har en body med rosa blommor på sig! O nej! Vad ska nu hända med honom.
Imorgon fyller jag år. I födelsedagspresent önskar jag mig att alla stora klädkedjor som påverkar massor börjar inse att det finns pojkar som gillar Anna och Elsa i Frost och att det finns flickor som gillar grävmaskiner. Så de helt enkelt tar efter affärer som Polarn och Pyret och delar in kläderna efter storlek. Bara. En enda barnavdelning.
Den andra saken jag önskar mig är att vi föräldrar slutar att begränsa våra barn till att passa in i våra skapade fack för pojkar och flickor. Fundera på vad som gör ditt barn gladast? Min son sa för ett tag sen att han tycker om färgen rosa och han skulle vilja ha klänning på sig ibland. Men han är rädd att de andra barnen på skolan ska skratta åt honom. Tyvärr med all rätt. Han har lärt sig sen han började skolan hur ”det ska vara” men inte är det insikter som gör honom lyckligare. Det är vi föräldrar som påverkar hur våra barn ska växa upp. Jag önskar mig ett mer tolerant samhälle där våra barn får vara barn och får vara utåtagerande, lekfulla, omhändertagande och allt annat de har inom sig. Vare de sig råkar ha snopp eller snippa.
I fredags försvann internet. Något med en avgrävd kabel. Vet inte så noga. Iaf så var konsekvensen att vi var utan internet och tv från fredag till idag. Först tänkte jag att det var lite tråkigt. Jag brukar kolla på tv en liten stund på kvällen när barnen har lagt sig och jag brukar lyssna på poddar som publiceras i slutet på veckan…
Men det var himla härligt. För utan vanan att slå på tv:n en stund eller utan att barnen kunde spela på paddan så har vi umgås mycket mer. Såklart behlvs inget internetavbrott för att inse det. Men det blev en konkret påminnelse och den var faktiskt uppskattad.
Sitta och sticka på en solig altan är härligt!
William tog upp sin stickning igen i helgen och då ville även Viola lära sig.
Det enda som var lite krångligt var att jag insåg på kvällen att jag inte heller kunde tända lamporna i huset som är kopplade till vårt internetbaserade system som vi styr från en app…så vi hade även lite mörkare än vanligt. ?
Idag är första dagen på min föräldraledighet. (Heter det så innan bebis har kommit?) iaf så jobbar jag inte innan April 2017 igen. Känns så avlägset. Ett helt år! Jag har aldrig varit hemma med de andra så länge. Så detta känns verkligen lyxigt. Inte bara för mig tänker jag. För oss alla. William får uppleva att sluta skolan 13 varje dag och gå hem, samma för Viola. Hon får uppleva att vara på förskolan 15 timmar. Fyra dagars ledigt varje vecka. Vi får ett långt sommarlov tillsammans. Så många saker som innebär massor med mer tid till varandra. Jag har bestämt mig för att verkligen njuta i nuet mycket mer denna gång. Av allt.
Perspektiven har ändrats. Jag har kärt mig saker. Tur är väl det. Nu väntar ett tag med lugn och ro innan bebis kommer. Även om det gör ont mest hela tiden nu så ska jag försöka njuta av även dessa dagar.
Att första dagen inleddes med massa sol gör ju inte saken sämre! ?
Förmiddagspromenad med Wilma. Eller jag satt på en sten och barnen gick…
När vi shoppade loss på bokrean hittade vi en bakbok som vi trodde barnen skulle uppskatta. Den är skriven av Clara Lidström och Annakarin Nyberg. Det var sant, de uppskattar den mycket. Den är fint illustrerad med både vilka ingredienser som ingår och hur man gör steg för steg. Det är recept på söta saker som nog lockar de flesta.
Men det gillas inte av mig, barnens mamma. Visst förstod vi att det är en bok som innehåller recept med socker mm. Men visst kan det vara bättre att kanske göra egna chokladbollar istället för att köpa godis? Så tänkte jag. Men när vi läste igenom boken så slogs jag av att många av recepten är så otroligt söta. Varför är de det?
Ta tex receptet på chokladbollar. I det står det att man skall addera 1,5 dl socker. Jag har det där receptet i ryggmärgen sen jag var barn. Då stod det på baksidan av havregrynspaketet att det behövs 1 dl socker till 3 dl havregryn. Men är har de adderat på ytterligare 50%! Sen så föreslår de att de skall rullas i kokosflingor, pärlsocker eller strössel dessutom…. William påpekade att de har glömt att skriva att man minsann kan rulla dem i havregryn….
Även radiokakan innehåller 4 dl florsocker istället för de recept jag hittade på nätet som innehåller 3 dl.
Vår strategi brukar istället vara att halvera mängden socker i de recept vi bakar. Och vet ni, det funkar precis lika bra! (Nu har jag ju inte bakat mig igenom alla kakor. Men vi har ännu inte misslyckats) och barnen gillar det ändå. De har ju inga andra referenser.
Likadant när vi väljer choklad när vi bakar, då tar vi 70% istället för mjölkchoklad. Funkar också bra! Det blir sött ändå.
Självklart är det inte så att Clara och Annakarin behöver trixa till recept som är sockerfria mm. Men jag förstår inte varför de måste vara extra socker i dem? Är inte det onödigt när vi ändå är så medvetna om sockrets skadliga inverkan på våra kroppar. Nu kanske du tänker, men låt bli att baka då. Ja, det kan vi ju göra. Men jag tycker ändå att någon gång ibland kan det vara roligt. Jag får helt enkelt modifiera recepten själv…
I förra veckan var jag och familjen i Sälen för att åka skidor. Det fick mig att reflektera kring deras utvecklingskurva. Den var helt enorm. Inget konstigt med det kanske, de allra flesta barn har en sån utvecklingskurva tror jag när de lär sig något nytt samt när de tycker att aktiviteten är rolig. Jag blev faktiskt lite avundsjuk. Varför har jag inte en sån utvecklingskurva? Är det för det faktum att jag är vuxen? Blir vi människor sämre på att lära oss med åren eller vad beror det på? Jag har ingen aning och jag minns inte att jag har läst något i ämnet heller så jag känner mig lite blank i denna fråga. Hur tar jag reda på om hur det ligger till? Är det skillnad mellan barn och vuxna? Troligen är det väl så, men varför?
De hade åkt skidor någon enstaka dag åren innan. Men i slutet på veckan så skidade de med lätthet ner från röda backar och de ville inte sluta åka på dagarna. Hur som helst så var det kul att se och jag är fortfarande lite avundsjuk…
Första dagen var det knappt ok att åka på rullbandet…..
Efter 3 dagar var det ingen match att åka i röda pister….
William hade lyxen att vara enda barnet i sin grupp på skidskolan. Troligen underlättade det den branta utvecklingskurvan. Han utvecklades till att ha mycket bättre kontroll.
Har funderat mycket på hur jag vill att 2016 skall bli. Jag tror inte på att jag är i förarsätet vad gäller allt som händer, vissa saker tror jag inte går att påverka. Men absolut merparten och absolut allt som jag på något sätt kan styra över.
Jag har kommit fram till att jag vill bli bättre på att leva i nuet och sortera bort massa brus som inte är till någon nytta för mig. Saker som bara tar av min energi och som gör mig irriterad, saker som jag inte kan styra över. Det är svårt att minnas hur det var för 10 år sedan. Men då, 2006. Då hade jag inget facebook, ingen smart mobil, inget instagram, jag läste inga bloggar och jag spelade inte candy crush. Inte gick jag in på aftonbladet eller andra nyhetsajter för att kolla vad som händer i världen. Jag lyssnade på nyheterna på radio minns jag, för jag jobbade som konstruktör och satt vid mitt skrivbord hela dagarna. Googla upp allt gjorde jag inte heller. Nu menar jag inte att alla dessa saker är av ondo. Absolut inte, massor av sakerna har underlättat min vardag. Men jag funderar ibland på vad som tog min tid då. Tänker att nu har jag ju samma portion tid, men jag gör ju en massa ”onödiga” saker med den. Säkert var det samma då. Kanske har tv-tid bytt plats med tid med den smarta telefonen. Tänker inte lägga så mycket tid på att klura på det. Har istället klurat på vad jag vill göra av min tid.
Nu 2016 har jag ju ett liv där så mycket skall få plats. Två barn med ett tredje på väg. Fortfarande ett heltidsjobb, så det har inte ändrats. Jag vill ha tid för att röra mig och må bra. Jag vill ha tid för min meditation och jag vill börja skriva dagbok en liten stund varje dag. Mest av allt vill jag bli jättebra på att leva i nuet och glädjas av massor av små glädjestunder som hela tiden poppar upp och njuta av dem. Jag vill inte tänka, sen händer det, sen skall jag göra det.
Men som med allt så tror jag inte på att göra massa saker samtidigt och vända upp och ner på allt. Det är som med ständiga förbättringar i arbetslivet. Varje liten sak du ändrar och gör på ett annat sätt som du också orkar bibehålla, det leder till att du går mot en förbättring. Men om du drar igång med massor av saker och gör det som ett projekt i några veckor för att sedan ”göra som vanligt”. Vad har egentligen ändrats då? Inget…. Så nu skall jag fokusera på att hålla kvar vid de saker jag tycker är bra för mig. Se till att få mer tid med barnen, yogan och meditationen. Det är tre saker som jag har uppnått under 2015 som jag för allt i världen inte vill falla tillbaka på igen.
Nya saker att fokusera på 2016:
Börja rensa bland aktiviteter med min sociala media aktivitet. Gå ur grupper på facebook som jag bara retar mig på och sluta följa saker som inte ger mig något. Kan vara instagram, bloggar mm. Har funderat på att radera Facebook för jag blir så deppig av alla dåliga nyheter som sprids i mitt flöde. Jag vill inte se dem. Jag slutade gå in på Expressen och Aftonbladet för ca 5 år sen och jag har inte saknat det en dag. Nu möts jag av deras nyheter igen. Men jag vill inte det.
Hitta en rutin för dagboksskrivandet
Lägga undan telefonen när jag kommer hem på eftermiddagen med barnen och inte ta fram den igen innan de har somnat. (Här är jag ganska bra, men inte alltid. Så lätt att sms:a eller ngt annat) Så kontakta mig efter 20 i fortsättningen….
Kära juletid, en tid för mys, ljus och mycket tid tillsammans med nära och kära och god mat.
Eller en tid för stress, magsår, ångest över alla utgifter, allt som skall göras, allt som skall bakas. Skall, skall, skall. Vill, vill, vill.
Vad vill du göra och vad känner du att du måste göra eller skall göra? Hänger det ihop? Hoppas det, men troligen inte riktigt för de flesta. Men vem gör vi allt för då? Jag har funderat ganska mycket på det. Det där med alla måsten och förväntningar på våra högtider. Kanske är även min åsikt knasig och i en ytterlighet, jag vet inte. Men jag vet iaf att ju fler jular och högtider som har passerat, ju mer har jag lärt mig och funderat om det verkligen är så att ”man” verkligen ”måste” så mycket.
Tänkt tillbaka på när du själv var barn. För vi kan väl ändå vara överens om att julen är barnens högtid? De flesta högtider är nog barnens, eller? Iaf om man har barn. Om man inte har barn så spelar det ingen roll, tänk ändå tillbaka på när du var barn. Hur var det då? Vad uppskattade du? Var det att det var kliniskt städat i varje vrå, att det var uppsatt julgardiner och att det fanns 10 olika sorters hemgjord sill och andra läckerheter på julbordet? Var det att klapparna var inslagna med precision och att det var lagt flera timmar på snören och dekoration? Var det att tomtarna stod precis rätt eller att granen såg perfekt ut?
Det tror jag inte, vad jag minns så var det viktigt att få vara med och klä granen tillsammans med föräldrarna, att få vara med och slå in paketen så gott jag kunde, att få vara med och baka pepparkakor tillsammans samtidigt som vi lyssnade på julmusik. På självaste julafton så var det kul att vara många hemma och det var gott med all den goda maten. Men inte brydde jag mig om ifall allt var hemmagjort eller om det var köpt. Väntan på klapparna var så lång och jag ville alltid har klapparna tidigare än när vi fick dem. Såklart….
Nu som vuxen så kan jag inte komma ifrån det faktum att det finns några få saker som känns viktigt, att få göra förberedelser tillsammans med barnen, baka, pynta och slå in paket. Att de skall få lära sig nöjet av att ge. För mig är det viktigt och väldigt roligt att få ge julklappar, jag blir så glad om jag lyckas träffa rätt och mottagaren blir glad. Det är viktigt att få ses och få äta god mat. Men om det sker den 24:e eller den 26:e eller någon annan dag, det är inte relevant för mig iaf.
Sist vill jag vara tacksam för att jag har en så stor familj och att vi alla fortfarande lyckas att ses och fira jul tillsammans, även om det blir på flera dagar. Det är jag allra mest tacksam för. Om du har en skäktning eller vän som är ensam, kom ihåg dem. Jag inbillar mig att det viktigaste är just närheten och gemenskapen med andra….
Skit i alla måsten! Gör det som är viktigt för dig. Julefrid….
