Etikettarkiv: leva i nuet

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.

Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. ?

Njuta av dagen

Ni kommer väl ihåg att njuta av dagen när dagarna är som de har varit på västkusten de senaste dagarna. Eller ja, det är ju viktigt att komma ihåg att vara närvarande i nuet och njuta av dagen alltid. Men jag tycker att det blir så mycket enklare att bli påmind av det när det är så fina dagar som det har varit. Helst när dessa dagar är i början på våren, efter en lång, kall, mörk, regnig och blåsig vinter. Då är de där första dagarna med massor av sol helt underbara!

I morse slogs jag av hur fin soluppgången var, havet låg helt spegelblankt och blått och i horisonten möttes hav och en rosa himmel som såg helt magisk ut. Nu ikväll när jag kom hem efter min meditation råkade jag titta upp och slogs av hur stjärnklar kvällen är och hur tydligt stjärnorna syns!

För att öva och blir bättre och bättre på att uppskatta och vara i just nuet, (Annars är mitt naturliga tillstånd att planera framtiden) så går jag på yoga regelbundet. Ibland är det långa meditationspass som erbjuds på Asia spa där jag tränar. Detta var andra gången. Idag var det inte någon liggande guidad meditation utan en sittande, sjungande meditation till rörelser. Sången var typ mantran som upprepades i minst 10 min med rörelser till. Vi höll på i 1,5 timme gott och väl så nu när jag tänker efter måste några ha varit mycket mer än 10 min. Vi gjorde 4 eller 5 olika med fokus på balans. Väldigt konstigt att sitta på en kudde i ett rum med massa andra och göra armrörelser samtidigt som vi sjunger samma mening om och om igen på ett konstigt språk. Samtidigt så känns det som att det händer något i kroppen. Kan inte riktigt förklara vad, typ en vibration… Helt klart är det att det iaf var ett bra sätt att vara i nuet. Att komma ihåg sången och rörelserna gjorde att det inte fanns tid att tänka på något mer än det vi gjorde just nu.

Tacksamhet

När kände du senast tacksamhet? Vad har du att vara tacksam för? Hur din situation ser ut så finns det oftast alltid något att vara tacksam för. Det handlar nog om att välja att se och känna tacksamheten och att det kanske är olika saker du känner tacksamhet för beroende på vilken situation du är i.

Jag har de senaste veckorna verkligen blivit påmind om hur otroligt tacksam jag borde vara. Men jag har så svårt att verkligen stanna upp i nuet och bara njuta och insupa tacksamheten för allt.

Saker att känna tacksamhet för:
* Städningen, jag har ju ett hus att städa.
* Stöket som blir efter barnen. Barnen är friska och de finns hos mig.
* Att helgen går åt till att tvätta, handla mat, plocka undan mm. Jag har en familj att göra allt det för och med.
* Bråken och gnället med maken om vem som skall göra vad mm. Jag har en underbar make att dela vardagen med.
* Jobbet som ibland känns som att det tar för stor del av min tillvaro. Jag har ett jobb jag tycker är fantastiskt roligt och jag känner att jag är behövd.
* Smärtan i knät och axlarna. Jag kan gå på massage och jag kan springa och röra mig. Jag vet att allt blir bättre med träning och jag har en frisk kropp.

Ovan är bara en bråkdel av alla ej uppenbara saker jag skall öva mig på att känna tacksamhet för. Men, jag tror att det är lika viktigt att inse att alla har vi det olika. Det är ingen idé att jämföra med någon annan, inte heller att känna sig dum för att dina problem och utmaningar alltid kommer vara mindre jämfört med någon annans. Någon som är sjuk, någon som inte kan få barn, någon som råkar ut för en olycka, någon som bor i ett annat fattigare land, någon som upplever krig, någon som är hemlös. Det kommer alltid finnas de som har det värre. Och det är ju egentligen inte relevant, inget du borde känna dig dum för eller känna att du inte får tycka dina utmaningar är jobbiga. Det är klart att du får det. Du lever ju mitt i dem.

Insikten om att andra har det värre/sämre tycker jag istället att vi skall använda genom att själva hitta även ljuspunkter och saker att känna tacksamhet för mitt i det jobbiga du kanske upplever eller i det som skaver/irriterar dig. Samt att använda insikten till att känna empati och vara en god medmänniska på de sätt som du kan bidra till.

Som så mycket annat, mycket lättare att säga än att göra. Och kanske att jag inte bör uttala mig om ämnet när jag inte vet hur det är att verkligen ha det jobbigt eller ha stora utmaningar. Jag vet inte, vet bara att jag försöker tänka som ovan. Försöker att inte förminska utmaningarna samtidigt som de inte bör förstoras heller.

Tacksamhet

Tacksamheten blev så påtaglig härom dagen! Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sen om att leva i nuet och vara med här och nu. Inte vara ett steg före hela tiden och planera nästa sak och inte heller att vara ett steg efter hela tiden och tänka tillbaka på tider som har flytt. Utan att vara här och nu. Det försöker jag verkligen bli bättre på som jag skrev i det inlägget.

Detta är säkert gammal skåpmat för er, men jag snubblade iaf över ett tips för ett tag sen om att varje kväll innan jag somnar tänka igenom dagen och skriva ner minst tre saker som har varit bra och som jag är tacksam för. Stort som smått. Det har hjälpt mig mycket. Både att leva här och nu och att känna tacksamhet för det jag har.

Härom kvällen när jag var ute med Wilma såg himlen ut som på bilden nedan. Det var tusen gånger finare i verkligheten än som det ser ut på bilden. Men jag var bara tvungen att försöka fånga ögonblicket. Det var så vackert. Även om bilden inte är lika fin så är minnet det för mig. Jag kände i det ögonblicket så stor tacksamhet för allt. Jag är frisk, jag bor på ett underbart ställe, jag har en underbar familj, jag går här en ljummen sommarkväll med min älskade hund och njuter av lugnet.

Myntets två sidor – ett gästinlägg

När är det lagom och det är dags att bromsa karriären för att hinna med annat? När skall man välja att tacka nej till nästa karriärsteg för familjen eller kanske inte ens en gång förbereda sig för nästa karriärsteg till förmån för familjen? Svaren är inte enkla, ser jag till mig själv som individ så mår jag som bäst när jag har utmaningar och möjligheter att påverka utvecklingen, men det innebär ju ibland att man försakar familjen. Men visst jag har testat på andra sidan också, varit föräldraledig 14 månader i sträck men vår yngsta dotter, detta var utvecklande på ett annat sätt men jag hade verkligen inte pallat med att gå hemma längre, 14 månader var nog några månader för länge. Jag älskar att jobba och jag älskar mina barn, och jag är övertygad om jag hade varit en mycket sämre förälder om jag hade varit hemma med dem hela tiden, dessutom hade jag gått och undrat vad jag hade gjort med mitt liv. Jag vet människor som älskar att vara hemma med barnen och som skulle kunnat vara det hur många år som helst och de mår bra av det. Det som är svårt för mig är att hitta rätt nivå av jobb och familj, hur mycket skall man jobba och hur mycket kan man jobba, det är fortfarande inte lätt i alla tjänster att gå ner och jobba deltid.

Jag talade en gång med en företagsledare som jag känner som arbetade på en hög nivå och dessutom hade en del styrelseuppdrag (han hade vid tillfället gått i pension). Han sa till mig: ”Tänk över dina val väldigt noggrant, jag satsade allt på karriären och nu känner jag inte mina barn, det jag försöker nu är att lära känna mina barnbarn”. Självklart talade vi om detta ett tag men slutsatsen var den att han nu inte var säker på om han hade gjort rätt val i livet och den relation som han missade att bygga upp när barnen växt upp går inte att ta igen senare.

Vad är då slutsatsen? Man kan aldrig båda ha kakan och äta den, allting har en baksida, skall man vinna vissa saker måste man offra vissa saker, det gäller bara att vinna rätt saker och offra rätt saker för den totala vinsten skall bli så stor som möjligt. Vinst i det här fallet är livskvalité och livsglädje, vilket inte är samma sak som ekonomisk vinst även om den kan vara en del av livskvaliteten.

Så:
1) Skaffa en familj som du älskar och trivs med
2) Skaffa ett arbete som du älskar och trivs med
3) Balansera punkt 1 och 2 i förhållande till vad du känner du mår bäst av.

Och trivs du inte med situationen se till att förändra den, att gå och gnälla och beklaga sig gör ingenting bättre.

Mannen på bilden är inte företagsledaren i texten utan Williams farfar.

Lever du livet?

Ibland undrar jag om det bara är jag som har så svårt att leva i nuet eller om det är vanligt. För det är inget som jag pratar så mycket med min omgivning om. Det är något jag hela tiden jobbar på att bli bättre på i det tysta. Jag har jättesvårt för att koppla bort dåtid och framtid och bara låta nutid ta plats. Javisst, bättre och bättre blir jag allt på det. För jag över medvetet på det ofta, varje dag.

Jag försöker tänka på att ta in nuet, lägga märke till det och känna tacksamhet för det.

I bilen för några dagar sen när jag körde ner från min älskade vän i Karlstad: Här sitter jag i bilen med barnen i baksätet. Mina två älskade friska ungar. Åker hem ifrån min äldsta vän som jag har känt sen barnsben och som jag håller kontakten med, hon som jag känner att jag kan prata med allt om även om vi inte delar vardagen ihop. Jag är på väg hem till mitt hus som jag är så tacksam över att jag kan bo i och när jag kommer hem så väntar min älskade man på mig. (Se! Där lyckades jag inte bara hålla mig till nuet….)

För några veckor sedan vid poolen i Grekland: Nu sitter jag här vid poolen och känner solens strålar värma mig i hela kroppen. Jag tittar på barnen när de plaskar i poolen och skrattar och busar med morfar, mormor, mostrar och kusiner. De njuter i fulla drag och jag kan sitta här och titta på dem om given av min familj. Vi är alla friska i familjen och vi har efter 5 års sparande faktiskt kommit hit allihop på vår gemensamma semester.

Häromdagen i rabatten: Nu sitter jag på knä här i jorden och lukar bort ogräset. Värmen är behaglig, jag är lite blöt om knäna av den fuktiga jorden, spannen är snart full och jag är snart klar. Så fint det blir, undrar vilka blommor som kommer upp ur jorden? Se så fina rosorna är och se så bra våra grönsaker växer i odlingslådorna…

Jag behöver helt klart öva mer. Men jag blir bättre på det och jag tänker iaf minst en gång per dag på hur lyckligt lottad jag är, att jag har en familj som älskar mig och som jag kan älska, att jag har vänner som bryr sig, ett jobb som är roligt, ett underbart ställe att bo på. Att mina barn kan växa upp trygga. Vi alla har massor att vara tacksamma för.

Ännu mer tänker jag på det när jag läser Kristian Gidlunds blogg, i kroppen min. Hans öde är så tragiskt och jag önskar så att inte någon skulle behöva genomgå det. Han skriver så otroligt träffande och gripande. Jag tror han har fått många människor att inse att de skall ta tillvara på livet mer. Och att vi alla måste hjälpas åt att bidra för att utrota sjukdomar som cancer. Som jag skrev om i detta inlägg tidigare.

”Återigen bör vi lära oss av barnen. De är generellt mycket bättre än oss vuxna på att leva här och nu!”