Sen jag började träna yoga i höstas och sen jag har läst många böcker om personlig utveckling och försökt ta till mig vad kloka människor tycker är viktigt för att uppleva livskvalitet kommer hela tiden det där med att leva i nuet tillbaka. Att barnen är mycket bättre på det, att leva i nuet än oss vuxna. Jag har också kommit på mig själv många gånger med att mentalt vara någon annan stans när jag egentligen borde fokusera på det härliga jag gör just nu.

Känner ni igen er i liknande tillfällen?
* Du ligger i en solstol vid polen på det härliga semesterstället som du har sett fram emot att åka till jättelänge. I solstolen tänker du inte på hur härligt det är just här och nu, utan du börjar tänka på vart ni skall åka på semester nästa gång…
* Det är helg och en av de första fina försommardagarna för året. Du sätter dig i solstolen och drar en suck av njutning och vänder ansiktet mot solen. Efter någon minut börjar du tänka på vad du skall göra mer idag. Handla, tvätta, laga mat….
* Du har precis krupit ner i det varma härliga badat och känner hur värmen mjukar upp och omsluter din frusna kropp. Men istället för att uppleva den känslan så börjar du tänka på vad det nu är som skall göras på jobbet imorgon.
* Du är i slutet på yogapasset och ni ligger på mattorna för en stunds total avslappning. Istället börjar huvudet snurra med massa tankar om vad du skall göra när passet är klart…

Såna saker, blir trött när det händer. Men det positiva just nu är ju iaf att jag börjar bli bättre och bättre på att identifiera när det händer och ta mig tillbaka till nuet.

En sak jag också har känt sen jag gick på mitt långa härliga sommarlov är att nu när jag vet att jag har 3 mån ledigt och jag vet att det är så lång tid så är det mycket lättare att inte känna stress att inte hinna med allt eller att hela tiden tänka och planera för att vara så effektiv som möjligt. Det jag inte hinner idag, det kan jag ta imorgon. Kan det kanske vara därför det är så viktigt med några veckors sammanhängande ledighet för oss nu i semestertider? För att vi skall få tillräckligt lång tid på oss att varva ner, släppa jobbets aktiviteter och ta oss till nuet för att helt och fullt njuta i några veckor innan vi dagarna innan jobbet igen sätter igång den delen av hjärnan?

Kvällspromenad med Wilma. här övade jag på att leva i nuet genom att uppmärksamma omgivningen.

Tillbringade 5 timmar på Ge-kås med barnen utan att känna stress över att vi inte var effektiva eller handlade tillräckligt snabbt. Jippi!!!

Är det värsta som kan hända att misslyckas och ge upp? Jag tänker att det är både ett ja och ett nej som är svaret på den frågan.

Om vi börjar med varför svaret på frågan kan vara nej:
Du har ett mål eller en sak du vill göra som du efter ett tag inser att du inte alls vill göra eller inte kan göra. Du fattar ett beslut om att ge upp. Det kan du ju se som ett misslyckande, ibland är det kanske så. Men framförallt så tänker jag att det kan vara så att du under resan har ändrats som person och blivit en som tycker annorlunda. Kanske är det målet inte alls viktigt för dig längre, eller så är det inte den du är nu, eller så har du kommit på att du inte står för det längre eller tycker så längre. Då är det bra att ge upp och misslyckas.

Om vi säger att svaret på frågan är ja:
Vissa mål vill vi nå, för det de är väldigt viktiga för oss. För att de är viktiga för vår livsresa, för den vi är som person, för att vi skall må bra. Då är det värsta som kan hända att du ger upp och känner att du har misslyckats. Jag lyssnade på en föreläsning som Johan E Nilsson höll i, en stor äventyrare. Han hade fått en fråga av en journalist om hur det kändes att misslyckas med en bergsbestigning efter att de hade varit tvungna att bryta och tagit sig tillbaka ner. Han sa att han inte hade misslyckats, det gör man först när man slutar att försöka. Han skulle komma tillbaka och försöka igen. Det gjorde han och då kunde han avsluta det han hade påbörjat.

Jag har också fått den frågan i olika sammanhang. Hur jag orkar att fortsätta, varför jag inte ger upp vissa saker. Jag ser det som att det finns inget alternativ. Om jag skulle sluta försöka eller tro på vissa saker, vad är då kvar? Då är jag inte längre den jag är, eller det jag står för. Då är det enkelt, då finns det bara en väg och det är att fortsätta att försöka och försöka och försöka.

Men! Fortsätt inte ditt försökande genom att alltid återigen trycka på precis samma knapp! Då kommer du återigen uppleva ett nederlag. Fortsätt att försöka genom att angripa med nya infallsvinklar, om det inte är så att just ditt problem behöver ha tillräckligt många lika upprepningar. Så kan det ju också vara….