Nu är det sommarlov. I fredags hade barnen skolavslutning. (På måndag är det dock förskola igen…) Jag tillbringar också mindre tid vid datorn nu på sommaren, ser på statistiken att även ni som läser bloggen gör det. Bra! Bloggar, sociala medier och internet i all ära. Men inget slår väl det mänskliga mötet?
Så nu tänker jag att nu tar jag sommarlov med gott samvete! Jag tänker ägna kvällar och helger åt altangöra, rabattgöra, härliga promenader ljumma sommarkvällar och sköna springturer tidiga helgmornar.
Semestern börjar inte riktigt ännu för min del. Men jag kommer att dra ner inläggen på bloggen till 1-2 i veckan nu under sommaren. Så kommer jag förhoppningsvis tillbaka i höst med ny kraft och energi! Det skall jag verkligen ägna sommaren åt. Samla kraft och energi.
Det är nog dags för mig att ha mitt utvecklingssamtal med mig själv snart. Det var inte så länge sedan. (Tror det var ngn gång i mars) Men jag känner att det är dags igen. Dags att under semestern reflektera lite mer än vanligt och se vad som kommer fram när jag varvar ner på riktigt.
Men först är det några intensiva veckor kvar. Varav en av dem kommer att vara i Indien! Jag fick av en kollega som är där veta att det just nu är 47 grader! Det blir nog en av många spännande upplevelser där ifrån.
I helgen har det kommit massa tänkvärda och kloka meningar från mina två skruttar. De är så söta, så jobbiga, så kloka.
William igår: ”Pappa och mamma, jag önskar mig pengar i födelsedagspresent. Då kan jag hjälpa er att betala räkningar så kan vi vara lediga mer”
Viola idag: ”Mamma, det är jobbigt med sura ungar. William var sur innan, om min bebis blir sur så får du hjälpa mig att passa den”.
Viola igår när UB sa att livet inte alltid är rättvist: ”Nä pappa det är det faktiskt inte. Livet är inte rättvist”.
William: Jag vill inte åka på semester i vinter pappa. Jag vill att du köper en ny bil så jag slipper sitta snett när vi åker till förskolan.”
De är kloka de där skruttarna. Inte så gamla heller ju. Helst det översta uttalandet från William fick mig att verkligen fundera. Han lägger ihop. Kanske så mycket att jag inte skall berätta så mycket för honom. Han vill inte alltid gå till förskolan. Då säger jag att vi går dit för att han skall kunna lära sig saker och leka med kompisar. Han svar är att han kan göra det hemma. Då brukar jag säga att han och Viola är på förskolan för att mamma och pappa jobbar. Han frågar då varför vi jobbar. Jag säger något i stil med: ”För att mamma och pappa vill också lära sig saker och för att tjäna pengar”. Då brukar han fråga varför vi måste tjäna pengar. ”För att vi skall kunna betala vårt hus och våra räkningar och köpa mat” Säger jag. Den konversationen har han nu lagt ihop och insett att han kanske kan önska sig pengar och hjälpa till.
Min älskade lilla unge.
Ovan när de åker skridskor i Varbergs nya ishall med UB idag. Vi frågar alltid vad det roligaste har varit under dagen när vi nattar dem. Syftet är att de skall somna med glada minnen och sova bättre. Ett tips från UB:s kollega.
Violas bästa idag var skridskoåkningen och simningen i simhallen:
Williams bästa idag var att göra pepparkaksborgen som skall plundras på hans barnkalas näst helg.
Jag verkligen att det börjar innifrån. Hur du mår, hur du ser ut, hur du pratar, hur du agerar.
Fick feedback från en kollega på jobbet idag, hon frågade hur det var, för hon tyckte att jag såg trött och ledsen ut. Jag berättade vad som hänt och hur det påverkat sinnesstämningen. Det fick mig att fundera, hur vi faktiskt omedvetet påverkar vår omgivning. Jag vet ju det egentligen, men det är lätt att glömma av….
När jag tänker efter så är det ju så med allt faktiskt, hur vi reagerar kommer ofta innifrån. Tex så kommer det som ett brev på posten att jag får lite finnar i ansiktet när jag äter för mycket socker under en period, definitivt innifrån. Skitsnack det där med krämer och rengöringar för ansiktet. Det funkar lika lite som mirakelmetod för att få en bra hy som det gör att ta på sig en kroppsstrumpa och inbilla sig att det ser ut som att du har gått ner två storlekar i vikt… Vill du ha en strålande hy, fint hår, starka naglar, bra tänder, inte för mycket extra kilon att bära runt på så måste du ju ta hand om dig, det kommer innifrån. Du bör äta bra, sova tillräckligt mycket, ha en givande fritid, ha ett roligt jobb mm. Jag tror helt enkelt att det handlar mycket om hur du mår. Vilka tankar bär du på, vad sätter de tankarna dig i för sinnesstämning, hur får de tankarna din omgivning att reagera då ditt kroppsspråk säger väldigt mycket.
Jag tror verkligen på att du kan tänka dig sjuk eller frisk till viss del. Iaf de åkommor som har med stress och din livssituation att göra. Jag hade ett jobb en gång som jag inte trivdes jättebra med, visst det gjorde att jag utvecklade min fritid mer. Men i långa loppet mådde jag inte bra och det fick tillslut påverkan på min fysiska hälsa.
Det är ju bara att konstatera att livet är för kort för att inte ta tag i det och göra det du vill med det. Ingen kommer tacka dig för att du ”offrat” ditt liv med något du inte trivs med. Att säga att du gör något för familjen, tex går till ett jobb du inte gillar. Det tycker jag i princip är skitsnack. Ingen, speciellt inte familjen mår inte bra av att du mår bra. Den där extra semesterresan varje år som jobbet du vantrivs med kanske ger i extra inkomst. Är det verkligen värt alla andra veckor per år som du kanske istället påverkar din omgivning negativ?
De senaste dagarna har jag inte riktigt vågat hoppas. Hoppas på att allt skall bli bra. Nu ser det mycket bättre ut. Efter ett bakslag i början på veckan. Jag har reflekterat över hur olika vi männsikor hanterar såna här situationer. Hur vi reagerar på stress och ovisshet.
Jag brukar säga till min kära man att det är bättre att vara positiv i grunden istället för skeptisk. Han hävdar att det är bättre att vara lite avvaktande för då blir besvikelsen inte lika stor om det inte blir som man har tänkt sig. De här senaste dagarna har jag insett att jag inte alltid är så positiv som jag vill vara. Kanske är det inte så konstigt med tanke på situationen. Men just nu känner jag ”Jag tror på det när jag ser det”
Nu känns det ändå som att jag vågar hoppas, men fortfarande så känner jag att jag tror på det när jag ser det. Det går ju aldrig att veta, om det kommer bakslag. Det som är jobbigast just nu tror jag är att jag inte kan styra situationen. Det finns i princip inget jag kan göra som påverkar. Det är bara till att vänta, ställa frågor och lita på andra personer expertis. Jag gillar inte att känna mig så maktlös. Men måste erkänna att det samtidigt är lärorikt. Lärorikt om mig själv. Hur hanterar jag situationerna, hur reagerar jag, varför reagerar jag som jag gör. Alla svar är inte självklara. Men dessa sista sakerna är sekundära än så länge. Det får bli mer reflektioner kring det när jag vet att allt kommer bli bra. Just nu är det ofriviligt mest tanker på om, varför och vad som kunde hända. Det där omet…
Budget tar all tid. Reflektionstiden är minimal och det dåliga samvetet stiger och stiger…
Innan jag jobbade som chef, eller ja. De där 1,5 år som jag jobbade som konstruktör och när jag var student var september förknippat för mig med restresor till sol och bad. Härlig avkoppling till bra pris. Nu är september förknippat med ovan saker. Budget och dåligt samvete. Det dåliga samvetet kopplades på efter 2008 när jag fick barn. Innan var det bara budget.
Jag gillar att ligga steget före. Jag gillar att vara väl förberedd och att jobba proaktivt. Vill nog påstå att jag lyckas göra det ganska bra även om jag själv tycker att jag lever i en organisation som dundrar framåt i full fart. Men i september så hinner jag inte med. Jobbdagarna är långa, de störs av skit som uppdatering av Outlook!!! Hur tänkte vi nu??? Jag har inte tid med IT-problem….
Det dåliga samvetet kryper på och blir större och större. Igår sov barnen när jag kom hem, idag hann jag krama dem godnatt. Skall det vara så? Samtidigt är det ju ett I-landsproblem. Jag har ett jobb jag älskar. Men det känns inte bra såklart att inte räcka till så mycket som jag vill till familjen. Just nu har jag inte ork att reflektera på hur jag skall långsiktigt hantera detta. Nu handlar det nog mer om att ta mig igenom närmsta veckorna och tänka att jag får kompensera barnen med tid, mys och saker de vill göra sen. Det gäller att ankra in andra bra saker. November tex, jag jobbar för fullt för att ankra in den månaden som två veckors tillfälle att åka till sol och bad och bara vara i vår lilla familj. Ankringen skall bara sätta sig hos mannen….
Reflektionstiden nu är i bilen på väg hem. Det positiva är att det är ju ändå en stund, det negativa är att bilresan är så lång… En liten hatkärlek… Nu springer jag mellan datorn och köket för att få ihop en middag till imorgon, så inlägges kvalitet ber jag om ursäkt för… Men jag har lovat mig själv att uppdatera några gånger i veckan, hålla detta forum levande. Jag ser ju att ni är några som läser, även om ni inte kommenterar. Tror att det gäller att hålla det jag lovar även när det är stressigt. Allra mest det jag lovat mig själv. Löpning har jag lovat mig själv 3 ggr/vecka också. 0 än så länge och inte blir det av ikväll heller… Men det är 4 dagar kvar. Jag skall hålla vad jag lovar…
Det känns så tydligt att hösten är här nu… Hela helgen har det blåst och småregnat till och från. Energin jag kände i somras börjar försvinna. Känner hur den blir mindre och mindre. Dagarna blir mörkare, när jag var ute och sprang i veckan insåg jag efter halva rundan att jag borde haft på mig reflexer…
Barnen har fått sin första förkylning med hosta och feber nu när de är tillbaka på förskolan. VAB imorgon på förmiddagen… Jag gillar inte detta riktigt… Nu är det många långa månader kvar till nästa sommar… Jag hoppas, hoppas på att vi kan lysa upp mörkret i höst med några veckor till något varmare ställe.
Barnen har dock inte riktigt samma perspektiv. William har nedräkning till sin födelsedag och pratar varje dag om sin önskelista och vad han skall ha för mat och dryck på kalaset. Båda skruttarna har nedräkning för att deras moster och kusin snart flyttar närmare oss så vi får gångavstånd till dem. Jag ser också fram emot att det kanske kan få ut mig på en och annan kvällspromenad i höst/vinter. Det är ju så mycket trevligare att gå själv.
Starten på hösten innebär ju också ibland kräftskiva. Det var vi på igår. Hos UB:s arbetskamrat och mammagruppsmedlem. (Två olika personer). De har en son i Violas ålder och kvällen var fantastiskt trevlig! God mat, jättetrevliga människor, barnen hade superroligt. Kunde inte bli bättre. Synd bara att de skall flytta från Varberg alldelles för snart…
Så visst har hösten ljuspunkter… Denna helgen har det varit så påtagligt bara att den är på väg och att den ljuva sommaren är över.
Hur långt du kan komma på viljan har jag funderat på de senaste dagarna. Helt klart så är min inställing att du kan komma väldigt långt på viljan! Men vissa aktiviteter kräver även andra egenskaper/färdigheter än bara vilja.
I helgen var jag och klättrade i Kullaberg! Det var helt fantastiskt roligt! Vi hade en superbra instruktör med som visade/berättade och coachade oss uppåt. Vi var 4 i sällskapet och jag var sist ut på första klättringen. När de andra klättrade såg jag framför mig hur jag likt Spiderman tog mig upp för berget smidigt och snabbt utan större ansträngning… Enligt instruktören var det en ganska lätt klättring, när jag väl hade provat var det inte alls så lätt. Men det gick ändå att ta sig upp med vilja och lite muskler till hjälp. (Ja, selen var också ovärderlig)
När vi skulle ta andra klättringen som var lite svårare än den första var jag återigen sist ut. Nu insåg jag att jag kanske inte var riktigt som Spiderman… Aningens svagare och mindre rutinerad. UB uttryckte sig efter första klättringen att det var lite svårt att sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Ingen av oss var helt enkelt inte lika vid och smidig som spiderman heller…
Instruktören sa att det fanns ett moment på den andra klättringen som var svår, efter den blev det inte lättare men fler alternativ att välja på i sin klättring. De andra kom inte förbi det svåra momentet. Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig hela vägen upp. Sagt och gjort, lite sliten i benen och armarna efter första klättringen satte jag igång. Shit vad svårt det var! Jag hade nästan passerat den svåra biten, jag hängde mig fast i en onaturlig ställning och behövde ta ett långt steg för att komma förbi den svåra biten. Jag tänkte ”Friskt vågat hälften vunnet!” och satsade. Men jag orkade inte och trillade ner! (Ja, det var högt och väldigt läskigt) Men jag litade på utrustningen och instruktören. När jag hängde där i luften, helt slut. Frågade instruktören om jag skulle ge upp. Fan heller! Jag var ju så nära! Så jag gav mig upp igen. Nu klarade jag det! Den svåra biten var passerad! Yes!
Sen kom momentent att jag skulle sätta foten vid hakan och trycka ifrån… Fy f-n vad trött jag var! Benen skakade okontrollerat. Jag hade en bit kvar och jag var tvungen att inse att nej, det går inte. Hjärnan vill, men kroppen vill inte längre.
Väl nere hade jag knappt krafter att gå till bilen och under bilresan kunde jag knappt lyfta armarna… Så jag kände att jag verkligen inte hade gett upp för tidigt. Men ändå! Det stör mig att jag inte har den fysik jag vill ha.
Så min slutsats är att viljan tar dig mycket längre än du tror! När du är slut så har du nästan alltid lite krafter kvar för att pressa dig lite till. Detta gäller nästan allt. Vill du tillräckligt mycket så kommer du långt. Men när det gäller vissa utmaningar så måste du träna också. Träna, läsa på, förbereda dig och träna igen. Det är ju inte för inte som de allra bästa inom sina områden säger att det gäller att lägga de där 10 000 timmarna för att bli riktigt bra.
Min andra slutsats är att du kommer mycket längre om du har tips och hjälp av de som är riktigt bra på det du skall göra. Och sist men inte minst, du måste våga lita på dina kollegor, träningskompisar mm som du befinner dig med i pressade situationer. Vågar du inte lita på dem eller på den säkerhetsutrustning du har, då kommer du aldrig våga pressa dig till din gräns och veta vart den går och hur långt du kan komma. Så våga det! Släng dig ut i dina utmaningar!
Idag har vi varit gifta i 7 år. Min man och jag. Det är ”Yllebröllop”. Borde jag ge min kära man ett par yllestrumpor? Nej, det blir nog inte så. Det jag brukar göra vid dessa högtidsdagar är att reflektera kring dem några dagar innan och efter. Minnas vad vi har gjort. Hur tiden har varit. Vad som har hänt och hur vi kom fram till vårt beslut att gifta oss.
Mycket har absolut hänt. Vi gifte oss som en liten överraskning då vi den sommaren köpte vårt första hus och flyttade in i det den 1 Aug. Så det var nog inte så många som misstänkte något när de blev inbjudna till inflyttningsfest…. Istället var det ett bröllop de kom till. Det blev precis som vi ville. Avslappnat, spontant, romantiskt och helt enkelt en väldigt rolig fest! Att vi sen fick gifta oss i vår trädgård som vi tyckte var helt underbar, det var ett stort plus. Jag minns tillbaka på den dagen med många glada minnen.
Det var i bilen mellan Teckomatorp och Varberg som idé till giftemål där och då växte fram. Av någon anledning gillar vi att prata om saker i bilen. Oftast så kör UB och jag åker med. Vi har en ”trepunktare” att fokusera på (Vägen) och då blir samtalen ofta väldigt bra och väldigt givande. Vi har kommit fram till många saker på det sättet i bilen. Giftemålet, beslutet att skaffa barn, jobbinriktningar, familjebeslut mm. Ofta är själva bilresan lika givande som målet när det är såna här saker som avhandlas.
Det är lika dant för mig nu när jag tillbringar många timmar i veckan i bilen. Visst, det slukar tid som inte är med familjen och inte på jobbet, men det ger värdefull egentid som jag kan ägna åt tankar, funderingar och ljusböcker. Jag gillar att det går att göra något vettigt av ett nödvändigt ont. Ofta går det alltid att göra det. Första delen av bilfärden brukar jag ägna åt att filtrera dagens händelser eller planera det som skall komma. Andra delen av resan brukar jag lyssna på ljudbok/podcast eller reflektera på privatlivet.
Tacksamheten blev så påtaglig härom dagen! Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sen om att leva i nuet och vara med här och nu. Inte vara ett steg före hela tiden och planera nästa sak och inte heller att vara ett steg efter hela tiden och tänka tillbaka på tider som har flytt. Utan att vara här och nu. Det försöker jag verkligen bli bättre på som jag skrev i det inlägget.
Detta är säkert gammal skåpmat för er, men jag snubblade iaf över ett tips för ett tag sen om att varje kväll innan jag somnar tänka igenom dagen och skriva ner minst tre saker som har varit bra och som jag är tacksam för. Stort som smått. Det har hjälpt mig mycket. Både att leva här och nu och att känna tacksamhet för det jag har.
Härom kvällen när jag var ute med Wilma såg himlen ut som på bilden nedan. Det var tusen gånger finare i verkligheten än som det ser ut på bilden. Men jag var bara tvungen att försöka fånga ögonblicket. Det var så vackert. Även om bilden inte är lika fin så är minnet det för mig. Jag kände i det ögonblicket så stor tacksamhet för allt. Jag är frisk, jag bor på ett underbart ställe, jag har en underbar familj, jag går här en ljummen sommarkväll med min älskade hund och njuter av lugnet.
När är det lagom och det är dags att bromsa karriären för att hinna med annat? När skall man välja att tacka nej till nästa karriärsteg för familjen eller kanske inte ens en gång förbereda sig för nästa karriärsteg till förmån för familjen? Svaren är inte enkla, ser jag till mig själv som individ så mår jag som bäst när jag har utmaningar och möjligheter att påverka utvecklingen, men det innebär ju ibland att man försakar familjen. Men visst jag har testat på andra sidan också, varit föräldraledig 14 månader i sträck men vår yngsta dotter, detta var utvecklande på ett annat sätt men jag hade verkligen inte pallat med att gå hemma längre, 14 månader var nog några månader för länge. Jag älskar att jobba och jag älskar mina barn, och jag är övertygad om jag hade varit en mycket sämre förälder om jag hade varit hemma med dem hela tiden, dessutom hade jag gått och undrat vad jag hade gjort med mitt liv. Jag vet människor som älskar att vara hemma med barnen och som skulle kunnat vara det hur många år som helst och de mår bra av det. Det som är svårt för mig är att hitta rätt nivå av jobb och familj, hur mycket skall man jobba och hur mycket kan man jobba, det är fortfarande inte lätt i alla tjänster att gå ner och jobba deltid.
Jag talade en gång med en företagsledare som jag känner som arbetade på en hög nivå och dessutom hade en del styrelseuppdrag (han hade vid tillfället gått i pension). Han sa till mig: ”Tänk över dina val väldigt noggrant, jag satsade allt på karriären och nu känner jag inte mina barn, det jag försöker nu är att lära känna mina barnbarn”. Självklart talade vi om detta ett tag men slutsatsen var den att han nu inte var säker på om han hade gjort rätt val i livet och den relation som han missade att bygga upp när barnen växt upp går inte att ta igen senare.
Vad är då slutsatsen? Man kan aldrig båda ha kakan och äta den, allting har en baksida, skall man vinna vissa saker måste man offra vissa saker, det gäller bara att vinna rätt saker och offra rätt saker för den totala vinsten skall bli så stor som möjligt. Vinst i det här fallet är livskvalité och livsglädje, vilket inte är samma sak som ekonomisk vinst även om den kan vara en del av livskvaliteten.
Så:
1) Skaffa en familj som du älskar och trivs med
2) Skaffa ett arbete som du älskar och trivs med
3) Balansera punkt 1 och 2 i förhållande till vad du känner du mår bäst av.
Och trivs du inte med situationen se till att förändra den, att gå och gnälla och beklaga sig gör ingenting bättre.
Mannen på bilden är inte företagsledaren i texten utan Williams farfar.
