Kategoriarkiv: Relationer

Mitt politiska år 2020

Såhär i starten av 2021 har jag ägnat tid åt att fundera på året som gått och hur det varit. Det finns mkt att säga och tänka om 2020 ur många perspektiv. Men om jag avgränsar det till mitt politiska uppdrag och engagemang så blir det lite enklare att få in det i ett blogginlägg.

Varför är det då viktigt att fundera på detta? Av flera anledningar anser jag:

Jag vill hela tiden utvecklas
Jag är förtroendevald
Jag vill behålla min kompass och glädjen i engagemanget.

Jag vill hela tiden utvecklas

För mig gäller ordspråket: Antingen utvecklas ngt eller så avvecklas det. Jag vill hela tiden utvecklas. Analysera mina erfarenheter, misstag, lyckade erfarenheter mm för att lära mig till framtiden. Lever också efter devisen att den enda som inte gör något fel är den som inte gör något alls.

När det gäller politiken är det rent skadligt anser jag att inte göra något alls. Att göra fel inom politiken verkar också vara känsligt. Mer känsligt än på andra ställen? Kanske för att det är just ett valt förtroendeuppdrag? Men att tro att inte politiker gör fel är helt befängt. Det gör alla människor.

Jag har ställts inför svåra saker 2020. Frågeställningar om det är rätt att lyssna på människor jag direkt påverkar i mitt uppdrag för att ta med mig deras perspektiv in i besluten.
Jag menar att det alltid är rätt att lyssna. Det kommer jag alltid fortsätta med. Att stänga in sig i en bubbla och bara ta info från ett håll som politiker anser jag är direkt skadligt. Jag har fått mycket kritik för det 2020. Jag har vänt och vridit på den kritiken. Jag kommer alltid lyssna. Däremot är det inte samma sak som att agera på allt som alla säger. Om man gör just så, tar in budskap från flera håll. Då kommer de ofta stå i motsättning till varandra och då är det ännu viktigare anser jag att fatta välgrundade beslut på det.

Jag är förtroendevald

Jag har under 2020 haft som ledstjärna att jag är förtroendevald. Jag hoppas aldrig att jag kommer presentera mig med att jag ”sitter” i kommunfullmäktige tex. Jag har ett förtroendeuppdrag. Det är stor skillnad på det ordvalet för mig.

Jag har blivit vald och jag representerar alla kommuninvånare, även de som inte valt mig. Genom att jag ska göra allt för att konsekvent stå för det jag förmedlade i valet och vad vårt parti står för. Det ska vara tydligt vad man fick när jag fick mina uppdrag.

Att vara förtroendevald innebär ibland att vara obekväm. Jag har brottats med det 2020. Jag har många års ledarerfarenhet och jobbar med ledarskap och verksamhetsutveckling i min privata karriär. Att ta med mig det synsättet in i politiken har varit en självklarhet. Men det är svårt, mycket svårare att vara politiker än ledare i en organisation. Som ledare har du många fler verktyg än jag har som politiker. Jag får inte lägga mig i ”Hur”, jag kan inte skapa en personlig relation till de jag jobbar med på daglig basis som jag kan som ledare. Jag har som verktyg att ställa frågor och lägga förslag.

Det jag tänker som ledare tänker jag som politiker. Att alltid ställa frågor och lägga förslag med en god intention. Men det har inte alltid landat så. Vid de tillfällena har jag funderat och reflekterat mycket på hur jag kan göra det bättre nästa gång. Det kommer jag fortsätta göra, men jag kommer aldrig sluta ställa frågorna. Igen, om man inte utvecklas så avvecklas man. Att jobba i en politisk organisation är så otroligt viktigt. Varje skattekrona som spenderas ska göras med allra största övervägande så att den ger maximal nytta. Slöserier är det värsta jag vet.

Jag vill behålla min kompass och glädje

En sak till jag har fått kritik för 2020 är att jag inte säger det som ”förväntas” eller alltid tycker som jag ”ska”. Detta är för mig en mycket märklig kritik. Hur i hela friden ska jag kunna behålla min egen kompass om jag inte fattar beslut och står för dem efter just den kompassen? Visst, jag tillhör ett parti. Jag har valt Liberalerna av två anledningar. Jag tycker som Liberalerna i en stor majoritet av både sakfrågorna och jag bottnar i Liberalernas grundvärderingar och människosyn. Samt att det finns en kultur i vårt parti att säga vad man tycker, att det är ok att vara obekväm, att det ibland är ok att tycka annorlunda. Det är ju just så som politik utvecklas på bästa sätt. Om grytan hela tiden får hållas kokande genom diskussioner och åsikter internt. Att hålla högt i tak när det gäller debatter. Det har vi i vår kommunförening och jag är mycket glad och stolt över det. Jag har detta året sett exempel på medlemmar i andra partier som har uttryckt starka åsikter i en sakfråga för att sen efter samtal internt helt byta åsikt och ståndpunkt. Jag undrar såklart hur det är möjligt att göra så och vara sann mot sig själv?

Jag lovade mig själv en sak när jag blev politiskt engagerad. Det är ett kall, en önskan om att förändra till det bättre. Jag kommer aldrig göra avkall på mina värderingar för att passa in eller få uppdrag. Jag har ett arbete och en karriär i grunden som gör att jag med trygghet inte behöver mina uppdrag för min försörjning. Jag kommer aldrig låta politiken gå emot min inre kompass. För mig ska politiken vara en källa till energi, glädje och förbättringsvilja. Det är viktigt att komma ihåg. Det du ägnar en stor del av din vakna tid åt ska vara roligt och ge energi.

Nu ser jag fram emot ett lärorikt 2021.

Snälltolka

Att ge feedback och ställa frågor. Är det bra eller inte?

Hur tar mottagaren emot det jag säger? Hur säkrar jag att min intention landar rätt och att budskapet kommer fram? Ska jag linda in frågorna eller ska jag vara rak och tydlig?

Framförallt. Vad har jag för ansvar att säkra att mitt budskap går fram på rätt sätt och vad har mottagaren för ansvar att säga till om de inte uppfattar frågan och att snälltolka mig?.

Vad är snälltolka? Det är ju faktiskt precis vad det låter som. När någon säger något till mig, ställer en fråga eller ett påstående. I många fall kan jag ju välja hur jag tar det, hur jag låter budskapet landa in och om jag tolkar utsändarens budskap om en hjälp eller stjälp. Vill verkligen poängtera att självklart har den som sänder ut sin fråga/påstående ett jättestort ansvar. Att kommunicera kräver ansvar från båda sidorna.

För mig är min utgångsposition att feedback, förväntningar och frågor är för att lyfta och låta någon växa. Att utmanas är bra, då utvecklas jag. Min inställning är aldrig att jag gör något av detta för att stjälpa eller för att ”sätta dit” någon.

Men om man har olika syn på hur detta fungerar. Hur gör man då?

Som utgångspunkt tror jag att det är viktigt att man är tydlig i vilken intention och vilket mål man har. Att det är samma. Att vi vet att vi jobbar för detta och vi är på väg åt detta hållet. Plus att sen då snälltolka i kommunikationen.

Är detta hela lösningen? Självklart inte. Men det är en bra bit på väg och en viktig pusselbit.

Självklart underlättas allt av att bygga en relation som gör att man i grunden utgår från att vi ska åt samma håll och vi ska hjälpas åt. Har jag en bra relation i grunden med personen är det mycket lättare att det landar rätt när jag framför feedback.

Nästan allt som är en självklarhet för dig är omöjligt för min vän

Vad tar du för givet i livet?

En promenad, hämta barnen från förskolan/skolan, handla, laga mat, duscha, dammsuga, ta barnen till deras träning, byta sänglakan, tvätta, gå på bio, äta på restaurang, träna. Det finns så många vardagsögonblick som jag många gånger bara låter passera, jag stannar inte upp. Jag åker från jobbet och gör alla vardagsgöromål utan att reflektera, jag tar det för givet. Det är troligen många som har en liknande vardag, min barndomsvän var en dem. Vi är lika gamla, vi har båda barn. Hennes familj lever ett aktivt liv där skidåkning, cykling, löpning och idrottsevenemang var ett stående inslag. Hon hade precis som jag och kanske du, drömmar, planer, karriärtankar, roligt jobb, familjeliv där alla hjälps åt, årliga resor mm. Men så en dag fick hon en kraftig infektion, det är snart 3 år sen. Min vän blev aldrig bra igen.

Febern ville inte ge med sig, en ständig sjukdomskänsla i kroppen, konstant värk likt influensa, huvudvärk, sämre kognitiv förmåga, extrem energibrist och en rad andra symptom har hon fått leva med sedan dess. Alla vardagsaktiviteter som tidigare var självklara är nu omöjliga för henne. Efter lång kamp med ett flertal läkare och otaliga sjukhusbesök fick hon tillslut träffa en ME-specialist. Min vän fick diagnosen ME, något som gav henne svar men ingen bot. I dagsläget finns nämligen ingen behandling mer än att hålla sin aktivitetsbalans och inte göra mer än kroppen tål samt i vissa fall symtomlindrande medicin. Kan du tänka dig att 1,5 timmes läsning gör dig försämrad i flera dygn så att du inte klarar föra samtal? Därefter fortsätter du att vara sängliggande, dag in och dag ut.

Privat bild

Min vän har en vardag som innebär vila 22-23 timmar/dygn för att undvika förvärrade symtom. Mindre vila eller aktiviteter utanför hemmet ger stor försämring och ökade symtom, detta benämns som “ansträngningsutlöst försämring” (Post-Exertional Malaise) och är typiskt för sjukdomen. Dagliga aktiviteter som att duscha, prata i telefon, eller läsa läxor med barnen måste prioriteras då ett val innebär att de andra får väljas bort. Att följa med på barnens aktiviteter är inte längre ett alternativ, det följer hon om det går från FaceTime från soffan. Att lämna hemmet är ett jätteprojekt som nästan aldrig blir av längre. Hemmet, sängen, soffan är det som utgör vardagen sen flera år. ME benämns ofta som en neuroimmunologisk sjukdom. Den har olika svårighetsgrader där vissa har en mildare variant med en lätt funktionsnedsättning medan de allra sjukaste är helt sängliggande, isolerade, kan inte prata och klarar varken av ljud eller ljus. Sjukdomen drabbar i alla åldrar, många unga som precis har börjat sitt vuxenliv eller till och med barn. Barn som förlorar sin ungdom, som ser sina kamrater växa upp och själva är fångar i sin säng. Sjukdomen är vanligare än MS. Mer än 40 000 personer beräknas ha sjukdomen i Sverige. I världen är det miljontals. Kunskapen är låg inom sjukvården. De flesta som söker vård blir oftast inte trodda, förstådda eller hjälpta. Människorna som blir sjuka kan ofta inte göra sin röst hörd, de är hemma, isolerade. De syns inte i samhället. Forskningen är låg, anslagen otillräckliga.

Jag skriver detta för att synliggöra ME, för att lyfta, för att berätta. Det behövs två saker för att hjälpa alla drabbade och i framtiden hitta bot och behandling,

– synlighet och forskningsanslag.

Detta kan vi hjälpa till med! Jag, du, alla vi som fortfarande är friska och kan njuta av att ha en vardag. Hjälp mig att dela, ge en summa till biomedicinsk forskning:

Bankgironummer: 136-7481
Swishnummer: 123 056 33 95 (mottagare: RME Forskning)
Läs mer på http://www.rme.nu och se gärna dokumentären Unrest som finns på bla Netflix.

Saker jag skulle vilja sagt till mitt 18 åriga jag

Nu fyller jag snart 38 år. När jag var 18 var den siffran oändligt långt borta. Men nu är den här.

Det finns så många saker jag har lärt mig som jag tänker att jag skulle velat sagt till mitt 18-åriga jag. Kanske hade jag kunnat bespara henne från självförakt, självkritik och osäkerhet.

Så många timmar jag har varit kritisk till mig själv. Till mitt utseende, till min kropp, till mitt hår, till mina kläder, till vad jag har sagt, till om jag är värd att älskas. Nu blir jag väldigt personlig, men jag tror och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att så många unga människor känner samma sak precis här och nu. På många sätt var jag ändå mer skonad än vad de som är 18 år idag är. Jag växte inte upp med att ständigt vara tillgänglig och ”perfekt” i sociala media.

Kanske att det hör livsresan till att gå igenom den fasen. Men jag tänker att det nog hade kunna vara ännu bättre om jag hade insett vissa saker då som jag har insett först nu, för några år sen när jag blev vuxen. Jag kan absolut inte säga att jag är imun mot yttre ideal mm ännu. Det är en ständig kamp varje dag. Men jag har en så otroligt mycket bättre och snällare inställning till mig själv.

Min äldre syster sa sist vi sågs att hon inte längre bryr sig om vad andra tycker om hennes åsikter. Hon har landat i att det är ok om alla inte gillar henne. Hon tänker inte låtsas. Sen konstaterade hon att det kanske är en sak som kommer med åldern. Hon har nog rätt i det, till viss del. Men jag kan ändå inte tänka att det inte måste vara så.

Jag hoppas så innerligt att mina barn kommer ha mindre av det självförakt som jag hade, att de kommer vara mindre självkritiska, att de kommer vara snällare mot sig själva. Jag hoppas att mina ständiga ord till dem ”du är perfekt precis som du är” går in någonstans på djupet och finns där som en grund när de går ut i livet och får alla ideal och ”måsten” på sig.

Cecilia, detta vill jag säga till mitt 18 åriga jag.
Du var perfekt precis som du var. Du var en bra kompis, en bra syster, ett bra barn. Du förtjänades att älskas precis som du var. Du bidrog med mycket bra och du skulle inte sett ut på något annat sätt än du gjorde. Din kropp var perfekt, ditt hår likaså. Älska dig själv precis som du är.

För din kropp är ditt tempel. Den tar dig genom livet varje dag. Den bär dig även om du inte är snäll mot den, den älskar dig precis som du är och den gör allt för dig. Var snäll mot den.

Du behöver inte sminka dig för att duga, du duger precis som du är. Gör det om det är kul. Men gör det inte för någon annans skulle eller för att känna att du duger.

Var helt enkelt snäll mot dig själv. Och du, tack, tack mitt 18 åriga jag för att du tog mig dit jag är idag. Jag skulle inte vilja vara någon annan stans.

Hur kommunicerar vi bäst till varandra?

Har du hört talas om talesättet ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad”. Det stämmer väl ibland. Tänker när det handlar om vissa principer, ärlighet, vara snäll, hjälpsam mm. Men! Den allra bästa kommunikationen och samarbetet uppstår nog när du har förmågan att ”behandla andra som de vill bli behandlade”.

Har du läst boken ”Omgiven av idioter”? Det är ganska många av oss som har det. Den har de senaste månaderna blivit väldigt populär. Vilket är väldigt roligt såklart. Tänker att om många är medvetna om våra olika personlighetstyper och att det faktiskt kan vara bra att anstränga sig för att kommunicera med andra så bra som möjligt så gynnar det alla. Privata relationer, affärsrelationer, vänskapsrelationer, ledarskap för de som är chefer, ledarskap för de som är ledare på fritiden. Ja, alla typer av relationer.

Dessutom så tänker jag att det kanske också ökar självinsikten hos dig själv? Det är ju också en fördel. Att du kan inse hur du själv funkar. Vilka är egentligen dina styrkor och svagheter? Hur fungerar du, och framförallt. Vad triggar dig? Kan du genom större självinsikt inse när du triggas igång och då istället för att instinktivt reagera välja att agera? Sååå svårt, jag vet. Jag övar och övar. Det kommer nog aldrig vara något jag blir fullärd i.

En sak bara som jag kände jag när hade läst boken. jag började ännu mer att kategorisera människor jag träffade. ”Undra vad den personen har för färg eller färger? Det är säkert grön…”. Sådär. Tänker att det kan ju såklart ha en positiv fördel om ditt syfte är att försöka bemöta personen på ett bra sätt. Men det kan ju också ha en nackdel i att du tidigt kategoriserar personen och sen läser av allt efter den etikett du har satt på personen. Det kan ju förstöra den personens möjligheter att ge en korrekt bild av sig själv.

Så att försöka bemöta människor utan fördomar och etiketter är ju en bra idé. Väldigt svår dock…

Här hittar du boken Omgiven av idioter: Adlibris, Bokus, CDON

Livet med en 1:åring….

Tänk att det är så lätt att förtränga vissa saker… Hur ont det gör att föda barn, hur jobbigt det är att vara gravid, hur jobbigt det är att passa en 1:åring. (Ja, såklart att det är helt underbart också. Men det skall det inte handla om nu. Det får du tänka ut själv och förstå att myntet har alltid två sidor. Nu ska vi bara prata om den ena….)

Jag var själv med alla tre barnen i 10 dagar då UB var iväg på sin tysta meditationsupplevelse. Ja, de är helt fantastiska och vi hade det jättebra. Och det är också jättejobbigt. Jag har helt enkelt förträngt hur det är att leva med en 1:åring. Är det detta som kallas semester?!. Inte en chans, det är semester att jobba. Att jobba innebär att kunna sitta i möte och lyssna fokuserat på en sak, att kunna sitta ostört på sitt rum och svara och läsa mail, att kunna gå ut i produktionen och prata med de som jag behöver en stund utan att hela tiden bli avbruten, att kunna sitta ner och äta lunch i lugn och ro utan att kasta i mig maten och sist men inte minst! Att kunna gå på toaletten ifred precis när jag behöver det!

Att vara hemma med tre barn själv och speciellt med en 1:åring innebär att HELA tiden vara på sin vakt och ha ögonen med sig hela tiden. Det går ALDRIG att inte fokusera till viss del på honom. När vi äter så måste jag hela tiden ha koll på om han har druckit klart för att hinna ta emot glaset innan det når golvet. När vi är i köket och jag lagar mat, plockar med disken eller vad som helst så gäller det att hela tiden ha koll på vilka skåp han öppnar och vilka lådor han drar ut. Varje gång göra överslaget om han skall få hållas eller ej och vad det kommer få för konsekvenser. Vad kan gå sönder? Kan han skada sig? Hur mycket får jag städa?

Jag gjorde en miss och jag och lät honom leka med lådan med kryddor. Helt plötsligt var det två burkar med torkad chili som låg på golvet….

Han får för sig att han skall slänga sina leksaker i soporna, han ska öppna grytskåpet och äta på grytunderläggen, han skall röja ur alla lådorna och ha allt på golvet så det är lättillgängligt, han skall undersöka hela plastskåpet (som numera har massa glaslådor) för att smaka på alla sakerna. Att säga Nej och stänga och lyfta undan hjälper i ca 1 sekund. Är jag för tråkig så går han istället runt hörnet och börjar utforska de skåpen. När jag kommer så SKYNDAR han sig att rafsa ut allt han hinner innan jag kommer. Det gäller att alla stolarna är indragna till bordet annars är bebis uppe på bordet snabbare än du hinner undra vart han är. Det finns två hyllor han inte är ett dugg intresserad av i köket. Det är de två hyllorna med hans leksaker på….

Ja, men ni fattar grejen. Om ni är föräldrar vill säga.

Nu kanske ni tänker att det ändå är enkelt. Jag kan ju bara be någon av de stora att passa honom lite. Jojo, det har jag också tänkt. Såklart att det fungerar. Men tro för allt i världen inte att du kan slappna av ändå. Nej nej! Riskbedömning hos 7 och 9 åringar…. Ja, men vi stannar helt enkelt där…. (Missförstå mig rätt. de är helt fantastiska med honom. Men ändå, det är det där med riskbedömning)

En kväll så la vi oss i hängmattan för att jag tänkte att det är ändå lugnare om vi är ute. Då är det inte lika många dödsfällor eller glasskåp att röja ut. Nej nej. Men det finns ju såklart andra saker att utforska….

Åh! Vatten! Så kul! ???

Kolla här! Undrar hur denna funkar?

Jag ska bara!

Ok, lite dåligt samvete får jag nu. Han är ju helt helt fantastiskt gosig när han en liten liten stund kommer och kryper upp och gosar in sig vid halsen och ger mig en stor kram. Eller när någon upptäcktsfärd gjorde honom rädd så han kommer och ställer sig mellan mina ben och kikar fram där bakom. Eller när han slungar iväg ett fantastiskt leende mot mig, eller när de stora faktiskt har lekt ansvarsfullt med honom i 15 min. Ja, det finns såklart massor av såna tillfällen varje dag också. (Ok, ni fick lite av myntets andra sida)

När de sover sött alla tre och jag tänker på detta så fascineras jag mest av vilken energi och upptäckarglädje som finns. Tänk om vi vuxna hade en tiondel av den. Vad hade världen varit då?!

Vänner ❤️

Vänner! Så fantastiskt det är med vänner. Jag försöker verkligen att hålla kontakten med vännerna även nu under dessa åren med små barn då det verkligen är utmanande att få tiden att räcka till.

Jag är lyckligt lottad som känner att jag nästan inte hinner med. Så sorgligt det hade varit om jag kände tvärt om, att jag inte hade några vänner att försöka behålla kontakten med. Är en person som har ganska få vänner, men summan av att ha få vänner i perioder i livet är att det tillslut ändå blir ganska många vänner. Jag har någon kvar från barndomen, någon från gymnasietiden, några från högskoletiden, någon från tiden när jag tränade massa med Wilma, någon från tiden när jag var engagerad inom studenvärlden, några som är mina syskon. Ja, ni fattar. Tillslut så blir det ju ganska många. Vilken lycka!

Nu när jag är nyligen hemkommen från Thailand så har jag ett sug att träffa mina fina vänner igen. Några har jag lyckats få till träffar med, vi har hunnit med att ha kalas för Nils så då fick vi träffa familjerna igen. Några har jag ännu inte fått till något datum med.

När jag träffade några av vännerna på en härlig lunch för några söndagar sen så tänkte jag på detta när jag körde hem från det. Hur fantastiskt glad jag är att jag har er, mina kära vänner. Vad roligt och befriande det är att ha andra vuxna att prata med som känner mig relativt bra om som jag genuint bryr mig om att veta hur det är med dem.

Recept för lyckliga förhållande?

Har funderat endel på vad det är för saker som krävs för lyckliga förhållande. Såklart är ju vi alla olika så det finns uppenbarligen inte ett och samma recept för alla. Men jag tänker att det ändå kanske finns några ingredienser som alla behöver ha i sina recept. Såklart kanske mer eller mindre av ingredienserna.

Har ni sett på serien Dag som går på Netflix? Jag har precis avslutat den och jag kan ju konstatera att ingen av karaktärerna är mellanmjölk… Men ändå så tycker jag att Dag har en poäng och det är att han har behov av egentid. Iof har han extremt stort behov. Så stort att han inte kan tänka sig att bo ihop med sin älskade eller sina barn… Det kanske är till att dra det till sin spets. Men när jag tänker på det så tänker jag att det där med att kanske bo vägg i vägg i ett hus med varsin lägenhet eller liknande egentligen inte är en så dålig idé? För visst är det så att en av de vanligaste saker som par bråkar och tjafsar om är hur standarden skall vara i hemmet och vem som har gjort vad? Finns ju såklart andra alternativ till separat boende:

Hjälp i hemmet
Att komma överens om en standard hur hur städat/undanplockat det skall vara
Ett schema med vem som gör vad och hur ofta
mm

Om vi återgår till egentiden så tror jag att efter tjafs om hur det är hemma så är det här med egentid ett hett ämne. Helst om man har barn… Vem tränar mest, när kan jag träna, vem är iväg med vänner mm mm. Här tror jag iaf att det finns en avgörande faktor som är viktig. Funderade på den efter att jag lyssnat på podden Lillelördag. Anita Schulman har tydligen separerat från sin Calle. Hon beskrev i detta avsnitt hur skönt det var med varannan vecka livet. Att hon hade sina barn varannan vecka och att den andra veckan kunde hon jobba sent, vara spontan med vännerna, löka hemma, allt utan ett uns av dåligt samvete eller att någon hade synpunkter på vad hon gjorde med sin tid. Skall jag vara ärlig så är det en sak som jag har tyckt varit svårast med familjelivet. Att inte längre äga min egen tid. Att behöva anpassa mig och förhålla mig till flera andra som anser sig ha lika mycket att säga till om vad jag skall lägga min tid på som jag själv. Så är det ju såklart för alla. Men jag tänker att visst borde man iaf kunna få detta som Anita beskriver tillfredsställt på en rimlig nivå även om du är i ett förhållande? Inte skall väl lösningen behöva vara att ha varannan veckas liv?

Här tror jag faktiskt att jag har en nyckel som är bra för alla! Sluta med missunnsamhet! Om din partner skall iväg med vänner, ha egentid eller vad som helst så se till att inte skicka sms om hur jobbigt det är med barnen, hur trött du är eller något annat som får den andre att få dåligt samvete för att hen är iväg….När hen kommer hem igen. Var inte sur, tvär och suckande! Var glad för den andres skull och fråga hur det har varit mm. Vid frågan om hur du har haft det så bre inte på om hur jobbigt det har varit! För ärligt talat, hur kul är det att åka iväg om du hela tiden skall ha lite dåligt samvete för att du är iväg och sen mötas av ett åskmoln när du kommer hem?

Samma sak med jobb och träning mm som sker i vardagen. Om ni är överens och det är ok för dig från början. Var då inte sur när den andre jobbar länge, kommer hem från träningen eller något annat.

Som vid så många andra tillfällen funkar här: Behandla den andre som du vill bli behandlad/bemött (förutsatt att ni båda har behov av att göra saker var för sig…). Tänkt att du unnar den andre det och var givmild! Detta tror jag är en enkel och effektiv ingrediens som funkar i alla recept.

❤️❤️❤️

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.

Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. ?

Snälla människor

Denna hösten har jag stött på så många snälla och hjälpsamma människor. Det är lätt att dras iväg i att världen är galen, det sker terrordåd, krig härjar och Trumph blir president. Så ur ett globalt perspektiv så har 2016 varit ett mörkt år.

Därför vill jag lyfta lite ljus också. Det är bara naivt att tro att det kanske väger upp hemska globala saker som händer. Så länge galna maktlystna män har makten på olika ställen i världen kommer miljontals människor att lida… Jag tänker inte ens försöka ge perspektiv på det…

Så jag håller mig till det lilla. Som har hänt i min närhet. Banala saker kanske kan tyckas. Men det tycker inte jag.

En kväll i november tror jag det var så promenerade jag runt i stan i väntan på att barnets gymnastik skulle vara slut. När jag gick tillbaka mot gympahallen och bilen insåg jag att jag hade tappat mitt körkort under promenaden! Jag gick tillbaka och letade men hittade det inte. Blev mest trött och lite orolig. Kändes olustigt att veta att någon kanske använder det som falskt id nu… En dag senare får jag ett meddelande via Facebook. Det är en snäll själ som har hittat mitt körkort och jag får tillbaka det! Tack! ?

Min son köper ett tv-spel på en loppis. Han är superglad och vill testa det direkt när vi kommer hem. Han har lagt halva sin besparing på spelet. Så en väldigt stor investering för honom. Det visar sig att spelet är sönder. Jag blir ledsen och besviken över detta och efterlyser de som höll i loppisen på en Varbergs sida på Facebook. På några timmar är det över 60 personer som engagerar sig, delat inlägget vidare och tom erbjuder sig att ge ett likadant tv-spel till min son! Jag får genom dessa snälla människor hjälp att hitta de som höll i loppisen och allt löser sig med att jag får lämna tillbaka spelet och min son får tillbaka sina pengar. ?

Det är två exempel på snälla, omtänksamma, givmilda människor som jag inte känner men som ändå utan att tveka har sträckt ut sin hand, gjort goda gärningar och hjälpt sina medmänniskor. Tack! ?

Med förhoppning om att 2017 blir det året då massor av goda gärningar blir som ringar på vatten, de förökar sig exponentiellt och kommer göra verklig skillnad i världen. Det måste bli en bra plats för alla våra barn att växa upp på!