Jag läste på en annan blogg där personen uppmanade alla att läsa denna bok. 9,3 på Richterskalan, skriven av Andreas Norman. Så när jag såg att den fanns som ljudbok så laddade jag ner den och lyssnade på den. Usch säger jag bara! Jag vill verkligen formulera mig rätt här, jag känner att jag egentligen inte har någon rätt alls att tycka till här. Gällande den fruktansvärda katastrof som hände för mer än 10 år sen. Jag som satt i soffan och såg på nyheterna om händelsen i trygga Sverige. Så med stor respekt för alla som var inblandade på något sätt vill jag ändå försöka ge min syn på hur jag upplevde just Andreas Normans bok.
Han var en kommande UD-tjänsteman som gick på utbildning, han berättar att han vid nyårsafton fick ett samtal från UD och en fråga om han kunde åka till Thailand. Han hamnade i Krabi med ansvar för identifiering och hemtransport av omkomna. Han berättar om detta i detalj, om sina minnen från alla sina sinnen, om personerna, om hur han upplevde UD under den här perioden, om mötet med överlevande och om mötet med andra myndigheter från andra länder. Detaljerna är många och det är lätt att förstå att det var otroligt jobbigt och smärtsamt. Sen kunde jag inte riktigt förmå mig att ta in mer. Under i stort sett hela boken mådde jag väldigt dåligt. Så varför lyssnade jag klart boken då? Jag vet inte, jag borde inte gjort det. Faktiskt. Jag mådde dåligt flera dagar efter jag var klar med boken. Det är här jag hoppas att jag inte låter respektlös för alla er som var inblandade. Självklart är allt det som Andreas skriver viktigt, självklart är det inget mot att ha upplevt det på riktigt. Men jag kände ändå så och det var inte mitt syfte med att jag ville ta del av boken. Jag ville förstå varför det blev som det blev utifrån Andras synvinkel som ändå var på UD. Den sista delen av boken handlade om när Andras kom hem, hur han faktiskt på ett möte först av alla stod upp och berättade för dåvarande Utrikesministern att han tyckte inte alls att UD hade gjort allt de kunnat och att de hade gjort ett bra jobb. Det var mycket som var under all kritik. Han berättar om händelseförloppet utifrån perspektivet när Svenska myndigheter agerade och hur. Det var det jag ville veta, det var mest det jag trodde att boken handlade om.
Så, visst är den bra. Men jag uppmanar absolut inte alla att läsa den. För den var väldigt jobbig att ta sig igenom. Bra skriven, kanske lite för bra gällande detaljerna. Däremot så hoppas jag att alla på UD, alla som kan påverka hur vi i Sverige agerar i katastrofer läser den. För den är verkligen en ögonöppnare ur det perspektivet.
Jag tycker det är tråkigt att Andreas har lämnat UD. Enligt mig är det personer som han som behövs på dessa positioner. Personer som vill göra en förändring till det bättre och inte bevakar sin position till varje pris eller där det viktigaste är att säga rätt saker för att framstå som bra i den stela hirearki som verkar råda på denna myndighet 2004. Jag hoppas att det är lite annorlunda med den saken nu 10 år senare.
Utifrån vad Andreas skriver så borde Utrikesministern och några tjänstemän på UD också läsa boken Riv Pyramiderna.