månadsarkiv: december 2015

Nya mål till nästa år

Så var julafton över. Vi skall visserligen köra ett firande till idag.

Men mina tankar har ändå börjat dra sig mot 2016. Vad vill jag fylla det året med? Hur skall det bli? Vilka mål skall jag ha?

Dock så tycker jag att det krävs ett bokslut av 2015 innan nya mål sätts för 2016. Vilka lärdomar drogs? Många måste jag säga. När jag satte dem så tyckte jag att jag hade lärt mig mycket om mig själv på kort tid, men nu. Ett år senare så inser jag att det finns så mycket mer att lära. När du jobbar aktivt med lärdomar så händer det mycket på kort tid. Om du stöter bort det arbetet och fokuserar på annat så blir ju såklart lärdomarna i den delen du inte fokuserar på så stor.

Jag använde förra året livshjulet som grund när jag skrev målen.

Fysisk hälsa: Här hade jag som mål att jag skulle fortsätta med min löpning och göra ett halvmarathon under 2 timmar samt klara en yogaposition med huvudstående.

Jag har inte uppnått några av de målen. Är det ett misslyckande? Både och. Jag klarar inte löpningen för mitt knä just nu och såklart vill jag ta tag i detta på sikt. Det har fått bli promenader och mer yoga istället. Vad gäller yogan så har jag insett att yogan inte alls handlar om prestationer inom en viss tid som jag trodde för ett år sen. Visst blir jag starkare, får bättre hållning och mindre ont i axlar och rygg. Effekter som är väldigt bra. Men det ger så mycket mer än så, det ger medveten andning, utrymme i min kropp, mental närvaro, avslappning och lugn. Jag gillar verkligen yogan och har insett att det ger mig mycket mer än fysiska förbättringar.

Personlig utveckling: Här skrev jag att jag skulle lägga fokus och det har jag gjort. Jag tog det till en helt annan nivå än tänkt och åkte till ett 10 dagars tyst meditationsläger i Ödeshög för att lära mig vipasanna meditation. Det är än så länge en av de bästa saker jag har gjort. Det har inte bara hjälpt min fysiska hälsa, det hjälper så mycket i hela kroppen. Jag har fortsatt min meditation här hemma, men tror att jag kan få ut ännu mer av det. Dock så har jag inte möjlighet just nu att åka iväg 10 dagar igen, så det blir en 3 dagars kurs i mars. Perfekt uppladdning inför min förlossning!

Har fortsatt med att lyssna på böcker. Det passar mig väldigt bra. Jag kan göra det massor av stunder som jag har skrivit innan. Det har gjort att jag nog har kommit genom minst 70 böcker i år. Av alla de slag. Det är verkligen givande för själen!

Familj, vänner och relationer: Har fokuserat mycket här, främst på familjen. Fortfarande så vill jag egentligen träffa mina vänner mer än jag gör. Men det är nog bra att inse att det finns olika perioder i livet. Det jag har försökt lära mig är att inte ha dåligt samvete när jag prioriterar att umågs med någon.

Den största förändringen är ju såklart att vi ska bli fem i familjen. Det är det absolut bästa som har hänt i år. En riktigt lottovinst!

Karriär: Jag har ju ägnat nästan hela 2015 år studier. Just nu håller jag på med min uppsats och har även börjat jobba parallellt i en ny tjänst som Lean/TPM manager på Carlsberg. Väldigt roligt med nya utmaningar, helts när de är inom ett område som jag verkligen brinner för.

Ekonomi: Uppnått. Jag hade några föreläsningar i våras som gick till välgörenhet. Dock så blev det ytterligare donationer till den fruktansvärda flyktingkatastrofen som kulminerade under hösten som många andra också bidrog till. Blir stolt när vi öppnar upp våra hjärtan. Annars är det ju inte förenat med hög inkomst att välja att studera ett år. Men jag är så glad och stolt över mig och mannen att vi har skapat oss en situation där vi faktiskt kan ta ett beslut att studera ett år, livet innebär valmöjligheter.

Generation I – 2000-talets barn

Generation I (I-phone, I-pad, Internt) Kärt barn har många namn… Mina barn är födda 2008 och 2010. Jag tror inte att jag är ensam om att ha barn som är fantastiskt bra på att hantera surfplattor och smarta telefoner. Det tänker jag ger en nödvändig kompetens som barnen behöver.

Men hur är vi föräldrar? För ett tag sedan hade vi föräldramöte på Williams skola. Barnen hade fått berätta för pedagogerna vad deras föräldrar gillar att göra allra mest samt vad de själva gillar att göra allra mest. Det var enligt min man som var där inte helt ovanligt att barnen sa att mamma eller pappa gillar allra mest att hålla på med telefonen, datorn eller surfplattan….

Jag tänker på det ganska mycket, påverkar det våra barn?

Å ena sidan tänker jag att det är ingen skillnad på att ha en mentalt frånvarande förälder om föräldern läser en bok eller kollar på sin telefon. Men, troligen så gick inte våra föräldrar runt med en bok i näsan flera timmar per dag. Inte vad jag minns iaf.

Är vi, föräldrar till ”generation I” de föräldrar som är närvarande fysiskt men frånvarande psykiskt? Hur påverkar detta våra barn? Tänker de att de inte är tillräckligt viktiga, intressanta eller roliga för att vi föräldrar skall välja att umgås med dem istället för vår telefon? Det kan ju inte vara helt hälsosamt för våra barns självkänsla. Och vad lär är vi våra barn då? De sitter ju gärna med näsan i surfplattan eller vid datorn om de får. Mina barn får det ganska ofta, när de vaknar tidigt på morgonen, när jag lagar mat och på kvällen efter maten när vi tittar på tv tillsammans. Svårt att veta om det är för mycket eller inte. Jag brukar rättfärdiga för mig själv att de även lär sig massor på det .Men jag vet inte om det bara är ett sätt att försvara sig själv? Eller är det ens ett problem? Kanske förstorar vi upp det väldigt mycket, vi vuxna? För samtidigt så är det troligen värre att inte alls lära sig dessa tekniker eller användandet av denna utrustning. Det kommer ju troligen vara en ännu mer självklar del i våra barns liv när de blir vuxna.

Vi försöker med några regler.

Inte vid matbordet, inga undantag. Ingen tidning, ingen bok, ingen telefon eller surfplatta om vi är flera som sitter vid matbordet. Vi tror att det är en viktig stund för samtal och för att njuta av maten vi äter. Det där med att ge barnet en surfplatta så att föräldrarna får ”äta i fred” det tror jag inte alls på. Visst är det smidigt på kort sikt, men jag tror att det är som att kissa i byxorna. En björntjänst i längden. Om barnet inte lär sig att gå på restaurang eller kan få vara med i samtalen så tror jag att det missar viktiga lärdomar. Om jag som förälder har behov av ”egentid” med min partner så skaffar jag barnvakt eller så äter vi middag efter barnen har lagt sig. Det funkar iaf när de är ganska små.
En stund på morgonen och en stund på kvällen på helgen. Men inte mer. (Ok, det här håller vi inte alltid. För om jag behöver sova middag en stund, då finns det nästan ingen bättre barnvakt som alltid kan ställa upp på kort varsel….) Helgen vill vi försöka umgås på, hitta på aktiva saker eller helt enkelt bara göra vardagssysslor tillsammans här hemma. Att barnen är viktiga för att vardagen skall gå ihop, det tror jag verkligen på. De behöver känna att de bidrar med sin kraft och tid för familjens bästa. Inte bara leka.
Inte i sovrummet. Har varit enkelt nu, men frågan är hur det blir när de blir ännu större… Iaf så tror jag på att nattning görs bäst med en sagostund. Vi läser för dem och eller de läser för oss. Vi pratar om dagen om de vill och försöker fråga dem vilka saker som har varit bra under dagen. Tror på att somna med bra associationer. Sen myser vi en stund innan de får somna. Såklart finns det lika många nattningsrutiner som det finns familjer och jag vill verkligen inte försöka skuldbelägga eller säga att något är bättre än något annat. Men det här sättet har funkat bra för oss. När de var ännu mindre så avslutade vi nattningen med att lyssna på en skiva med godnattsånger efter läsningen.

Juletid = Julefrid?

Kära juletid, en tid för mys, ljus och mycket tid tillsammans med nära och kära och god mat.

Eller en tid för stress, magsår, ångest över alla utgifter, allt som skall göras, allt som skall bakas. Skall, skall, skall. Vill, vill, vill.

Vad vill du göra och vad känner du att du måste göra eller skall göra? Hänger det ihop? Hoppas det, men troligen inte riktigt för de flesta. Men vem gör vi allt för då? Jag har funderat ganska mycket på det. Det där med alla måsten och förväntningar på våra högtider. Kanske är även min åsikt knasig och i en ytterlighet, jag vet inte. Men jag vet iaf att ju fler jular och högtider som har passerat, ju mer har jag lärt mig och funderat om det verkligen är så att ”man” verkligen ”måste” så mycket.

Tänkt tillbaka på när du själv var barn. För vi kan väl ändå vara överens om att julen är barnens högtid? De flesta högtider är nog barnens, eller? Iaf om man har barn. Om man inte har barn så spelar det ingen roll, tänk ändå tillbaka på när du var barn. Hur var det då? Vad uppskattade du? Var det att det var kliniskt städat i varje vrå, att det var uppsatt julgardiner och att det fanns 10 olika sorters hemgjord sill och andra läckerheter på julbordet? Var det att klapparna var inslagna med precision och att det var lagt flera timmar på snören och dekoration? Var det att tomtarna stod precis rätt eller att granen såg perfekt ut?

Det tror jag inte, vad jag minns så var det viktigt att få vara med och klä granen tillsammans med föräldrarna, att få vara med och slå in paketen så gott jag kunde, att få vara med och baka pepparkakor tillsammans samtidigt som vi lyssnade på julmusik. På självaste julafton så var det kul att vara många hemma och det var gott med all den goda maten. Men inte brydde jag mig om ifall allt var hemmagjort eller om det var köpt. Väntan på klapparna var så lång och jag ville alltid har klapparna tidigare än när vi fick dem. Såklart….

Nu som vuxen så kan jag inte komma ifrån det faktum att det finns några få saker som känns viktigt, att få göra förberedelser tillsammans med barnen, baka, pynta och slå in paket. Att de skall få lära sig nöjet av att ge. För mig är det viktigt och väldigt roligt att få ge julklappar, jag blir så glad om jag lyckas träffa rätt och mottagaren blir glad. Det är viktigt att få ses och få äta god mat. Men om det sker den 24:e eller den 26:e eller någon annan dag, det är inte relevant för mig iaf.

Sist vill jag vara tacksam för att jag har en så stor familj och att vi alla fortfarande lyckas att ses och fira jul tillsammans, även om det blir på flera dagar. Det är jag allra mest tacksam för. Om du har en skäktning eller vän som är ensam, kom ihåg dem. Jag inbillar mig att det viktigaste är just närheten och gemenskapen med andra….

Skit i alla måsten! Gör det som är viktigt för dig. Julefrid….

Nu väntar snart ett helt nytt kapitel

Det har varit mycket saker nu som har gjort att jag inte har prioriterat bloggen. Har inte känt mig inspirerad och då vill jag inte tvinga fram något.

Det är mycket som skall göras, uppsatsen pågår och skall lämnas in i januari. Början av januari. Jobbet pågår parallellt och det är nytt med nya arbetsuppgifter som är väldigt roligt. Samtidigt så är eftermiddagarna fulla av pyssel, mys och annat med W och V. Det är skönt att deras aktiviteter är slut och att vi får lite extra hjälp av mormor och morfar. Varje eftermiddag tänker jag att jag skall göra massa saker jag har på listan i huvudet när barnen har lagt sig. Rensa bland foton, rensa ur garderoben, skriva på bloggen, skriva på uppsatsen, läsa. Det enda jag har orkat hålla i är yogan. För varenda kväll är jag helt slut när det är färdignattat. Jag sätter mig i soffan och kommer inte upp ur den, eller så kryper jag ner i ett hett bad eller lägger mig sängen och lyssnar på ljudbok eller läser. Energin tar slut. Såklart är det ok att det är så just nu. Jag är ju ändå gravid i v.22. Ja, vi skall bli en till. En liten underbar unge till skall komma och förgylla våra liv. En liten varelse som nu är ihärdig med att göra sig tillkänna genom att puffa och knuffa.

Barnen är så spända och glada. De tycker det är fascinerande hur magen växer. Varje vecka skall vi läsa i gravidappen om vad som händer. Vi har tittat på Lennart Nilssons film och vi har läst hans bok. Vi har pratat om hur barnen egentligen blir till och läst ännu mer böcker. På kvällarna när vi myser i soffan så håller de händerna på magen för att se om de kan känna några puffar. Det är som att vara gravid första gången igen, vi observerar allt i graviditeten. Det är ju faktiskt första gången för barnen. W var ju så liten sist.

Vi pratar om att till påsken kommer lillebror. Eller kanske lite efter. Åh! Så lång tid det tar! Tur att det är massa roliga saker att vänta på innan, som jul, dagen då man får vara uppe hela natten och kolla på raketer och sen skidresa. De gläds åt att de kommer få ytterligare en eller två somrar helt lediga. Då tillsammans med en liten bebis. Men, inte på några sätt tänker de byta blöja eller ta bebisen på natten. Nej, där går gränsen.

Så visst skall det bli härligt. ja, och jobbigt. Men det vet vi nu. Det här går vi in med med öppna ögon. Det känns så iaf. Beslutet att skaffa en trea var inte alls lika självklart som att skaffa första barnet eller syskonet till första barnet. Detta är en bonus, att unna sig det som är viktigast av allt.

Det enda jag saknar just nu är min energi.