månadsarkiv: maj 2014

Halmstad Studentkår 30 år!

I onsdags fick vi vara med och fira att Studentkåren i Halmstad fyllde 30 år. Det var en kväll fylld av nostalgi, minnen, god mat och trevligt sällskap. Det kändes speciellt att vara tillbaka där. I huset där mitt första riktiga jobb var, där jag la ner min själ och hela min vakna tillvaro under några år.

Halmstad Studentkår lärde mig väldigt mycket. Lärde mig ta ansvar, lärde mig att jag kan påverka min tillvaro och andras tillvaro. Jag hade mina första svåra samtal som chef på Halmstad Studentkår, jag anställde personal för första gången, jag tog ansvar för ett månadsbokslut och en budget för första gången. Jag tog fram rutiner och instruktioner, etablerade kontakter med näringslivet och utvecklade en verksamhet från början på många plan. Att allt detta gjordes med studenter som la ner många timmar av sin fritid, av engagerad personal som kunde kåren och har varit en stor del av deras 30-åriga historia och tillsammans med före detta studenter som bestämt sig för att kåren skulle bli en av deras första arbetsplatser.

Det är nog anledningarna till att Halmstad Studentkår har en speciell plats i mitt hjärta och att det var väldigt roligt att träffa några av dem som var med på den resan. Jag skulle kunna sammanfatta med att jag har Halmstad Studentkår och Kårhuset att tacka för allt jag är och har idag.

Här var det restaurang och en gemensam mötesplats. Ser inte riktigt ut så idag då förutsättningarna har förändrats.

Utsidan när huset var nybyggt. Både ett hus som visar otroligt nyskapande och som visar att man nog inte skall låta arkitekter bestämma för mycket…Men fint är det!

Så här såg det ut första gången vi hade sponsorfest. Kommer aldrig glömma hur engagerad och kunniga Lisa och Dennis var i hela festen. Tack!

Jag hade egentligen en väldigt härlig bild från 30-årskvällen men jag lovade Kjell att inte publicera den. Snäll som jag är så lät jag bli och det fick bli lite bilder från förr istället.

Balsam för själen

Ibland behöver man balsam för själven, jag känner att jag behöver det nu. Jag har mycket att fundera på just nu. Därav att det har varit lite få inlägg. Ber om ursäkt för det. Men jag har också lovat mig själv att bloggen skall vara något roligt. Inget måste. Sakerna jag funderar på är inte saker jag känner att jag kan lufta här just nu. Även om det såklart nog hade varit skönt att skriva av sig. Det jag ägnar mig åt just nu är istället sysslor som känns som balsam för själen.

Igår gick jag och la mig kl åtta! Ja, tom tidigt för att vara mig. Men så skönt det var. När jag sen vaknade ganska pigg kl.06 och tittade ut på en morgon med knallblått och spegelblankt vatten som mötte en ljus morgonhimmel kände jag mig väldigt lyckligt lottad. Jag satt i min kära fåtölj en bra stund och bara satt, öppnade balkongdörren innan så att jag kunde känna vinden som kom in och smekte kinden samtidigt som fåglarna kvittrade. Det är så skönt att konkret, med buller och bång påminnas om hur bra jag har det!

Innan jag gick upp lutade jag mig lite över sängkanten och fann att Viola under natten har kommit upp eller att UB har hämtat upp henne. Hon låg där iaf med huvudet och håret utslaget på kudden, liggandes på sidan med handen under kinden som stöd. Täcket lite avsparkat så att axlarna och benen var bara. Så ljuvlig, så rofylld hon såg ut. Min kära lilla dotter. Detta är balsam för själen för mig.

Jag var hemma med barnen idag, jobbade bara en liten liten stund på förmiddagen här hemma. Vi kunde göra saker som att gå till lekplatsen, äta jordgubbar på altanen, de hade vattenkrig, jag kunde vilka i hängmattan, vi kunde cykla till frisören. Allt det är balsam för själen. Att kunna bara vara i nuet och för en liten stund lägga bort tankarna. Nu kommer de igen. Nu när jag är själv hemma och barnen och mannen är iväg. Tänkte att jag tar en favorit i repris och sätter mig i fåtöljen igen…

Så kort han blev i håret min lilla prick! Men han var bestämd på hur han ville ha det…

De gillar att leka på Ankarskolans lekplats. W är jättenöjd över att detta blir hans lekplats till hösten… V är inte lika nöjd över att hon måste vänta 2 år till…

Det funkar på kvällen också…

Mors dag

Imorgon är det Mors dag. Affären vimla över av erbjudande på blombuketter, kort, choklad och andra presenter som passar till Mor. Idag var jag en sväng om en bensinmack och där kunde man minsann köpa en stilig plånbok i äkta skinn till mor på mors dag. Är det det som mor vill ha på sin dag av sina barn? En plånbok i skinn?

Jag lyssnar just nu på Klara Zimmergrens bok ”Längtan bor i mina steg”, hon beskrev en sak jag gillar. Att livet är som ett armband. Själva armbandet är livet, händelser och vardagen som tillsammans blir en länk som är vårt liv. Berlockerna på armbandet är de stora händelserna som vi minns, de som gör att armbandet gnistrar och blir speciellt. Alla har vi några berlocker, några stora saker vi minns, saker som gör att vårt liv är speciellt och gnistrar.

Vi pratade idag när jag tillbringade eftermiddagen hos min syster om vad som har varit de absolut roligaste händelserna i livet. Min systerdotter tyckte att studentresan med kompisarna i en vecka på ett varmt turistmål var det roligaste hon har varit med om. Jag sa lite sådär vuxet att ”då har du inte varit med om så mycket roligt än då om det är det bästa” Varvid hon kontrade med att fråga vad mina roligaste minnen var. Jag funderade kring det där en liten stund. Kom fram till att studenttiden är en av de roligaste tiderna. Insåg sen att det är inte så många händelser som jag minns som de allra roligaste. Har jag ett tråkigt liv? Nej, det tycker jag inte. Men när jag tänker tillbaka så är det inte roligt som är det som beskriver mina största händelser. Det är mer ord som omtumlande, fantastiskt, milstolpar.

En milstolpe som var helt fantastisk och omtumlande är ju såklart födelsen av William och Viola. Det är två lysande berlocker i mitt armband som så fort de hängdes på där förändrade armbandet för alltid. Det är klart att det går att säga roligt också då vi har fantastiskt roliga stunder, men det är stunder i vardagen, stunder som bygger armbandet, stunder som nu gör livet mer meningsfullt.

Som idag tex. När vi vaknade så sa barnen att de hade en present till mig. De tyckte inte att det spelade någon roll att mors dag är imorgon. De hade ju gjort en sak som de ville ge. På förskolan hade de gjort ett hjärta i papper som de hade skrivit på och i. William hade skrivit hela meningar själv! Viola sitt namn. William hade dessutom gjort ett bokmärke till mig att ha i böckerna. Det var så fint, så omtänksamt. Kära William och Viola, jag vet att ni har suttit på förskolan och tänkt på mig, ritat till mig, slagit in till mig, skrivit till mig. Det är så mycket bättre och finare än alla blommor, kort och annat trams. Tack mina kära barn för att jag får vara er mamma, för att ni är berlockerna på mitt armband.

Imorgon på mors dag tycker jag det är lika viktigt att alla vi mammor känner en enorm tacksamhet och glädje över att vi får vara mammor till våra ungar, de lär oss så mycket!

Familjens projektledare

Igår var jag och barnen ute och gick en promenad med Wilma på eftermiddagen. Det fick mig att tänka på den där boken, heter den ”Familjens projektledare säger upp sig”? Det var fint väder, efter en liten stund hade jag två jackor i famnen, två par solglasögon, lite stenar, snäckor och blommor som skulle hem men inte ville bäras av ägarna… När jag gick där så tänkte jag på att jag ofta är ”packåsnan” i familjen. Det fick mig att fundera på vilka roller man tar i familjen och den där boken om Familjens projektledare.

Min förutfattade mening är att det ofta är kvinnan i familjen som är projektledare, eller tar på sig rollen som projektledare. För är det inte så? Att du själv tar på dig rollen? Jag gillade inte riktigt den där boken när jag läste den. Visst, det fanns definitivt igenkänningsfaktorer men det jag inte gillade var att jag fick uppfattningen av att hon såg sig som ett offer i situationen. Är det verkligen så? Att hon är ett offer?

Jag tänkte tillbaka på mig själv. Det är ju det jag har att relatera till. Kommer ihåg när William var 9 månader och UB skulle ta över efter mig och vara hemma med William i 9 månader. Vi hade kommit överens om att den som var hemma skulle städa och veckohandla och laga mat. Jag tror att det var en nyckel till att vi sen när båda jobbade fortsatte att dela på våra sysslor. Men det jag minns mest är hur jag fick sitta på händerna för att inte min inre projektledare skulle ta över, jag vet ju bäst hur William funkar och hur skötväskan skall packas. Men, jag lyckades lägga band på mig själv och när UB skulle åka iväg till sina föräldrar med William så fick han packa allt själv. Tänkte att det värsta som kan hända är ju att han får kompletteringshandla. Nu kanske ni tänker att det låter ju som en banal sak, men om ni som läser detta är projektledare i er familj, händer det då aldrig att det är ni som packar barnens saker när ni skall iväg? Kanske är det så att ni alltid gör det? Om ni är helt ärliga… Det där gjorde att jag fick inse att han fixar det, han fixar att packa till barnen, han fixar att få på dem kläder till förskolan, att fylla på extrakläderna, att ta med och lämna lappar. (Ärligt talat, det är ju tramsigt att tro något annat).

Det jag fick göra var dock en väldigt viktig sak. Inse att mitt sätt är inte alltid rätt sätt. Att UB klarar det precis lika bra som jag fast oftast på ett annat sätt. Helt enkelt släppa kontrollbehovet. Det är ju faktiskt lättare sagt än gjort.

Så när det kommer till boken. Du behöver inte säga upp dig som familjens projektledare om du inte tar anställning som det från första början. Vågar du avstå den anställningen?

Projektledare? Jag?

Bokrecension – Barnmorskan Cecilia Lund

Nu har jag stiftat bekantskap med Barnmorskan Cecilia Lund. Det är Katerina Janouch som har skrivit en serie om Barnmorskan och flerbarnsmamman Cecilia Lund. Läser du böckerna får du lära känna henne, hennes man och fyra barn. Hon har dessutom två systrar, en mamma och en mormor som du får lära känna. Förutom Cecilias privatliv med upp och nedgångar så får vi följa med till hennes jobb som barnmorska. Utöver det så dras Cecilia Lund in i otroliga händelser som drabbar henne själv, hennes familj och bekanta.

Uppenbarligen så var det något med serien som tilltalade mig iom att jag lyssnade mig igenom alla böckerna. Kanske att jag ville veta hur det gick med Cecilia och hennes familj. Det jag tyckte var mest intressant var hennes yrkesroll som barnmorska och vad som hände på förlossningen.

Det var några saker som gjorde att jag några gånger funderade på om jag skulle sluta lyssna på böckerna. Dels så drogs Cecilia Lund in i de mest osannolika händelser. Det händer knappast en person så mycket under den korta tiden som böckerna utspelar sig.

Det andra som jag inte riktigt gillade var att Cecilia i sitt privatliv hade en förmåga att strula till det så. Hon sa inte uppenbara saker, hon ältade massa i onödan. Ja, det var lite frustrerande helt enkelt. Å andra sidan så tog hon sig i de sista böckerna och blev tuffare och mer hälsosam för sitt eget bästa. Kanske är det Katerinas tanke med böckerna. Dock så fick det mig nästan att sluta läsa.

Ytterligare en sak som är bra med böckerna enligt mig är att det ger en bra och realistisk skildring om hur det är att försöka kombinera familjeliv med småbarn, arbete och sin relation med sin partner. Det finns helt klart igenkänningsfaktorer.

Men i det stora hela så tycker jag att det var ok avkopplingsläsning. Betyg 3 av 5. Dessutom kommer den sjunde boken ut i juni. Den heter Blodssystrar.

Här är böckerna:
Bedragen, Adlibris, Bokus, CDON
Systerskap, Adlibris, Bokus, CDON
Hittebarnet, Adlibris, Bokus, CDON
Tigerkvinnan, Adlibris, Bokus, CDON
Modershjärtat, Adlibris, Bokus, CDON
Nattsländan, Adlibris, Bokus, CDON

Grattis kära syster!

Idag är det 17 maj. Norges nationaldag, min systers födelsedag. Vi har ofta skämtat om att hon är ett norgeskämt… Undrar om hon tycker att det skämtet är kul fortfarande… Troligen inte. Idag fyller hon 40 år. Grattis kära syster!

Hon har länge sagt att hon skall fira sin 40 års-dag i Norge. Kanske känner hon att hon hör ihop lite med Norge tack vare att de delar födelsedag. Men så blev det inte. Idag gjorde hon en annan sak som hon inte har gjort tidigare. Hon sprang Göteborgsvarvet! Jag är så stolt över henne. (Ja, många gör det. Men första gången du gör något sådant är ändå speciellt.) Nu sitter hon nog på restaurang med sin familj och några vänner och firar. Firar varvet och firar födelsedag.

Jag är mycket stolt över Malin på grund av massor av saker. Detta ovan är bara en sak att lägga till på den listan. För att nämna några saker så är det att jag känner att hon alltid finns där om jag behöver det, för att lyssna, för att peppa. Hon har en härlig familj med man och två barn som är lika fina de. Hon visar hela tiden att de är allra viktigast i hennes liv, hon prioriterar alltid dem framför allt annat. Det är en självklarhet helt enkelt.

När det kommer till hennes arbetsliv så är jag väldigt stolt över henne där också. Hon har alltid gjort det som känns rätt för henne. Hon sa upp sig från ett jobb utan att ha något annat fast att gå till för hon kände att hon var färdig. Det löste sig, tänk att hon hade modet att göra så. Hur många av oss vågar verkligen göra det? Ta klivet ut i det osäkra? Efter det har hon tagit på sig utmaning efter utmaning och levererat. Jag har aldrig jobbat med Malin, men jag tänker ibland att jag hade velat det. Tror att jag hade lärt mig mycket av hur hon är på jobbet.

Ja du kära syster, du är verkligen en inspiration för din omgivning! Hoppas verkligen att du njuter av kvällen och blir ordentligt firad. Grattis kära syster!

Bild lånad från Malins Instagram. Malin, du tar inte många bilder på dig själv…

En dag av välgörenhet – Jonsters charity Masters

Idag sken solen över Landskrona. Jag vet inte hur Jone gör, men han verkar ha en hemlig uppgörelse med de som bestämmer över vädret. För jag minns inga regniga dagar när årets bästa och mest givmilda golftävling avgörs. Jonsters charity Masters. Det är verkligen en dag i välgörenhetens tecken som är otroligt uppskattad av alla deltagare!

Jag hoppas såklart på insamlingsrekord till Nordvästra Skånes barn och ungdomar! Att Ramlösa är huvudsponsor till den här fantastiska stiftelsen, det värmer extra i hjärtat att ha på sig en Ramlösa-tröja en dag som denna. När jag på nära håll ser vad vi är en liten del av.

Ett av Ramlösas lag förstärktes med Paul Tilly. Mer känd som ”ICA Ulf”. Hoppas han lärde sig att Ramlösa är det vatten som skall drickas om du skall dricka mineralvatten. Inte ICA:s egna varumärke…

Vi hade i år igen privilegiet att hålla till vid hålet med den absolut vackraste utsikten!

Som vanligt ett väldigt proffsigt intryck och väldigt proffsigt genomförd tävling. Eldsjälarna i Jonsters levererar alltid över förväntan!

Listan över framtidens kvinnliga ledare

Ikväll korades framtidens kvinnliga ledare. En tjej som heter Eliza Kücükaslan och som är Landschef i Ghana för Milvik kom högst upp på listan. Hon säger kloka saker i intervjun som absolut är värt att tänka på. Se hela listan här.

De tre år som jag har varit med på listan har jag funderat på det här med att det finns en lista över framtidens kvinnliga ledare. Varför gör det det egentligen? Skall det verkligen behövas? Speciella listor som lyfter fram unga kvinnor i ledarpositioner?

Ja, kanske. Eller uppenbarligen tycker ledarna som gör listan att det behövs. Jag är kanske naiv. Men för egen del så tycker inte jag att jag har blivit mer taggad, fått mer självförtroende eller känt att det har varit ett stöd. Hur är det egentligen med jämställdhet? Behöver vi förebilder av samma kön för att inspirera oss? Varför ser vi inte bortom det? Bara helt enkelt tänker individer och att vi behöver olikheter på alla tänkbara sätt i vår organisation. Jag kan inte det här med statistik, med fördelning av föräldraledigheten mm. Utan att ha några statistiska fakta i ryggen alls så tror jag verkligen att om vi hade delat mer lika på föräldraledigheten (om det hade varit en självklarhet att både mamma och pappa är hemma med sitt barn) och slutar titta på om det är en man eller kvinna så kommer listan med framtidens kvinnliga ledare snart att spela ut sin rätt.

Förebilder skall vi ju kunna ha vare sig de är manliga eller kvinnliga.

Men vad jag än tror och vad du än tycker så är det ju ett faktum att det finns ett fåtal organisationer och företag som gömmer sig bakom argument som ”det finns inga tjejer som vill ta chefsjobben eller sitta i styrelsen” För dessa korkade människor som kan ju listan vara väldigt bra. Där ser ni svart på vitt att det finns massor av riktigt bra kvinnor med massor av kunskap och potential. Och behöver ni fler så är det nog bara att vända sig till Ledarna då de har gallrat ut dessa 75 av flera hundra. Men frågan är om de människorna bryr sig om listan…

En av framtidens kvinnliga ledare

På tisdag nästa vecka är det dags för Ledarnas event som utser Framtidens kvinnliga ledare.

Jag är med på listan över nominerade för 3:e året. Jätteroligt såklart. Igår hade jag ett samtal med HD om saken. Ni hittar det här.

Bild lånad av HD.se

Tyvärr kan jag inte detta år åka upp och vara med på arrangemanget. Det är synd då ledarna verkligen gör en riktigt bra dag av detta. De samlar alla som är nominerade och har en sluten workshop på några timmar med inspirerande samtal, övningar och någon föreläsare. Tror det kommer bli lika fantastiskt i år. Men i år får jag sitta hemma och hålla tummarna för dessa fantastiska kvinnor.

Dagar jag minns

Jag fyller år idag och det får mig att fundera på dagar jag minns. Varför jag minns dem. Nu när Viola skulle lägga sig var hon ledsen, ledsen för min skull. För att ingen kom och firade mig och för att vi inte hade kalas när jag fyller år. Hon sa: ”Mamma, jag vill inte ha sånt kalas som dig när jag fyller där ingen kommer” Hur förklarar jag för ett barn så de förstår logiken, ”Du förstår Viola, mamma och mina syskon och mormor och morfar har bestämt att vi firar alla vuxna en gång om året med en gemensam aktivitet istället”. I hennes öron lät det inte riktigt klokt. Födelsedagen skall ju firas den dagen den är! Men tårta, med ballonger och med presenter. Vi enades om att hon kunde få vara uppe en liten stund till så hon kunde rita en teckning till mig. William ville inte rita, hans present var att vi satt och myste i soffan under tiden Viola ritade slog han fast!

De här konversationerna fick mig att fundera på vilka dagar jag minns. Specifikt födelsedagar då. Jag minns en speciellt. Tror det var när jag fyllde 21. Jag bodde i Halmstad i en lägenhet i centrala delarna med två kompisar. Var således inte ensam, men tyckte att det var lite tråkigt att inte någon ur familjen skulle komma. De hade sagt att de inte hann, jag fyllde på en vardag. Så hände det ändå, där på eftermiddagen när jag hade kommit hem från skolan dök de upp! Några av mina systrar! Vad glad jag blev. Jag tror att de hade med sig både presenter och fika, men det jag minns allra bäst är just att de kom. De körde ner för att träffa mig och för att fira mig. Det är en av de dagar jag minns.

När jag tänker tillbaka så är det vid de tillfällena jag har flest minnen. Då jag har upplevt händelser i gemenskap med andra. Jag tycker så mycket om att bli överraskad. Vet inte riktigt varför. Tror att det handlar om att jag vid de tillfällena inser extra mycket att jag har nära och kära som har ägnat och offrat sin egen tid för att göra mig glad. Det gör mig så varm i hjärtat. Det är det som är viktigt.

Så tack alla ni för alla dessa tillfällen. Som har blivit dagar jag minns utan att de är nedskrivna. De finns där i hjärtat och går inte att glömma av.

Och tack mina kära ungar, för att ni får mig att inse att det visst är viktigt med födelsedagar även när man är vuxen! Om inte annat bara för att få chansen att visa den det gäller att det finns personer som tänker på den genom sitt grattis. Så detta blir också en av de dagar jag minns, just för att Viola och William lärt mig viktiga saker idag.