Jag känner just nu att jag har noll inspiration! Det är faktiskt väldigt frustrerande. Våren är vanligen min tid på året. Jag fylls av energi och lust att göra saker, att vara produktiv, att hitta på och inspireras. Men nu, nu känner jag mig inte alls sån. Visst är jag piggare av att solen syns och jag får värme i ansiktet när jag vänder ansiktet mot solen. Men inspirationen och energin att ta tag i saker. Den infinner sig inte. Jag har helt enkelt noll inspiration.
Inte heller på jobbet känner jag mig så inspirerad som jag borde. Jag känner själv att jag inte är lika sprudlande, inte lika glad, inte lika på. Mer avvaktande, tystare, mer tillbakadragen… Vet inte riktigt vad det beror på. Vet bara att det tyvärr får effekt här på bloggen också.
Så nu dessa här lediga dagarna drar jag och Viola till brorsan i Södertälje. Jag hoppas på sol, lugn och ro och lite roliga aktiviteter. Kanske är det det som krävs för att komma tillbaka med nya krafter!
Den här lilla skruttfisen saknar sin morbror! Imorgon drar vi på roadtrip!
Ett hjärta av tulpaner! När jag tittar på det blir jag allt på lite bättre humör! Det är mycket mycket finare i verkligheten än på bild.
I veckan som var fick jag ett tips av en kollega, tipset var att titta på ett klipp från ett nyhetsinslag som handlade om att vi är väldigt många människor som skjuter upp saker och vad det är för faktorer som gör att du tar tag i saker eller gör det du borde.
Idag tittade jag på det, några saker var tänkvärda och intressanta.
Enligt inslaget har var 5:e vuxen problem med att de skjuter upp saker och har då alltså problem med att göra saker i tid. Detta leder enligt inslaget till att vi känner skam, skuld, stress och ångest.
Enligt experten som uttalade sig i efterhand så drivs vi människor av två saker. Antingen att vi får en positiv belöning eller att vi undviker en negativ konsekvens. Det är drivkrafterna till att vi tar tag i saker och gör det vi skall.
Om då den positiva belöningen kommer alldelles för långt fram i tiden så är det ofta lätt att vi inte gör det vi skall och skjuter upp det. För att belöningen inte infaller tillräckligt snabbt.
Ett konkret exmpel som de hade i inslaget var att vi är många som skjuter upp vår deklaration. Efter inslaget så gjorde jag klart allt underlag till min deklaration. Jag kan inte påstå att jag mår så jättedåligt av att inte göra den direkt och skjuta upp den. Men däremot så känns det ju väldigt bra när du väl har gjort det.
Experten gav också tips i att kombinera det tråkiga med ngt roligt eller att se till att belöna sig med något dirket efter den tråkiga aktiviteten. Här insåg jag att jag omedvetet har hittat ett sätt där. Jag lyssnar på ljudbok, om jag tycker att boken är så bra att jag vill lyssna så mycket som möjligt så viker jag tex. tvätt, stryker eller gör något annat riktigt tråkigt. Det funkar även på träningen, att göra så. Känner jag mig inte alls motiverad en kväll så tänker jag att jag får lyssna 30 min till av ljudboken och sen så får jag ta ett härligt varmt bad. Så jag tror att jag är en person som drivs av just positiv belöning. Inte så mycket av att försöka undvika negativa konsekvenser. Även om det känns som att dessa två faktorer ibland kan vara samma sak.
För några dagar sen kom döden och hälsade på. Lennart, min mammas farbror har gått bort. Lennart som alltid var som en morfar, alltid glad, alltid välkomnande, alltid pratsam och social. Han var pigg och frisk, tog vara på hälsan och tränade och höll sig aktiv. Jag tror och hoppas att han var nöjd, att han kände att han hade haft ett bra liv, en bra historia.
Jag tänkte på det där med vilken historia vi har när jag satt i kyrkan och tittade på programet för begravningsgudstjänsten idag. När döden kommer så är historian slut. Lennarts historia är slut. Hans historia startade 1928 och slutade 2014. En ganska lång historia ändå. Kan vi likna livet vid en historia, vid en bok? Du skriver i första sidan när du tar ditt första andetag och ser världen för första gången utanför livmodern. Om historian startar då, sen fylls den på, sida för sida. Tills sista sidan är full. När sista sidan är ifylld, då är boken klar, historien slut, det återstår bara att stänga igen boken.
Vad händer sen med boken? Är det fler som läser den, som minns den, som pratar om den med sina nära och kära? Som tar upp speciella anekdoter som är värda att vrida och vända lite mer på. Kom vi verkligen ihåg att läsa boken tillräckligt noga under tiden, eller inser vi när boken är slut, att vi skulle läst den mer ingående? Ställt mer frågor, analyserat mer?
På de allra flesta saker vill vi ha ett slut, vi vill göra klart, vi sätter upp mål, vi tidssätter våra drömmar med delmål för att vi skall kunna komma fram till slutet. Att bli klar, att läsa klart boken, att göra klart. Det är oftast något bra, något vi strävar efter. Men när det gäller livet, då är inte slutet något att sträva efter, inget vi vill skynda oss till. Ändå så funderar jag på om det trots allt är så att tack vare att vi vet att vi har ett slut, att ingen kommer undan slutet. Så bemödar vi oss med att leva, med att ta hand om våra nära och kära, med att fundera om vi gör de rätta valen, om vi lever det liv vi vill. Det hade nog sett ännu värre ut i världen om inte vi alla visste att döden väntar oss alla. Då hade vi ju alltid kunnat tänka ”jag kan göra det imorgon”, ”jag kan be den personen om ursäkt imorgon”. Nu vet vi inte säkert att det alltid kommer vara en morgon. På ett sätt är det nog bra, att vi liksom skärper till oss lite, att vi anstränger oss lite, att ha tanken, ”jag har ju bara ett liv”.
Lite orättvist är det allt. Naturen, den lever om och om igen. Varje vår kommer knopparna åter, blommorna slår ut och gräset börjar växa. Varje sommar når allt sitt klimax, varje höst börjar löven falla och till vintern står träden kala, naturen frusen och vilande. Vilar för att börja om om några månader igen. Men vi människor, vi kan inte börja om. Vi skriver i vår bok, sida för sida. I samma takt, alla har vi samma förutsättningar. Vi har dock två saker som är unika för varje historia, för varje bok som skrivs. Tjockleken på boken, antalet sidor. Det varierar för oss alla och ingen vet hur många sidor just din bok har. Sen är det en viktig sak till som är helt unik. Vi fyller sidorna med helt individuella saker, vi väljer helt och hållet själva vad vi fyller just vår bok med. Det är ingen annan som kan fylla din bok, skriva din historia. Det gör du själv.
William sa en kväll när han skulle sova och vi hade läst och släckt ljuset att han skulle leva i oändligheten. Han fick då frågan, ”hur tänker du då?”. Jo, sa han. Jag kommer att få barn och de kommer att få barn och sen får de barn. På så sätt så kommer jag leva i all oändlighet.
För de här tre pluttarna har historien bara börjat. Ändå kommer det ut så kloka ord ibland och så djupa tankar.
Jag skrev ju detta inlägget för några dagar sen gällande att ha sitt utvecklingssamtal med sig själv. Dessa dagar har jag inte alls reflekterat eller funderat på de sakerna. Dock så blev det lite tid för det idag. Jag kom fram till 4 saker som är viktigt för mig just nu. Som jag skall fokusera på nästa halvår. Jag känner att jag inte är på en plats just nu där det lämpar sig för stora beslut med annan inriktning än den jag har just nu.
Så detta blev mina fokus för nästkommande halvår: 1. Ägna min fulla uppmärksamhet till barnen på kvällarna tills de lagt sig. Låt mig inte stressas av alla måsten. Jag gör dem efter barnen har lagt sig om jag orkar. Jag har ju just nu förmånen att ansvara för hämtningen, vilket ger mig möjlighet att mysa och umgås mer med barnen. Känner ofta dåligt samvete över att de få timmarna på kvällarna efter hämtning inte blir som vi har tänkt oss då jag känner att det är så mycket att plocka med och göra när vi kommer hem. Har kommit fram till att det mesta är inget som måste göras omgående. Det trygga med tvätthögar och stök är att det ligger kvar, det försvinner inte om jag inte plockar upp det direkt…
2, Bestöm mig för att jag har mest roligt på jobbet och sluta grubbla. Den nya utmaningen kommer gå bra och jag vet vad som krävs. Fokusera på att göra rätt sak i rätt tid. Jobba inte mer än vad jag tycker är roligt och givande. Sista tiden har jag inte känt mig lika motiverad som innan, dessutom känner jag mig ny och osäker i min nya roll till viss del. Men det är faktiskt så att jag till viss del påverkar min vardag själv, det skall jag ta vara på och jag vet vad jag tycker är roligt! Det skall jag fokusera på.
3. Det tredje fokusområdet är lite för privat för att skriva om här på bloggen. Så det håller jag för mig själv.
När jag startade bloggen så beslutade jag mig för att våga vara personlig. Men jag vill inte vara för privat. För min egen del och för dem det berör.
4. Njut av livet och allt du har här och nu! Njut av att jag har en underbar familj, många nära och kära, att jag kan träna och att jag har ett stimulerande jobb. Jag skall våga vägra tänka på nästa steg och fokusera på det steg jag befinner mig på här och nu! Detta är en stor utmaning för mig. Att verkligen njuta i nuet av allt som händer utan att tänka ”sen” eller ”nästa gång”.
Det här var resultatet av mitt utvecklingssamtal med mig själv. Känner mig väldigt nöjd. För några dagar sen trodde jag inte att jag skulle få ner något som kändes som en hjälp. Det här vet jag kommer vara bra för mig om jag fokuserar på ovan 4 saker.
Älskade Wilma kan verkligen konsten att leva här och nu. Vi borde lära oss mer av djuren…
Vad härligt det är att vara ledig några dagar, att ha några lata dagar framför sig! Jag har passat på att vara lite social dessa dagar och bara göra ingenting. Det har varit riktigt skönt. Att inte ha några måsten inplanerade och bara göra det som faller mig in. Helt enkelt några lata dagar.
Vi delade upp oss och tillbringade två dagar med var sitt barn. Mysigt för oss alla och när barnen sågs igen så var de riktiga kompisar säker ngn timme innan åsikterna gick isär om hur saker skulle vara…
Då detta känns som ett vinnande koncept så skall vi nog hålla kvar vid det de sista lediga dagarna också. Att ha några lata dagar till.
Jag och William har passat på att vara lite kreativa också gällande tårtbakning. Vi har testat två recept, ett från Linda Lomelinos tårtbok och ett från boken Världens bästa kladdkakor. Inte fullt så lätt som det såg ut på bilderna. Båda recepten modifierades dock då jag gillar att utveckla saker och William hade specifika önskemål om smaker.
Choklad och jorgubbstårta, inspiration från ”Lomelinos tårtor”
Kladdkaka med kolasås och lime, inspiration ”Världens bästa kladdkakor”
Enligt William är vattnet inte kallt. Ändå sa han hela tiden att han tog ett ”kallbad”
Wilma och William var helt överens om att vattnet var härligt!
Nu är det vår, vår brukar betyda att du har utvecklingssamtal på ditt jobb. Har du samtidigt eller inför det funderat och haft ditt utvecklingssamtal med dig själv? Ett viktigare utvecklingssamtal finns nog inte. Ett samtal där du går igenom hur din livssituation ser ut. Där du utvärderar ditt jobb, ditt privatliv, om du umgås med rätt personer, om du har tillräckligt med tid för dig själv, om du har en balans du vill.
Det är utvärderingen, sen kommer du till framtiden. Som bekant så är det viktigt att titta i backspegeln och utvärdera hur sista halvåret har varit, men det viktigaste och största fokuset skall vara framåt. Hur vill du ha det det närmsta halvåret och på en ännu längre horisont? Om du inte är där du vill, hur skall din handlingsplan vara för att komma dit? Kanske är det dags att börja målsätta några av dina drömmar?
Behöver du tips på hur du skall äta elefanten i små bitar så är detta ett av många verktyg som du kan använda.
Själv skall jag göra mitt personliga utvecklingssamtal i påsk tänkte jag. Jag behöver vara ledig några dagar och komma ifrån lite för att sätta mig och fundera och målsätta. Jag har faktiskt dragit mig lite för denna övning då jag inte är helt nöjd med nuläget, men inte heller riktigt vet hur eller vad jag skall ändra på och sikta på framåt. Hoppas jag är lite klokare och säkrare efter påsk helt enkelt.
Jag har inte lyssnat på några nya faktaböcker eller ledarskapsböcker på ett tag då jag har stiftat bekantskap med min nya poliskompis som jag vill veta mer om. Hon heter Irene Huss och är kriminalinspektör i Göteborg. Hon har man, hund och tvillingdöttrar och bor i ett radhus i en förort till Göteborg.
Givetvis så dras hon ofta in i komplicerade och läskiga mordutredningar. Jag vet inte varför, men jag är fast. Jag vill veta hur det går för Irene på jobbet, hur det går för hennes kollegor och för hennes familj. Dessutom vill jag lyckas lista ut vem mördaren är innan boken är slut. Någon gång har jag lyckats, men ofta är det en knorr som jag inte kunde lista ut innan. Gillar du deckare då tror jag att du kommer gilla dessa böcker. Jag visste faktiskt inte att jag gillade deckare innan.
Gillade inte heller serien Morden i midsommer. Men har insett efter några avsnitt att den är bra. Jag tycker att dessa böckerna påminner om den serien lite. Det är lätt att fastna, jag vill veta mer och lära känna dem. Fast kanske är alla deckare så?
Funderar på om Helene Tursten visste när hon började skriva att hon skulle göra mer än 10 böcker med sin hjältinna Irene Huss? Tänker att det inte borde vara så svårt att skriva böcker, men det är nog väldigt svårt! Jag har ju fastnat nu iaf, måste veta hur det går min min nya poliskompis och hennes umgänge. Måste lyssna klart på de återstående. Så Percey Barnevik och hans 200 råd om ledarskap har fått läggas på hyllan ett tag till.
Fick hem en fråga och en muta från SIFO idag. De vill veta vad jag tycker människor har för skyldigheter och rättigheter i en demokrati. Så frågan var om jag kunde tänka mig att fylla i deras undersökning och mutan var en trisslott. Då jag har läst några böcker av Henrik Fexeus så insåg jag varför de har gjort som de har gjort. Och det funkar!
För att med gott samvete kunna skrapa lotten och dra hem storkovan (nej, jag vann inte denna gången heller.) så svarade jag snällt på enkäten. Efter bara några frågor så insåg jag att det var en intressant enkät. Så jag blev glad när jag hade möjlighet att få svaren! De kommer jag dela med mig av när jag får dem.
Helst med tanke på dessa frågor nedan:
Jag kände mig allt kluven när jag kryssade i mitt alternativ. Å ena sidan så tycker jag absolut inte att de skall få utrymme för sina åsikter. Å andra sidan så tänkte jag att om vi skall ha demokrati och yttrandefrihet så måste det ju gälla allt. Ingen borde få hindra några åsikter. Å andra sidan så tänker jag att om vi verkligen har en fungerande demokrati och yttrandefrihet så är alla så upplysta och kloka och utanförskapet är obefintligt så ingen skulle vilja lyssna eller ställa sig i skaran som har de åsikterna. Eller är det för naivt av mig?
I detta inlägg så skrev jag om lite reflektioner på varför vi är som vi är hur vi blir de vi blir. Jag försöker vara noga med att omge mig med personer som jag kan inspireras av och som jag kan lära mig av. Nu skall jag berätta lite för er om en riktig stjärna som du kan inspireras av och lära dig av.
En sån person är min kära man. Vi träffades för 10 år sen nu. Jag minns inte riktigt hur jag var då, inte heller riktigt hur han var. Visst var vi oss själva, men helt klart att vi har påverkats av att vi har levt 10 år tillsammans.
Det finns så många skäl att älska honom, tänker inte berätta alla här för då får jag inte ha honom ifred… Men några uppenbara som alla vet om. Han är en person som inte ser till ytan alls, han ser personer för dem de är. Han lägger inte märke till om de är smala, tjocka, fattas ett finger eller haltar. Han ser förbi sånt och lägger märke till hur personen är.
Han är klok och snäll. Ett riktigt stort hjärta samtidigt som han är otroligt beräknande och analyserande. Han är absolut inte blåögd även om han har en inställning till att människor är trevliga och ärliga. Han har verkligen lärt mig allt jag kan om att vara taktisk och jag har mycket kvar att lära.
Det har alltid varit en självklarhet för honom att vi är två om allt. Vi är två om föräldraskapet och tar båda ansvar för det, vi är två som vill ha stimulerande jobb, vi är två om att äga ett hus med alla de förpliktelser som det innebär, vi är två om att stå för inkomsterna och utgifterna. För mig är detta en förutsättning har jag insett, det var inget jag tänkte på för 10 år sen, men nu inser jag att jag hade inte kunnat ha det annorlunda.
När jag har gjort karriär och satsat på jobbet har UB som en självklarhet stöttat upp hemma, hämtat barnen, lämnat barnen, stöttat, lyssnat, gett tips och råd. Allt utan någon bitterhet eller utan något gnäll. (Finns en sak han gnäller över och det är sömnbrist. Som tyvärr har varit en återkommande del av våra småbarnsår.) Ja, det är en självklarhet att man skall agera som två när man är det och hitta det som fungerar för sin egen familj. Vi är inget undantag, vi har hittat vårt sätt. Dock så är jag väldigt tacksam för vårt sätt.
Nu är jag också så glad för min kära mans skull. Han har precis antagit en ny utmaning på sitt jobb. Fått en chans att visa sina talanger och sina kunskaper. Han har fått en möjlighet att lära sig nytt och att lära och påverka det företag han jobbar på. Det passar bra att han jobbar i den koncernen som delar ut riktigt betydelsefulla stjärnor. Han är nämligen en av de största stjärnor! Min stjärna.
Det är ju såklart viktigt att vårda sina relationer! Denna helgen tillbringar jag med Josse i Göteborg. Vi har hängt ihop sen tidig skolålder. Trots att vi vissa perioder i livet har haft nästan hela Sverige mellan oss och vissa perioder har träffats sporadiskt har vi lyckats hålla kontakten. Vilket jag är väldigt glad för. De senaste åren när män och barn har kommit in i våra liv så har de flesta träffar varit med män och barn, jättetrevligt såklart. Men vi insåg att vi ville träffas själva också, för att hinna prata och vårda vår vänskap. Så nu har vi en helg för andra gången.
Är stolt över att det faktiskt har blivit av. Kloka josse sa att hemligheten är att boka in nästa gång vid den aktuella träffen. Det gäller allt, frisörbesök, fika med vännen, helgmys, middagar, ja allt… Så enkelt?! Nu är det bara att boka in. Så Maja, Linorna och Rebecka. Det måste vi göra nästa gång vi ses också. För nu har det gått för lång tid!.
