månadsarkiv: juni 2013

Tror du på ödet?

Ödet, vad betyder det egentligen? Jag tänker ganska ofta på det. Om det är någon annan eller något annat som styr hur vårt liv blir eller om det är helt slumpmässigt vi själva som bestämmer hur det blir. Men bestämmer vi någonsin själva? För om vi tänker på det så är det ju faktiskt så att även om vi inte fattar ett beslut så blir det beslutet. Saker händer ibland på grund av tillfällen eller sekunder. Kan det vara en slump? Eller är allt du gör små pusselbitar i livet så som det är tänkt att vara? Hur mycket bestämmer du själv egentligen?

Googlar du ödet hittar du bland annat det här:

”Öde, sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.

Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp. Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ. Det är ett koncept som bygger på tron att det är en fast fysisk form för universum.”

Jag vet inte vad jag tror när det kommer till ödet. På ett sätt så tror jag helt och fullt på individens fria vilja. Men sen så händer saker ibland som känns som att de är så mycket mer än en slump. Jag slutar tänka på det efter en stund, för det blir alldeles för snurrigt och för mycket när jag tänker för länge på det.

Ta tillvara på de tillfällen som ges

Jag har ett motto som jag lever efter gällande att ta tillvara på tillfällen. Oftast bra tycker jag. Det är: ”Bättre att ångra något du har gjort än att ångra något du inte gjorde” Jag vill inte tänka tillbaka på livet och fundera på hur det hade blivit om jag hade provat på det där jag aldrig gjorde som jag egentligen ville. Ibland kommer tillfället och då är det ofta bara att hoppa på och passa på när det kommer. Även om tajmingen inte är hundra. Är den någonsin det?

För att göra såna här beslut lättare och för att du lättare skall veta om det är ett tillfälle du bör hoppa på eller inte så är det bra att ha gjort ditt personliga utvecklingssamtal. Om tillfället som har kommit passar in i din långsiktiga plan fast kanske bara ligger lite fel i tiden, då är det ju mycket lättare att veta om du skall hoppa på eller inte.

Så har du tänkt plugga, byta jobb, skaffa barn, flytta mm. Om tillfället kommer, ta vara på det! Du behöver bara tro på dig själv och jobba hårt för att nå målet så kommer du att lyckas.

Jag har ett personligt exempel. Efter William ville vi skaffa ett syskon till honom. Vi kände att det passade att göra det ganska tätt då vi trodde att det var bra för vår familj. Precis när jag fått veta att jag var gravid, innan jag berättat det för några vänner eller kollegor. Kom det upp ett tillfälle, de annonserade efter en Platschef på mitt jobb. Vi hade pratat om att när ett tillfälle ges så skall vi försöka flytta ner till Skåne. UB ville prova på att bo där igen och även jag kunde tänka mig det. Så när den tjänsten utannonserades var det inte det bästa tillfället, men det passade i vår långsiktiga plan. Så jag sökte tjänsten och fick den. Hittills har det visat sig vara ett bra beslut. Även om det innebar anpassningar och justeringar för oss båda både på jobbet och hemmafronten.

Artikel i Sydsvenskan

För några dagar sen var det en artikel i Sydsvenskan om Ramlösa. Jag och några kollegor till mig är med i artikeln. Ni hittar den här. Den handlar om vår historia, export och om den intensiva sommarperioden vi är i nu.

Bilden lånad från Sydsvenskan, fotograf: Thomas Löfqvist

Uppdatering

Nu har min semester börjat. 5 härliga veckor med barnen och ingen väckarklocka som ringer halv sex på morgonen. Första veckan spenderades i Grekland, på Korfu. Mina föräldrar, syskon, respektive och barn. Totalt 20 personer var vi som tillbringade en vecka med sol och bad. Ja, och en och annan konflikt också… Med en unge som är 3 år och mitt uppe i sin trotts var det nästan ett tillfälle varje dag som ledde till att vi gick till rummet. Den andra kära ungen var snäll och växeldrog med lillasyrran så han tog passen när hon kände att hon ville vara lugn och medgörlig… Allt för att pröva sina föräldrar. Men veckan hade också många härliga stunder med skratt, lek och mys. Barnen hade jättekul med alla vuxna och kusiner att leka med.

Jag måste också säga att jag blir bättre och bättre på att faktiskt njuta av nuet här och nu. Jag kom på mig själv många gånger med att faktiskt tänka. Vad härligt här är och vad bra jag har det som kan sitta här på en solstol i solnedgången på stranden och njuta medans barnen leker i sanden och tvättar stenar i medelhavet… Självklart är det lättare att njuta av nuet på en härlig semester. Men även idag när jag rensade ogräs mellan plattorna framför huset tänkte jag på att det är härligt att ha plattor att rensa ogräs mellan. Jag är lyckligt lottad!

Så nu fortsätter semestern fyra veckor till och jag vill förvarna om att inläggen nog kommer ha en mer privat karaktär med reflektioner kring föräldraskap och ledarskap.

Varför kan jag aldrig lära mig?

Det är ju bara att inse fakta… Vissa beteenden är väldigt svåra att ändra på. En egenskap jag har som jag blir lite trött på hos mig själv är att jag aldrig kan låta bli att boka in och planera in massor av aktiviteter.

Ta när jag skall ha semester som jag har nu. Jag tänkte denna våren att jag inte skulle planera in något speciellt utan njuta av första sommaren i vårt hus. Nu när semstern är här så är alla helgerna uppbokade. De två veckorna jag har själv med barnen är helt smockfulla med saker som jag vill göra, vänner jag vill träffa mm.

När det gäller jobbet så försöker jag verkligen att lägga ambitionsnivån på en rimlig nivå. Jag säger till min ledningsgrupp att vi inte skall planera in mer än vi vet vi hinner med, att vi skall planera för att det kommer förutsedda aktiviteter som vi måste prioritera mm. Men ändå så blir det så att när vi lägger planerna för nästa år vill vi så gärna göra allt samtidigt. Och jag har alltid häcken full på jobbet. Spelar ingen roll om jag är ny eller om jag har jobbat länge i samma tjänst. Jag har massor att göra alltid.

UB har för länge sedan insett att det är jag och att jag har svårt att ändra på den egenskapen. Jag vill inte riktigt förlika mig med att det är så. Jag tycker alltid att jag jobbar aktivit för att inte göra så, ändå blir det alltid så att jag planerar in massor.

Har funderat på om en lösning kanske är att planera in att inte planera in något…

Semester

Semester, ordet som har så många olika förankringar hos personer. Det har säkert lika många känslor och assosiationer som personer.

Å ena sidan är det ju så härligt! Du är ledig, kan återhämta dig, umgås med vänner och familj, göra vad du vill, njuta av vädret, sova länge, vara upp länge mm mm.

Å andra sidan kan de innebära massor med ångest. Vad skall du hitta på? Har du inte planerat något men känner att du vill. Skulle du vilja åka iväg med familjen men har kanske inte råd? Känner du dig stressad över att du skall försöka hinna med allt du inte hinner annars på de stackars få veckor du är ledig? Blir det bara massor med prestationsångest?

Hur det än är så har jag kommit fram till en sak. Jag är tacksam över att jag har semester. Ångest eller inte, 100% avkoppling eller inte. Att veta att du har ett jobb som du har semester från och att allt finns kvar och väntar på dig när den är slut. Att du är väntad tillbaka och att din organisation behöver dig. Det tycker jag är en härlig känsla.

Ledarskapsstilar

Jag har tänkt skriva ett inlägg om ledarskapsstilar. Om teoretiska sådana och hur du kan känna igen dig i dem mm. Men nu gör jag det någon annan gång för igår fick jag en mycket intressantare infallsvinkel på detta ämne som jag har funderat kring. Igår hade jag min ledningsgrupp på en heldag med strategimöte först och en avslutande teambildning på eftermiddagen. Vi hade bokat in en höghöjdsaktivitet. Det handlade om att på en hinderbana med ganska så svåra hinder ta sig upp ett antal meter. Som säkerhet hade vi en sele på oss med en lina föst i vajrar som vi själva fick ansvara för att sätta fast vår sele i vid starten av varje hinder. Banan avslutades med att åka linbana från 19 meter.

Det intressanta med aktiviteten var just hur vi agerade i ledningsgruppen. Hen som började inväntade ingen av de andra utan han gjorde den själv väldigt snabbt, sen när han var färdig ägnade han tid åt att peppa de andra.

En av oss var höjdrädd visade det sig, men hen har också en vilja av stål och hen beslutade sig för att genomföra aktiviten såg det ut som, sen gjorde hen hela banan utan att säga så mycket. Hen har även i andra sammanhang en vilja av stål!

Alla betedde sig olika och jag kunde känna igen deras personligheter där vissa drag förstärktes i övningen med hur de är i arbetslivet och hur de jobbar som ledare. Det var väldigt intressant och det har fått mig att fundera kring det faktum och självklara saken att du har en viss personlighet och det är så din ledarskapsstil blir också såklart. Både gällande styrkor och svagheter.

Heliga kor, finns de?

Jag brukar få frågan om att utmana så kallade ”Heliga kor” och ibland har jag fått kritik för att jag inte har respekt för dem och ibland får jag positiv feedback för att jag vågar ifrågasätta gamla strukturer.

Jag brukar se det på följande sätt: Det gäller att ha respekt för att de arbetssätt eller beslut som kan verka väldigt konstiga just nu troligen var helt rätt att fatta/jobba efter när de besluten fattades. Förutsättningarna var annorlunda än vad de är idag. Med tiden förändras omständigheterna och därav blir det också befogat att omvärdera besluten eller arbetssätten.

Detta har tagit ett bra tag för mig att inse. För några år sen tyckte jag att personer som försvarade dessa ”heliga kor” och som inte ville förändras var bakåtsträvare och jobbiga. Nu har jag insett att det ligger så mycket mer bakom och att det gäller att hela tiden har respekt för individen i dessa typer av diskussioner. Dock så är det väldigt svårt och jag tror att jag tyvärr trampar på en och annan öm tå fortfarande när jag är för stressad eller för inne i något för att vara tillräckligt lyhörd på signaler från min omgivning.

När är det dags att hålla fast vid eller omvärdera ett beslut.

Det här är en av de saker jag tycker är allra svårast i ledarskapet.

Jag försöker tänka att mina beslut skall vara väl genomtänkta om de påverkar många andra och att vi i ledningsgruppen skall ha tänkt igenom dem ordentligt samt gått igenom för- och nackdelar ordentligt.

Jag resonerar så här av tre anledningar:
1. Jag vill att alla i min ledningsgrupp skall ha fått komma till tals och känna att de verkligen har tömt ut sina tveksamheter och sin ev. oro mm.
2. När vi är flera som går igenom olika scenario innan beslut så blir det ofta ett bättre beslut då vi stryker vissa saker och lägger till vissa saker.
3. Jag får bättre förankring för besluten om det är fler som känner att de har varit med och påverkat besluten. Ägarskapet blir större.

Så här långt är allt bra och inte speciellt svårt vid de tillfällen vi har lyxen att kunna vara proaktiva och har tid på oss. Vi utgår från det i detta fallet…

Det är sen det har en tendens att bli svårt. Vi har kanske informerat, påbörjat förändringen mm. Saker ändras sen med vägen, vi har kanske fått andra förutsättningar, det kommer in vettig input som vi inte har förutsett mm. Hur gör jag då? För en av mina viktigaste principer i ledarskapet är att inte låta det gå prestige i saker. Det skall hela tiden vara verksamhetens bästa i fokus.

Så ur det perspektivet tycker jag att det är en otroligt svår balansgång att veta när jag skall hålla fast vid ett beslut och när det är dags att göra en förändring på grund av förändrade förutsättningar med risken att upplevas som velig… Jag önskar ibland att det fanns en tydlig ekvation jag kunde ta till som alltid gav det rätta svaret.

Vi behöver alla lite stöttning ibland…

Tomatplantorna vi har planterat i krukor har börjat växa till sig ordentligt. Så mycket att de behöver mer stöd än en tråd vi har haft. Så nu fick vi ordna till en lite bättre stöttning i helgen. Det fick mig att tänka på stöttning människor emellan. Vi behöver nog alla någon som vi kan stötta oss på ibland. Jag behöver det iaf. Jag har olika personer för olika typ av stöttning. Min man är en enorm stöttning i väldigt många saker. Mina vänner och mina syskon i andra. Även mina arbetskamrater är väldigt bra stöttning i olika jobbrelaterade frågor. Jag insåg där när jag fixade tomaternas stöttning att jag har väldigt mycket stöttning vid behov och att jag är väldigt lyckligt lottad som har det. Jag hoppas jag är bra stöttning tillbaka till min närhet.

Jag ser stöttningen precis som nätet till tomatplantorna jag har satt upp. Det finns där runt omkring för att vara stöd när tomatplantan behöver avlastas eller om det blåser. Om plantan vill så kan den växa själv, men det finns något runt dem om det behövs. Så ser jag på stöttning också. Det skall inte vara påtvingat eller hämande. Det skall finnas där när du behöver det och när du efterfrågar det. Annars måste du få lov att växa fritt åt det håll du vill och göra dina egna misstag och lärdomar.