Etikettarkiv: tacksamhet

Mitt 2016

Mitt 2016 har på många sätt varit ett fantastiskt år.

Det största var såklart att vi blev fulltaliga i vår familj när Nils kom till oss. Det har varit omtumlande även om det var tredje barnet. På många sätt så underbart och på många sätt påfrestande. Som våra andra två så gillar inte heller nummer tre att sova på nätterna. Det är absolut den enskilt jobbigaste delen av denna tiden. Jag är tacksam att jag har två stora barn som ändå kan ta hand om sig mycket själva. De behöver inte längre hjälp med de flesta dagliga aktiviteter som klädning, ätning mm. De behöver inte heller passas varje minut. Dessutom älskar de att leka med sin lillebror. Så på många sätt har det varit lugnt som när det första barnet kom, samtidigt som jag känner mig mer säker i min mammaroll.

På dagarna är Nils en helt otroligt charmig och glad unge. Så det är underbart att vara hemma med honom. Denna gången har dessutom amningen fungerat helt utan några problem alls och det är jag jätteglad och tacksam för.

Ambitiös som jag är så hade jag ju massa andra planer också. Jag tänkte att jag skulle röja, strukturera och fixa saker i hemmet som ännu inte har tagits tag i. Men jag har faktiskt inte gjort mycket alls av sånt. Sömnbristen har helt enkelt gjort att jag har fått prioritera om. Kanske bra, jag vet inte.

I början av året så bokade vi också vår livs resa som det nu snart är dags att påbörja. Nämligen vår 3 månader långa resa till Koh Lanta. Tror inte att 2017 skulle kunna starta på ett bättre sätt.

Våren var underbar vädermässigt, september likaså. Jag minns ännu att vi satt på stranden, jag och barnen en dag i slutet av september och det var en bra bit över 20 grader. Helt ljuvligt!

Det som har påverkat mig mest under året förutom alla omvärldshändelser är att nära och kära har drabbats av svåra och orättvisa sjukdomar. Det är såklart värst för de drabbade och deras allra närmsta. Men det har verkligen gett mig många tankeställare. Dels en stor sorg och frustration i att se personer som jag bryr mig så mycket om ha det jobbigt och att inte kunna hjälpa dem att bli friska. Men också i att det omvärderar mina egna perspektiv… Vad är egentligen viktigt, vad är det vi minns efter ett långt liv, att leva i nuet och uppskatta allt det lilla och det viktigt. Inget av det kostar pengar. Vi kan alla unna oss lyxen att njuta av det…

Det är de sakerna jag skall fortsätta att jobba med 2017. För jag vill inte missa en enda värdefull minut. ?

Tacksamhet

När kände du senast tacksamhet? Vad har du att vara tacksam för? Hur din situation ser ut så finns det oftast alltid något att vara tacksam för. Det handlar nog om att välja att se och känna tacksamheten och att det kanske är olika saker du känner tacksamhet för beroende på vilken situation du är i.

Jag har de senaste veckorna verkligen blivit påmind om hur otroligt tacksam jag borde vara. Men jag har så svårt att verkligen stanna upp i nuet och bara njuta och insupa tacksamheten för allt.

Saker att känna tacksamhet för:
* Städningen, jag har ju ett hus att städa.
* Stöket som blir efter barnen. Barnen är friska och de finns hos mig.
* Att helgen går åt till att tvätta, handla mat, plocka undan mm. Jag har en familj att göra allt det för och med.
* Bråken och gnället med maken om vem som skall göra vad mm. Jag har en underbar make att dela vardagen med.
* Jobbet som ibland känns som att det tar för stor del av min tillvaro. Jag har ett jobb jag tycker är fantastiskt roligt och jag känner att jag är behövd.
* Smärtan i knät och axlarna. Jag kan gå på massage och jag kan springa och röra mig. Jag vet att allt blir bättre med träning och jag har en frisk kropp.

Ovan är bara en bråkdel av alla ej uppenbara saker jag skall öva mig på att känna tacksamhet för. Men, jag tror att det är lika viktigt att inse att alla har vi det olika. Det är ingen idé att jämföra med någon annan, inte heller att känna sig dum för att dina problem och utmaningar alltid kommer vara mindre jämfört med någon annans. Någon som är sjuk, någon som inte kan få barn, någon som råkar ut för en olycka, någon som bor i ett annat fattigare land, någon som upplever krig, någon som är hemlös. Det kommer alltid finnas de som har det värre. Och det är ju egentligen inte relevant, inget du borde känna dig dum för eller känna att du inte får tycka dina utmaningar är jobbiga. Det är klart att du får det. Du lever ju mitt i dem.

Insikten om att andra har det värre/sämre tycker jag istället att vi skall använda genom att själva hitta även ljuspunkter och saker att känna tacksamhet för mitt i det jobbiga du kanske upplever eller i det som skaver/irriterar dig. Samt att använda insikten till att känna empati och vara en god medmänniska på de sätt som du kan bidra till.

Som så mycket annat, mycket lättare att säga än att göra. Och kanske att jag inte bör uttala mig om ämnet när jag inte vet hur det är att verkligen ha det jobbigt eller ha stora utmaningar. Jag vet inte, vet bara att jag försöker tänka som ovan. Försöker att inte förminska utmaningarna samtidigt som de inte bör förstoras heller.

Att våga hoppas

De senaste dagarna har jag inte riktigt vågat hoppas. Hoppas på att allt skall bli bra. Nu ser det mycket bättre ut. Efter ett bakslag i början på veckan. Jag har reflekterat över hur olika vi männsikor hanterar såna här situationer. Hur vi reagerar på stress och ovisshet.

Jag brukar säga till min kära man att det är bättre att vara positiv i grunden istället för skeptisk. Han hävdar att det är bättre att vara lite avvaktande för då blir besvikelsen inte lika stor om det inte blir som man har tänkt sig. De här senaste dagarna har jag insett att jag inte alltid är så positiv som jag vill vara. Kanske är det inte så konstigt med tanke på situationen. Men just nu känner jag ”Jag tror på det när jag ser det”

Nu känns det ändå som att jag vågar hoppas, men fortfarande så känner jag att jag tror på det när jag ser det. Det går ju aldrig att veta, om det kommer bakslag. Det som är jobbigast just nu tror jag är att jag inte kan styra situationen. Det finns i princip inget jag kan göra som påverkar. Det är bara till att vänta, ställa frågor och lita på andra personer expertis. Jag gillar inte att känna mig så maktlös. Men måste erkänna att det samtidigt är lärorikt. Lärorikt om mig själv. Hur hanterar jag situationerna, hur reagerar jag, varför reagerar jag som jag gör. Alla svar är inte självklara. Men dessa sista sakerna är sekundära än så länge. Det får bli mer reflektioner kring det när jag vet att allt kommer bli bra. Just nu är det ofriviligt mest tanker på om, varför och vad som kunde hända. Det där omet…

När olyckan är framme

I förra inlägget skrev jag om att det är en lite stressig period just nu. Att jag får kompensera barnen med mys och bus senare. I torsdags kväll blev jag brutalt påmind om att helt plötsligt kan allt ändras och det finns inget senare längre. När olyckan är framme förändras allt på bara några sekunder. Från att ha varit en vanlig torsdagskväll som jag hade jobbat länge som vanligt på blev det en fruktansvärd kväll som alltid kommer finnas kvar i minnet. En kväll med ångest, oro, ovisshet och kast mellan hopp och förtvivlan.

Min älskade minsta lillebror blev lite efter 19 i torsdags påkörd av tåget i sin bil på en oövervakad järnvägsövergång. Allt vi visste var att han levde och att han var på väg till Sahlgrenska i helikopter. Nu är det lite mer än två dygn sen och läget ser stabilt ut. Vi är alla i familjen så otroligt tacksamma att han verkar ha haft änglavakt eller mirakulös tur, sekunderna på sin sida.

Men det har varit långa dygn, långa timmar, långa minuter. Minuter och timmar då vi sitter vid hans sida och hela tiden tittar efter förbättringar. Timmar som jag sitter och funderar, funderar på vad som kunde hänt, funderar på om, tänk om han hade varit några sekunder senare, tidigare…. Funderar på hur lyckligt lottade vi ändå är.

Jag funderar mycket på min egen situation. Hur jag ser på livet. Är jag tillräckligt tacksam? Lever jag tillräckligt mycket som jag vill? Jag vill inte leva som att varje dag vore den sista, absolut inte. Jag vill ha en långsiktighet i mitt liv och jag vill leva för saker längre fram också. Skapa en bra framtid för barnen, för familjen. Men jag vill behandla mina nära och kära så att de vet hur mycket jag bryr mig om dem, när den sista dagen kommer. Då vill jag att de skall veta det. Det funderar jag mycket på nu. Jag får lite ont i magen när jag tänker på förra inlägget. Så vill jag inte göra för länge, inte så länge så att jag inte lever som jag vill till mina nära och kära.

Tankarna har inte landat mer än så. De pendlar nu mellan tacksamhet, ledsenhet, grubblerier och massa om.

Tacksamhet

Tacksamheten blev så påtaglig härom dagen! Kommer ni ihåg att jag skrev för ett tag sen om att leva i nuet och vara med här och nu. Inte vara ett steg före hela tiden och planera nästa sak och inte heller att vara ett steg efter hela tiden och tänka tillbaka på tider som har flytt. Utan att vara här och nu. Det försöker jag verkligen bli bättre på som jag skrev i det inlägget.

Detta är säkert gammal skåpmat för er, men jag snubblade iaf över ett tips för ett tag sen om att varje kväll innan jag somnar tänka igenom dagen och skriva ner minst tre saker som har varit bra och som jag är tacksam för. Stort som smått. Det har hjälpt mig mycket. Både att leva här och nu och att känna tacksamhet för det jag har.

Härom kvällen när jag var ute med Wilma såg himlen ut som på bilden nedan. Det var tusen gånger finare i verkligheten än som det ser ut på bilden. Men jag var bara tvungen att försöka fånga ögonblicket. Det var så vackert. Även om bilden inte är lika fin så är minnet det för mig. Jag kände i det ögonblicket så stor tacksamhet för allt. Jag är frisk, jag bor på ett underbart ställe, jag har en underbar familj, jag går här en ljummen sommarkväll med min älskade hund och njuter av lugnet.

Skall man leva som att varje dag är den sista?

Idag blev jag påmind om hur kort livet kan bli och om hur skört det är. Att du verkligen inte kan ta något för givet. En person jag känner genom jobbet gick bort i förra veckan. Väldigt hastigt. Från frisk till att bara trilla ihop. Det händer då och då och vi kan ibland läsa om det när det är något idrottsstjärna eller något som drabbas. Det är alltid lika hemskt. Så hemskt att du faktiskt inte vet om du kommer göra det du har planerat om ett dygn, eller ens om några timmar.

När jag tänker för mycket på det ryser jag och känner mig väldigt illa till mods. Tankar som att vara tacksam för livet, för allt jag har kommer och etsar sig fast. Tankar om att fokusera på vad som verkligen är viktigt i livet. Tar jag vara på livet tillräckligt mycket? Skall jag leva som att varje dag var den sista?

Nej, jag tror inte att det är rätt för mig. Då skulle jag inte vilja gå till jobbet varje dag och spara undan pengar på lönen mm. Det skulle inte tjäna något till. Jag vill leva som att jag skall få vara kvar ett tag till och skapa en stabil och säker framtid för min familj. Men samtidigt tror jag att jag måste och många med mig kanske njuta mer av nuet. Jag har skrivit om det innan och jag försöker verkligen det. När sånt som ovan händer så blir det så ännu mer påtagligt. Jag är så tacksam att jag lever! Att jag har ett jobb att gå till, en familj, vänner, en kropp som inte ger mig några större begränsningar.

Jag hade ett samtal med en kollega om såna här saker förra veckan också. Vi resonerade om vad som kommer kännas viktigt om ett ex antal år när vi har gått i pension och barnen är stora. När jag ligger på dödsbädden, är det troligt att jag kommer ångra att jag inte jobbade mer eller att jag inte umgicks mer med min familj?

Nu blev jag ganska personlig. Missförstå mig rätt. jag älskar mycket med mitt jobb, hade jag inte gjort det hade jag inte velat lägga ner mycket tid på det. Det är otroligt utmanande, utvecklande, energigivande och jag har fantastiska kollegor. Men ibland, när det blir politik, när det blir för pressat, när det blir för mycket. Då måste jag ta mig en tankeställare och faktiskt inte springa vidare i ekorrhjulet utan att stanna upp och tänka.

När jag tänker efter så har jag ju faktiskt lyckats att vara föräldraledig i två omgångar. Några månader varje gång. Jag har kunnat ha en lång sommarsemester när barnen var lite mindre. Jag kunde jobba lite kortare arbetsdagar förra hösten. Företaget satsade på mig och gav mig nytt jobb när jag var gravid. Jag har lärt mig att jag är inte oumbärlig, ingen av oss är det. Inse det och känn sedan trycket lätta på axlarna! (Se dessutom till att omge dig med duktiga människor)

Så idag när jag lägger mig i sängen kommer jag tacka för allt jag har och hur lyckligt lottad jag är. Vi har alla något att vara tacksamma för varje dag. Det tror jag på.