Idag blev jag påmind om hur kort livet kan bli och om hur skört det är. Att du verkligen inte kan ta något för givet. En person jag känner genom jobbet gick bort i förra veckan. Väldigt hastigt. Från frisk till att bara trilla ihop. Det händer då och då och vi kan ibland läsa om det när det är något idrottsstjärna eller något som drabbas. Det är alltid lika hemskt. Så hemskt att du faktiskt inte vet om du kommer göra det du har planerat om ett dygn, eller ens om några timmar.

När jag tänker för mycket på det ryser jag och känner mig väldigt illa till mods. Tankar som att vara tacksam för livet, för allt jag har kommer och etsar sig fast. Tankar om att fokusera på vad som verkligen är viktigt i livet. Tar jag vara på livet tillräckligt mycket? Skall jag leva som att varje dag var den sista?

Nej, jag tror inte att det är rätt för mig. Då skulle jag inte vilja gå till jobbet varje dag och spara undan pengar på lönen mm. Det skulle inte tjäna något till. Jag vill leva som att jag skall få vara kvar ett tag till och skapa en stabil och säker framtid för min familj. Men samtidigt tror jag att jag måste och många med mig kanske njuta mer av nuet. Jag har skrivit om det innan och jag försöker verkligen det. När sånt som ovan händer så blir det så ännu mer påtagligt. Jag är så tacksam att jag lever! Att jag har ett jobb att gå till, en familj, vänner, en kropp som inte ger mig några större begränsningar.

Jag hade ett samtal med en kollega om såna här saker förra veckan också. Vi resonerade om vad som kommer kännas viktigt om ett ex antal år när vi har gått i pension och barnen är stora. När jag ligger på dödsbädden, är det troligt att jag kommer ångra att jag inte jobbade mer eller att jag inte umgicks mer med min familj?

Nu blev jag ganska personlig. Missförstå mig rätt. jag älskar mycket med mitt jobb, hade jag inte gjort det hade jag inte velat lägga ner mycket tid på det. Det är otroligt utmanande, utvecklande, energigivande och jag har fantastiska kollegor. Men ibland, när det blir politik, när det blir för pressat, när det blir för mycket. Då måste jag ta mig en tankeställare och faktiskt inte springa vidare i ekorrhjulet utan att stanna upp och tänka.

När jag tänker efter så har jag ju faktiskt lyckats att vara föräldraledig i två omgångar. Några månader varje gång. Jag har kunnat ha en lång sommarsemester när barnen var lite mindre. Jag kunde jobba lite kortare arbetsdagar förra hösten. Företaget satsade på mig och gav mig nytt jobb när jag var gravid. Jag har lärt mig att jag är inte oumbärlig, ingen av oss är det. Inse det och känn sedan trycket lätta på axlarna! (Se dessutom till att omge dig med duktiga människor)

Så idag när jag lägger mig i sängen kommer jag tacka för allt jag har och hur lyckligt lottad jag är. Vi har alla något att vara tacksamma för varje dag. Det tror jag på.