Denna sömn. Som är så viktig och avgörande för välbefinnandet. Som vi tar för givet när det fungerar och som kan skapa så mycket ångest…

Vad är mina kriterier för en bra sömn?
Kallt i rummet
Mörkt
Tyst
Tjockt härligt varmt täcke
Två kuddar. En till huvudet – en till magen. JA, det är så ljuvligt att ha en extra kudde vid magen så att jag kan ligga på både sidan och magen samtidigt. Insåg detta när jag var gravid, för att avlasta den växande magen. Nu efter graviditeterna är det minst lika härligt.

Så varför skriver jag detta inlägget? Jag borde ju ha de allra bästa förutsättningarna för underbar ostörd sömn. Ja, om inte det berodde på….

Min älskade minsta lilla torterare… Han som är snart 2 år. Som har krävt en plats nära nära och fått det. Med detta lilla sista barn så har jag liksom inte alls kunnat se till att han sover i sin egen spjälsäng, i sitt eget rum… Han har velat vara nära och mitt hjärta har sagt att det är rätt sak att göra att låta honom vara nära. Jag trodde i min enfald att efter 1 år skulle vi iaf få ordning på sömnen… Men icke… Nu börjar jag faktiskt bli ganska trött.

Skriver inte detta för sympati eller gnäll. Skriver för igenkänning. Igår när jag la mig tänkte jag på det. Hur jag anpassar mig för denna lilla torterare…

Igår när jag kröp ner i sängen så insåg jag att jag tänkte: ”Jag passar på att ligga på höger sida för när som helst kan han vakna och då måste jag sova på vänster sida resten av natten och hålla honom i handen.

Vi har nämligen nått någon slags kompromiss? Han sover på sin egen madrass. Vi har alla lagt våra madrasser på golvet nu. Så nu har vi 4 90 cm madrasser på golvet. En till Nils, Två till oss vuxna och en extra om ngn av de stora har en mardröm… Men han vill inte riktigt finna sig i att sova 5 cm från mig på sin egen kudde… Han små ljuvliga mjuka och lena händer och fötter kommer krafsandes och letandes på natten på hela mig. De letar efter en hudficka som är så stor att han kan trycka in sin hand och fot i den. Jag har ingen sån…. Så händerna letar vidare över ansikte, armhåla… jag vaknar såklart, tar hans hand och säger att du får ligga på kudden, vi håller handen. Ibland är det ok, men oftast är det inte ok. Han sliter ut handen ur min och fortsätter sin färd. Jag blockerar med kuddar, det hjälper inte. Den där lilla lilla foten och tårna letar sig under kudden och in till mig. De där lena mjuka händerna och fötterna verkar på natten förvandlas till små sylvassa klor som letar sig in. Hur är det liksom ens möjligt?!

Vid 3 års ålder måste det väl ändå vara så att han sover största delen av natten i ett sträck?! …snälla… låt det vara så….