Jag har haft löpningen som mitt sätt att stressa ner. Hur roligt och uppslukande jobbet än är, hur underbara barnen och familjelivet än är, hur härligt det än är att ha hus, så är det stundtals väldigt stressande att försöka få ihop pusslet på bästa sätt. Hinna med alla saker på den nivån jag vill. Då har jag senaste tiden haft löpningen som en bra ventil för att stressa ner.

Innan löpningen så hade jag Wilma, att träna med henne var så otroligt avstressande och härligt. Något som tog min fulla uppmärksamhet under de stunderna och den koncentrationen gjorde att jag inte kunde låta tankarna virra iväg och älta något annat. Sen provade jag ridning ett tag. Precis lika bra det också! Koncentrera du dig inte så åker du av hästen. (Det gäller mig iaf…)

Nu är löpningen något som jag kan få till då jag kan springa när som helst. Ingen tid att passa. Dock har löpningnen och jag ett ganska problematiskt förhållande. Mitt huvud och mitt flås älskar löpningen. Jag springer så att jag blir såpass trött att ältandet slutar, i kombination med en ljudbok i öronen är det perfekt! Men nu är det jäkla knät en motvalskärring! Jag är så trött på det där knät! Jag kan inte utöva min löpning så som jag vill, jag kan inte få min efterlängade ventil och min stressa ner aktivitet är borta eller i gungning.

Det stör mig och det har stört mig hela våren. Våren är dessutom den tiden då min energi kommer tillbaka. Tror att löpning och ljuset i kombination är det som gör det.

Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Eller skärpa till sig? Eller hitta ett annat sätt att stressa ner? Ja, så min kära man var snäll och spånade ”ideér” med mig. Eller iaf så föreslog han att ”tvätta trallen, det är jobbigt och du kan stressa ner med det”. Han trodde nog att jag skulle dissa idén. men faktum är att jag ser fram emot att tvätta trallen och måla/olja in den. Det kommer bli så bra! Det kommer ske i helgen!