Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?
Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.
Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?
Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?
Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?
Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.
Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.
Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!
Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans