För några dagar sen kom döden och hälsade på. Lennart, min mammas farbror har gått bort. Lennart som alltid var som en morfar, alltid glad, alltid välkomnande, alltid pratsam och social. Han var pigg och frisk, tog vara på hälsan och tränade och höll sig aktiv. Jag tror och hoppas att han var nöjd, att han kände att han hade haft ett bra liv, en bra historia.

Jag tänkte på det där med vilken historia vi har när jag satt i kyrkan och tittade på programet för begravningsgudstjänsten idag. När döden kommer så är historian slut. Lennarts historia är slut. Hans historia startade 1928 och slutade 2014. En ganska lång historia ändå. Kan vi likna livet vid en historia, vid en bok? Du skriver i första sidan när du tar ditt första andetag och ser världen för första gången utanför livmodern. Om historian startar då, sen fylls den på, sida för sida. Tills sista sidan är full. När sista sidan är ifylld, då är boken klar, historien slut, det återstår bara att stänga igen boken.

Vad händer sen med boken? Är det fler som läser den, som minns den, som pratar om den med sina nära och kära? Som tar upp speciella anekdoter som är värda att vrida och vända lite mer på. Kom vi verkligen ihåg att läsa boken tillräckligt noga under tiden, eller inser vi när boken är slut, att vi skulle läst den mer ingående? Ställt mer frågor, analyserat mer?

På de allra flesta saker vill vi ha ett slut, vi vill göra klart, vi sätter upp mål, vi tidssätter våra drömmar med delmål för att vi skall kunna komma fram till slutet. Att bli klar, att läsa klart boken, att göra klart. Det är oftast något bra, något vi strävar efter. Men när det gäller livet, då är inte slutet något att sträva efter, inget vi vill skynda oss till. Ändå så funderar jag på om det trots allt är så att tack vare att vi vet att vi har ett slut, att ingen kommer undan slutet. Så bemödar vi oss med att leva, med att ta hand om våra nära och kära, med att fundera om vi gör de rätta valen, om vi lever det liv vi vill. Det hade nog sett ännu värre ut i världen om inte vi alla visste att döden väntar oss alla. Då hade vi ju alltid kunnat tänka ”jag kan göra det imorgon”, ”jag kan be den personen om ursäkt imorgon”. Nu vet vi inte säkert att det alltid kommer vara en morgon. På ett sätt är det nog bra, att vi liksom skärper till oss lite, att vi anstränger oss lite, att ha tanken, ”jag har ju bara ett liv”.

Lite orättvist är det allt. Naturen, den lever om och om igen. Varje vår kommer knopparna åter, blommorna slår ut och gräset börjar växa. Varje sommar når allt sitt klimax, varje höst börjar löven falla och till vintern står träden kala, naturen frusen och vilande. Vilar för att börja om om några månader igen. Men vi människor, vi kan inte börja om. Vi skriver i vår bok, sida för sida. I samma takt, alla har vi samma förutsättningar. Vi har dock två saker som är unika för varje historia, för varje bok som skrivs. Tjockleken på boken, antalet sidor. Det varierar för oss alla och ingen vet hur många sidor just din bok har. Sen är det en viktig sak till som är helt unik. Vi fyller sidorna med helt individuella saker, vi väljer helt och hållet själva vad vi fyller just vår bok med. Det är ingen annan som kan fylla din bok, skriva din historia. Det gör du själv.

William sa en kväll när han skulle sova och vi hade läst och släckt ljuset att han skulle leva i oändligheten. Han fick då frågan, ”hur tänker du då?”. Jo, sa han. Jag kommer att få barn och de kommer att få barn och sen får de barn. På så sätt så kommer jag leva i all oändlighet.

För de här tre pluttarna har historien bara börjat. Ändå kommer det ut så kloka ord ibland och så djupa tankar.