Idag är det internationella kvinnodagen. Jag har läst massor av texter idag. Om vad dagen betyder för enskilda kvinnor, varför dagen skapades, vad vi kämpade för i Sverige när dagen startades. Hur den har utvecklats olika i olika länder.

Jag tycker att det är en viktig dag. Inte av anledningen att jag vill bli särbehandlad en dag, ha män som säger ”grattis” som är ”extra trevliga”, jag vill inte få presenter. Jag tycker att det är en viktig dag för att jag INTE vill bli behandlad annorlunda för att jag är kvinna.

Jag vill bli behandlad precis på samma sätt som alla män.
Jag vill bli lyssnad på pga min kompetens, erfarenhet och kunskap, inte för mitt kön.
Jag vill bli ha samma lön som män med samma kompetens och yrke.
Jag vill förväntas leverera samma sak som män
Jag vill bli bedömd för vad jag gör och för mina handlingar, inte för mitt yttre.
Jag vill slippa känna krav på att jag skall anpassa mig till en mall eller norm.
Jag vill kunna ta lika mycket plats i ett rum.
Jag vill ha samma karriärmöjligheter som män
Jag vill känna mig oberoende, stark och kompetent.

Jag har två söner och en dotter. 
Jag vill att min dotter ska ha samma möjligheter som mina söner.
Jag vill att mina söner ska lära sig att ha nära till gråt, känslor, empati, omhändertagande.
Jag vill att min dotter ska veta att hon får vara bullrig, skrikig, bråkig, smutsig, precis som hon vill.

Jag är vuxen. Det ligger numera i mitt eget ansvar att försöka påverka och förändra. Att utmana mina egna bojor som kommer från min uppväxt i det Sverige som var och som är nu.
Det är upp till mig att inse att jag duger precis som jag är. Att jag inte behöver se ut på något visst sätt. Även om jag dagligen matas med bantningstips, kom i form tips, klädtips, sminktips, hårtips. Jag är vuxen och jag kan skita i precis allt det. Jag kan försöka påverka andra. Min självkänsla ligger inte i om jag tar på mig mascara på morgonen eller ej. Men tro det eller ej, det har tagit flera år att känna så. Nu känner jag så. Det finns så många fler saker att utmana och ta tag i.

Jag är vuxen, jag har barn. Jag och alla föräldrar har ett ansvar att inte lägga våra skeva normer och ideal på våra barn. Jag vill att mina barn ska veta att de duger precis som de är, hur deras yttre än ser ut, jag vill att de skall veta att de får uttrycka sig, att de kan åstadkomma precis vad de vill.
Vi pratar ofta om att den enda skillnaden mellan pojkar och flickor är könet, att annars spelar det ingen roll, att man tycker inte saker automatiskt bara för att man är pojke eller flicka. Jag vill inte sätta mina barn i ett fack. Jag vill att de skall få vara som de är, utan att begränsa sig. Känsliga, empatiska, starka, envisa, snälla, omhändertagande. 

Jag tillhör ett starkt släkte.
Jag föder barn, jag ammar barn,
Jag klarar av år utan sömn samtidigt som jag klarar av att jobba, hålla koll på logistiken hemma.
Jag jobbar hela dagarna, jag jobbar hela kvällarna
I get shit done!
När jag blir kränkt eller orättvist behandlad tar jag inte till våld, eller blir aggresiv och stalkar. Jag ruskar av mig det och går vidare.
Jag vaktar min familj, mina barn och min man. Den som rör min familj får med mig att göra.

Jag har kvinnor före mig att tacka för att jag får rösta, för att jag kan välja vilken utbildning jag vill, för att alla yrken är öppna för mig, för att jag kan vara föräldraledig och ändå ha ett jobb kvar, för att jag kan lämna barnen i tryggt förvar på förskolan och jobba, för att jag kan vara självständig och oberoende, som såg till att inkludera pappor i föräldraskapet, för att pappor också får lov att vara mjuka och empatiska och föräldralediga. Alla dessa kvinnor som gick före mig, som gjorde det möjligt för mig att vara där jag är idag. Ha ett liv där jag inte varje dag behöver kämpa för min överlevnad, för att vi har kommit så långt. Ni, alla dessa starka kvinnor före mig.

Nu tänker jag göra mitt yttersta för att inte göra er besvikna, för att se till att nästa generation kvinnor och män skall ännu mer kunna leva sida vid sida med stor respekt för varandra och till varandra.