Ungefär så känner jag mig när jag går på Hara. Ett pass som är inspirerat av yoga, kampsport och pilates. Vår instruktör är som en liten smidig gepard. Hon är så stark och så smidig. Hon balanserar på händerna, gör hunden ner i planka med armhävningarna. Ja, det finns ingen ändå på vad hon kan göra.

Vad jag skulle vilja vara så stark och smidig. Kunna göra precis vad jag vill med min kropp, klättra i berg, göra 20 armhävningar, springa flera mil i högt tempo, inte ha någon värk i kroppen. Bara ha en stark och smärtfri kropp. Det vill jag, därför fortsätter jag att gå på Hara passen.

Jag har så ont i kroppen efter de där passen, jag känner mig så klumpig och svag under passen. Men, så länge jag försöker, så länge jag är med kommer jag bli bättre och man har inte misslyckats innan man ger upp att försöka. Det ligger inte för mig alls, jag vet inte riktigt vad det ordet betyder. Ge upp? Nej, nej. Tills jag är som en stark gepard kommer jag infinna mig för att elefanta mig igenom passen. För någon gång skall jag klara yogaställningen kråkan. Så är det bara.

(Det är den ena anledningen, den andra anledningen till att jag fortsätter att gå på Hara passen är att jag nästa gång jag sätter mig på en sån där gunga på lekplatserna som är en stor fjäder med sits på så vill jag när jag har tippat över på rygg och ligger som en skalbagge där kunna kravla mig upp av egen maskin. Inte behöva be min systrar som står dubbelvikta av skratt och bara skall ta kort först innan de vill hjälpa mig upp… Det är den andra anledningen.)