Jag minns vissa saker väldigt tydligt från min barndom. Bland annat såna saker som jag tyckte mina föräldrar var löjliga och jobbiga med. Tex så sa alltid pappa att han önskade sig snälla barn när jag frågade vad han önskade sig till jul eller till sin födelsedag. Det tyckte jag var ett löjligt svar som jag minsann inte tänkte säga till mina barn när jag skulle ha barn. Nu har jag kommit på mig med att säga precis den saken flera gånger som förälder…

Min mamma tjatade alltid på oss att vi skulle städa upp efter oss, att vi inte fick leka var som helst och att vi minsann hade våra rum som vi kunde leka på. Men det var ju inte lika kul. Det var tusen gånger roligare att leka i garderoberna, i trapporna, i vardagsrummet, på vinden. Ja, i alla utrymme som var lite spännande och förbjudna. Nu har vi en massa såna vrår här i huset som barnen älskar att vara och leka i. Här har jag faktiskt lyckats hålla mig och bita mig i tungan och låta dem hållas när de leker i ”kryp-in” utrymmen. De har ju roligt då och jag har lite lugn och ro för att göra ”måste saker” en stund. Att jag sen hittar tre meter långa gummibandssnören, gosedjur, legobilar och Ramlösa flaskor på de mest konstiga ställen, ja sånt får jag väl helt enkelt ta. Men när de börjar med större ”hälla ut en stor låda med småsaker” så kommer jag direkt med ”Kom ihåg att ni måste plocka upp efter er när ni har lekt klart.” 

Ytterligare en sak jag tyckte var jobbig var när vi hade fått på oss finkläder och skulle iväg på något. Då skulle vi helt plötsligt bli fotograferade! Jag förstod aldrig vitsen med det och nu i efterhand ser jag mest väldigt trumpen ut på alla de korten… Men, men. Det hade jag glömt idag! Så när barnen var badade och klädda för att gå på opera som vi fått i julklapp så kom jag fram med kameran och sa till dem, ”Kan ni ställa er jämte varandra så jag får ta ett kort”

Det är väl bara att erkänna. Äpplet faller inte så långt från träder. Jobbar du inte aktivt med att bryta mönster från din barndom så är det nog väldigt lätt att du går i dina föräldrars fotspår. I många fall är det säkert bra. Men det finns nog vissa saker vi alla vill skruva på lite. Antar att det är ett steg på vägen att jag kommer på mig själv ibland… Missförstå mig rätt nu. Jag har absolut inget att klaga på, det är bara det att vissa saker tyckte jag var så störigt och jag tänkte att jag aaaaldrig minsann skulle säga så till mina barn… Jojo…

 

 

”Kan ni stå jämte varandra?” ”Nej, vi räcker ut tungan istället!”

”Eller så gör vi olika poser om vi inte får räcka ut tungan!”

”Ok, nu står vi fint! Ta ett kort då, tungan är bara ute lite lite.”

Nya dealen, när mamman har lärt sig att inte ta kort i motljus så skall ungarna posera lite som de vill och lite som mamman vill. Alltså ligger det i mammans händer nu att hantera kameran först. Hur svårt kan det vara tänker ni. Jättesvårt!