Om jag skall sammanfatta hur jag försöker vara som förälder så är det som i låten Ikaros med Björn Afzelius. Jag tycker att det låten är så bra! Sorglig, klok, tänkvärd, ja den är verkligen massor. Det är så svårt, men jag försöker verkligen och jag hoppas att mina barn blir starka och vågar gå mot strömmen och göra det de tror på. Samt att jag hoppas att jag är tillräckligt stark och låter dem växa där de trivs och låter dem prova sina vingar.

Läs texten:
”När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt”

Jag skulle kunna skriva om den här låten och vad de olika meningarna betyder för mig hur länge som helst. Men det är överflödigt, bara lyssna på den.