Igår var jag och barnen ute och gick en promenad med Wilma på eftermiddagen. Det fick mig att tänka på den där boken, heter den ”Familjens projektledare säger upp sig”? Det var fint väder, efter en liten stund hade jag två jackor i famnen, två par solglasögon, lite stenar, snäckor och blommor som skulle hem men inte ville bäras av ägarna… När jag gick där så tänkte jag på att jag ofta är ”packåsnan” i familjen. Det fick mig att fundera på vilka roller man tar i familjen och den där boken om Familjens projektledare.

Min förutfattade mening är att det ofta är kvinnan i familjen som är projektledare, eller tar på sig rollen som projektledare. För är det inte så? Att du själv tar på dig rollen? Jag gillade inte riktigt den där boken när jag läste den. Visst, det fanns definitivt igenkänningsfaktorer men det jag inte gillade var att jag fick uppfattningen av att hon såg sig som ett offer i situationen. Är det verkligen så? Att hon är ett offer?

Jag tänkte tillbaka på mig själv. Det är ju det jag har att relatera till. Kommer ihåg när William var 9 månader och UB skulle ta över efter mig och vara hemma med William i 9 månader. Vi hade kommit överens om att den som var hemma skulle städa och veckohandla och laga mat. Jag tror att det var en nyckel till att vi sen när båda jobbade fortsatte att dela på våra sysslor. Men det jag minns mest är hur jag fick sitta på händerna för att inte min inre projektledare skulle ta över, jag vet ju bäst hur William funkar och hur skötväskan skall packas. Men, jag lyckades lägga band på mig själv och när UB skulle åka iväg till sina föräldrar med William så fick han packa allt själv. Tänkte att det värsta som kan hända är ju att han får kompletteringshandla. Nu kanske ni tänker att det låter ju som en banal sak, men om ni som läser detta är projektledare i er familj, händer det då aldrig att det är ni som packar barnens saker när ni skall iväg? Kanske är det så att ni alltid gör det? Om ni är helt ärliga… Det där gjorde att jag fick inse att han fixar det, han fixar att packa till barnen, han fixar att få på dem kläder till förskolan, att fylla på extrakläderna, att ta med och lämna lappar. (Ärligt talat, det är ju tramsigt att tro något annat).

Det jag fick göra var dock en väldigt viktig sak. Inse att mitt sätt är inte alltid rätt sätt. Att UB klarar det precis lika bra som jag fast oftast på ett annat sätt. Helt enkelt släppa kontrollbehovet. Det är ju faktiskt lättare sagt än gjort.

Så när det kommer till boken. Du behöver inte säga upp dig som familjens projektledare om du inte tar anställning som det från första början. Vågar du avstå den anställningen?

Projektledare? Jag?