Kategoriarkiv: Karriär

Nomineringstider

Nu har alla partier nomineringstider och sätter listor för de olika valen. Detta är den västa tiden att vara politiker tycker jag. Helt plötsligt ska alla aktiva rankar efter en lista. Någon måste vara högst upp och någon måste vara längst ner. Samtidigt är det ju förutsättningarna så alla vet ju om det. Men under denna period är det lätt att gå från bara kollegor till att bli rivaler. Vilket så klart kan tära på vilken relation som helst. Det är ju inte heller helt ovanligt att det tas till fulspel.

Jag förutsätter att alla som valt att engagera sig politiskt gjort det för att de har en vilja att förändra och förbättra. Ett engagemang som de vill få genomslag för. Tänker att det är otroligt viktigt att inte tappa bort den drivkraften när det är såna här tider. Att inte stå på en lista för den personliga vinningens skull utan för vad du kan åstadkomma.

Får ibland höra att näringslivet är hårt och snabbt. Visst är det så att man även där behöver en rustning ibland, att vissa vill nå en speciell position och är beredda att göra mkt för att få den. Men jag har iaf aldrig jobbat på ett ställe där man rankar sina anställda på en lista från 1 och ner till sista person. Det tror jag ingen kommer på tanken att göra om det inte är ett gäng säljare som har ngn typ av säljmål en period.

Önskar att vi tar hand om varandra. För efter listorna är satta ska vi alla jobba mot samma mål. Vinna väljarnas förtroende.

Naturen är bra för att påminnas om vad som är viktigt och beständigt.

Mitt politiska år 2020

Såhär i starten av 2021 har jag ägnat tid åt att fundera på året som gått och hur det varit. Det finns mkt att säga och tänka om 2020 ur många perspektiv. Men om jag avgränsar det till mitt politiska uppdrag och engagemang så blir det lite enklare att få in det i ett blogginlägg.

Varför är det då viktigt att fundera på detta? Av flera anledningar anser jag:

Jag vill hela tiden utvecklas
Jag är förtroendevald
Jag vill behålla min kompass och glädjen i engagemanget.

Jag vill hela tiden utvecklas

För mig gäller ordspråket: Antingen utvecklas ngt eller så avvecklas det. Jag vill hela tiden utvecklas. Analysera mina erfarenheter, misstag, lyckade erfarenheter mm för att lära mig till framtiden. Lever också efter devisen att den enda som inte gör något fel är den som inte gör något alls.

När det gäller politiken är det rent skadligt anser jag att inte göra något alls. Att göra fel inom politiken verkar också vara känsligt. Mer känsligt än på andra ställen? Kanske för att det är just ett valt förtroendeuppdrag? Men att tro att inte politiker gör fel är helt befängt. Det gör alla människor.

Jag har ställts inför svåra saker 2020. Frågeställningar om det är rätt att lyssna på människor jag direkt påverkar i mitt uppdrag för att ta med mig deras perspektiv in i besluten.
Jag menar att det alltid är rätt att lyssna. Det kommer jag alltid fortsätta med. Att stänga in sig i en bubbla och bara ta info från ett håll som politiker anser jag är direkt skadligt. Jag har fått mycket kritik för det 2020. Jag har vänt och vridit på den kritiken. Jag kommer alltid lyssna. Däremot är det inte samma sak som att agera på allt som alla säger. Om man gör just så, tar in budskap från flera håll. Då kommer de ofta stå i motsättning till varandra och då är det ännu viktigare anser jag att fatta välgrundade beslut på det.

Jag är förtroendevald

Jag har under 2020 haft som ledstjärna att jag är förtroendevald. Jag hoppas aldrig att jag kommer presentera mig med att jag ”sitter” i kommunfullmäktige tex. Jag har ett förtroendeuppdrag. Det är stor skillnad på det ordvalet för mig.

Jag har blivit vald och jag representerar alla kommuninvånare, även de som inte valt mig. Genom att jag ska göra allt för att konsekvent stå för det jag förmedlade i valet och vad vårt parti står för. Det ska vara tydligt vad man fick när jag fick mina uppdrag.

Att vara förtroendevald innebär ibland att vara obekväm. Jag har brottats med det 2020. Jag har många års ledarerfarenhet och jobbar med ledarskap och verksamhetsutveckling i min privata karriär. Att ta med mig det synsättet in i politiken har varit en självklarhet. Men det är svårt, mycket svårare att vara politiker än ledare i en organisation. Som ledare har du många fler verktyg än jag har som politiker. Jag får inte lägga mig i ”Hur”, jag kan inte skapa en personlig relation till de jag jobbar med på daglig basis som jag kan som ledare. Jag har som verktyg att ställa frågor och lägga förslag.

Det jag tänker som ledare tänker jag som politiker. Att alltid ställa frågor och lägga förslag med en god intention. Men det har inte alltid landat så. Vid de tillfällena har jag funderat och reflekterat mycket på hur jag kan göra det bättre nästa gång. Det kommer jag fortsätta göra, men jag kommer aldrig sluta ställa frågorna. Igen, om man inte utvecklas så avvecklas man. Att jobba i en politisk organisation är så otroligt viktigt. Varje skattekrona som spenderas ska göras med allra största övervägande så att den ger maximal nytta. Slöserier är det värsta jag vet.

Jag vill behålla min kompass och glädje

En sak till jag har fått kritik för 2020 är att jag inte säger det som ”förväntas” eller alltid tycker som jag ”ska”. Detta är för mig en mycket märklig kritik. Hur i hela friden ska jag kunna behålla min egen kompass om jag inte fattar beslut och står för dem efter just den kompassen? Visst, jag tillhör ett parti. Jag har valt Liberalerna av två anledningar. Jag tycker som Liberalerna i en stor majoritet av både sakfrågorna och jag bottnar i Liberalernas grundvärderingar och människosyn. Samt att det finns en kultur i vårt parti att säga vad man tycker, att det är ok att vara obekväm, att det ibland är ok att tycka annorlunda. Det är ju just så som politik utvecklas på bästa sätt. Om grytan hela tiden får hållas kokande genom diskussioner och åsikter internt. Att hålla högt i tak när det gäller debatter. Det har vi i vår kommunförening och jag är mycket glad och stolt över det. Jag har detta året sett exempel på medlemmar i andra partier som har uttryckt starka åsikter i en sakfråga för att sen efter samtal internt helt byta åsikt och ståndpunkt. Jag undrar såklart hur det är möjligt att göra så och vara sann mot sig själv?

Jag lovade mig själv en sak när jag blev politiskt engagerad. Det är ett kall, en önskan om att förändra till det bättre. Jag kommer aldrig göra avkall på mina värderingar för att passa in eller få uppdrag. Jag har ett arbete och en karriär i grunden som gör att jag med trygghet inte behöver mina uppdrag för min försörjning. Jag kommer aldrig låta politiken gå emot min inre kompass. För mig ska politiken vara en källa till energi, glädje och förbättringsvilja. Det är viktigt att komma ihåg. Det du ägnar en stor del av din vakna tid åt ska vara roligt och ge energi.

Nu ser jag fram emot ett lärorikt 2021.

Kan alla i Sverige skapa sig det liv de vill?

Jag lyssnade på en podd häromdagen som heter Penntricket. Det är en feministisk podd som görs av två feministiska kvinnor. De pratade om pengar i detta avsnitt. Om det oavlönade hemarbetet som oftast faller på kvinnans lott, om hur dåliga löner kvinnodominerade yrken har så att det är svårt för dessa personer som jobbar inom dessa yrken att klara sig på sin lön. Detta håller jag helt med om och det är både konstigt och skevt i vårt samhälle när sopåkare tjänar tusentals kronor mer än förskolelärare, sjuksköterskor mm. Det finns en extremt stor skillnad mellan olika yrkesgrupper som är svår att förklara på andra sätt än att det är just mansdominerade och kvinnodominerade yrken. I podden diskuterades olika lösningar och olika förslag på vad som skulle kunna göras. Inget konstigt så här långt.

Det var när de i podden började prata om att alla faktiskt inte kan skapa sig ett liv de vill ha i Sverige som jag började fundera. En av personerna berättade att hon var uppväxt i ett hem med en ensamstående mamma som knappt fick ihop pengar till mat. Att det i hennes världsbild inte existerade för henne att hon skulle kunna utbilda sig. Vidare menade hon att det är så för många kvinnor i vårt samhälle. Att de inte kan ta sig någon annan stans än där de är, att de inte har möjlighet. Att de som påstår att vem som helst kan bli vad som helst i Sverige har fel och en bristande analys. Här håller jag inte med, eller jag gjorde inte det initialt iaf. Nu har jag funderat några dagar och jag kan fortfarande inte hålla med. Det som gör mig irriterad är att personen i podden menar på att det inte går att styra sitt liv för vissa, att vissa är fast i en underklass/arbetarklass (som hon kallade det) att de som påstår något annat inte vet vad de pratar om.

Först så tänker jag att detta isåfall inte kan vara en kvinnofråga. Om det är så att när man föds i vissa sociala förhållande och familjer så erbjuds man inte möjligheterna att plugga vidare och då är det inget val man har eller är medveten om så tänker jag att detta måste isåfall rimligen drabba både flickor och pojkar. Visst, så förstår jag att om det är så så blir slaget för kvinnan ännu hårdare då de yrken som männen oftast väljer är relativt bra betalda även om ingen utbildning krävs. Men!

Jag kan bara inte hålla med om att det är så som personen i podden beskriver. Jag är precis som hon uppväxt i en familj med otroligt få tillgångar. Jag växte iof upp med båda mina föräldrar. Så kanske var det lättare. Men jag hade aldrig aldrig under hela min skoltid blivit uppmuntrad till att studera, få bra betyg eller läsa vidare. Min mamma jobbade som städerska och min pappa var svetsare. Ett tag hade mina föräldrar dessutom både nattjobb och dagjobb för att få ekonomin att gå ihop. Det pratades aldrig om fortsatta studier i min familj. Mina äldre syskon studerade inte vidare. De började jobba inom vården. Att jag bestämde mig för att studera på högskola efter gymnasiet var absolut inte självklart. Det var en sak som gjorde att jag valde det, helt enkelt att jag inte ville ha samma ekonomiska förutsättningar som mina föräldrar i kombination med att jag ville ha möjligheten att ha ett jobb som jag tyckte var roligt. Det hade jag frågat min pappa om när jag var ca 8 år. Om hans jobb var roligt. Han hade svarat att ”Nej, det var det kanske inte. Men det försörjde familjen och arbetskompisarna var trevliga.”

Min drivkraft blev att jag ville komma ifrån den situation som mina föräldrar hade.

Min äldsta syster gjorde en liknande resa, hon bestämde sig för att studera som ensamstående med två små barn som hon hade varannan vecka. Hon hade det extremt knapert under den perioden och det måste ha varit väldigt kämpigt. Men hon gjorde det. Hon skaffade sig mer valmöjligheter inom sitt vårdyrke som hon fortfarande jobbar med.

Det finns såklart hur många exempel som helst. Jag säger inte att det är lätt, det är jättesvårt ibland, det är inte rättvist på något sätt för alla. Vissa har en otrolig uppförsbacke jämfört med andra. Men jag skulle vilja påstå att nästan alla kan ta sig uppför backen.

Jag tänker att när vi blir vuxna så har vi lika mycket ett ansvar att faktiskt göra det vi kan för att vi skall kunna bli lyckliga. Samhället gör också mycket, de ser till att hålla utbildningar gratis, du kan få studielån, du kan få relativt billig barnomsorg, sjukvård mm. Visst finns det fortfarande massor av orättvisor. Som fördomar, hinder och förutfattade meningar men att kapitulera för dem tror jag verkligen inte på.

Tillbaka på Carlsberg

Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.

När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.

Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.

Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.

Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.

Poddtips

Förutom att jag har snöat in på poddar som handlar om graviditet och förlossning så hittade jag häromveckan till en podd som jag tycker var intressant. Framgångspodden. Jag vet inte vem Alexander Pärleros är eller vad han har gjort innan. Men det är iaf han som har podden och intervjuar personer som berättar om deras resa och deras specialintresse. Igår lyssnade jag på avsnittet med Henrik Fexeus. Inte helt otippat kanske, då jag verkligen gillar det han gör. Eller gillar, jag är nog fascinerad av det, det är nog rätt uttryck.

Tillbaka på jobbet

Denna veckan började jag jobba igen. Inte på heltid, då jag skriver uppsats samtidigt till januari. Men så mycket som det går, utan att det blir för mycket. Jag har fått en ny roll som Lean/TPM manager (total productive maintenance). Det skall bli jättekul att gå från en tung operativ roll till en supportroll i ett så viktigt och avgörande ämne. Jag ser verkligen fram emot att lära mig erfarenheterna av att jobba och supportera värdekedjan med det de har på agendan då jag än så länge hela tiden har befunnit mig i den operativa delen av värdekedjan.

Det var många roliga återseenden samtidigt som det under senaste året har kommit många nya kollegor. Roligt med nya perspektiv och ny kunskap att blanda med befintlig kunskap och erfarenhet. Det tror jag är ett jättebra recept på framgång.

Så nu är det tillbaka till mer strikta rutiner där också helgerna kommer vara uppbokade för uppsatsskrivning. Det är en kort period och sen blir det ”bara” jobb. Både skönt att komma tillbaka till den vanliga vardagen efter ett års studier och samtidigt lite tråkigt att vara färdig för denna gången. Det har varit otroligt roligt och inspirerande att befinna sig bland så mycket kunskap och lära känna nya människor. Jag tror verkligen det är bra att ta en paus några gånger i karriären och göra något annat, om man kan. Det har verkligen gett mig massor att studera nu igen efter ett antal år i arbetslivet, både privat och yrkesrelaterat. Så kanske blir mitt vinnande koncept att ta ett års studieledigt var 10:e år. Vem vet.

Våra framtida konkurrenter

I veckan slogs jag av att mina ”värsta” konkurrenter sitter och gosar med mig i soffan varje kväll. Kanske inte just de två, men deras generation. Dessutom om man tänker globalt så har de också svåra konkurrenter i form av de små barnen som växer upp i tex. Asien. Men nu håller jag mig lokalt.

Anledningen till insikten var att William helt plötsligt satt och kollade you-tube på TV. Det är ju inte revolutionerande i sig. Men att han helt själv hade klurat ut hur det funkade och inte tyckte det var alls svårt eller konstigt. Han sa att ”jag bara tryckte lite där och där så funkade det, det var inte alls svårt”. Det kanske stämmer att Apple:s produkter verkligen är helt intuitiva… Han sitter och kollar you-tube klipp för att lära sig Mine craft bättre, han kopplar upp paddan till TV:n genom Apple-tv:n för att se bättre. Lätt som en plätt!

Tekniken är precis lika enkel för Viola som är två år yngre. När hon var 1,5 försökte hon bläddra i tidningar genom att dra med fingret över sidan… say no more… Nu låter det som att de sitter framför de burkarna hela dagarna, det gör de verkligen inte. Jag tror på det där med att det inte är bra för ögonen med för mycket, så användandet är begränsat. Men ändå så går det lekande lätt och det är den mest naturliga sak i världen.

För mig faller det inte alls lika naturligt. Jag gillar när tekniken underlättar för mig i vardagen och i jobbet, men jag har inte det brinnande intresset att utforska och lära mig massa runt omkring som de har. Får helt enkelt satsa på att jag kommer ha andra kompetenser också. Med detta sagt vill jag påminna alla oss/ni i tidigare generationer. Var snäll, ödmjuk och släpp fram de yngre. De har värdefull kompetens som du inte har och tillsammans blir ni otroligt mycket starkare än var för sig!

Framtidens kvinnliga ledare korad!

Nu är framtidens kvinnliga ledares lista rankad och nummer 1 blev Lina Jorheden, landschef östra Afrika, Atlas Copco. Stort grattis!

Det har varit en väldigt rolig, givande, tänkvärd och inspirerande dag! Jag tar med mig massor av bra anteckningar och planer hem på vad jag skall göra för saker framöver för att förverkliga mina olika målsättningar. Samt så är jag berikad med massa nya kontakter och inspirerande samtal. Så många duktiga och coola och tuffa unga kvinnor det finns i Sverige!

Här ser ni hela listan.

Sveriges 33 mäktigaste mammor, det är ju inte svårt. Ni har ju pengar!

I förra veckan listade tidningen Mama Sveriges 33 mäktigaste mammor. Detta skapade en del debatt/diskussioner. Carola Wetterholm, 9 barns mamma som är med i familjen annorlunda skrev en debattartikel på SVT opinion om detta. Nu har jag inte läst artikeln i tidningen, men det borde inte Carola heller ha gjort när hon skrev artikeln då den är publicerad den 15 april och tidningen kom ut den 16 april. Hennes rubrik, ”Konstigt att ge karriärmammor hjältestatus” tycker jag är konstig. Först och främst så står det inte skrivet någonstans att de är hjältar. Sen så handlar inte artikeln om karriär, den handlar om makt och inflytande. Visst, det är ofta samma sak. Men Kronprinsessan Victoria är med på listan och hennes karriär har ju varit bestämd sen barnsben. (Vill inte alls förringa hennes insatser, vill påpeka att det är makt, inte karriär som listan handlar om).

Jag tycker att det är bra med listor av olika slag. Inte för att som Caroline menar, trycka ner andra som säkert gör minst lika stora saker i sina liv. Utan för att det är en inspiration. För att det visar att alla kan komma dit man vill om man vill. Det viktiga är just OM man vill. Det är inget som passar alla, eller så att någon är bättre än någon annan vilket man än väljer. Den tolkningen ligger hos de som skriver debattartiklar på det sättet. Den tolkningen har inte jag iaf.

Däremot tycker jag att det är bra att det uppmärksammas just för att jag tror på att lyfta fram att vi är alla olika och just dessa kvinnor hjälper till att bryta normer genom det de gör. Vi kvinnor/mammor måste stå upp för varandra! Inte snacka skit om varandra! Nu generaliserar jag, men min erfarenhet är att istället för att hjälpa, stötta och pusha varandra så är det så lätt att döma varandra. ”Jasså, du skall bara vara hemma så kort tid, jag skulle aldrig vilja missa den tiden med mitt barn”, ”Jaha, ni gör så. Hur tänkte du då?”, ”Ja, alla gör ju som de vill, men jag förstår inte den prioriteringen, tiden med bebisen kommer aldrig tillbaka”. Detta är ett fåtal av de kommentarer jag har fått för att min man och jag har valt att dela lika på föräldraledigheten för William och för att min man var hemma 15 månader med Viola medans jag var hemma 4 + 3 månader.

Men jag skall inte kasta sten i glashus. Jag är också sån ibland. Jag raljerar över mammor som tar all ledighet och inte låter/kräver att sina män också är lediga. (Nej, det räknas inte att vara hemma 3 månader på sommaren tillsammans med den andra partnern). Men jag försöker öva mig på att tänka att ”var och en gör som de vill och som passar dem bäst”. Innan jag släpper det här sidospåret vill jag dock säga en sak till. Om du som mamma väljer att ta ut hela ledigheten själv för att du vill och för att du inte vill missa något. Fine, gör det. Men kom ihåg det när du sen 3 år senare som heltidsjobbande är den som ansvarar för kläder, matsäck, extrakläder på förskolan, fritidsaktiviteterna, VAB-dagarna, städningen, hämtningen, matlagningen, tvätten mm. Jag har ju bara ett äktenskap och 2 barn att jämföra med. Men det var tack vare att vi delade upp ledigheten med barnen och en var hemma en längre period ensam som vi nu båda hjälps åt med praktiska aktiviteter kring barnen och saker i hemmet som tvätt, matlagning, handling mm. Samt att barnen är precis lika mammiga som pappiga. Vi är ok båda två.

Nu tillbaka till listan. Kan vi inte se såna här saker med inspirationsglasögonen på oss? Istället för att påpeka att det minsann finns såna som sliter mycket hårdare och borde få en lista så kan vi välja att tänka: ”Vad roligt för dessa personer, det och det kan jag inspireras av för att nå mina målsättningar” Vilka det än är.

För mig gäller iaf. ”Jag har inte träffat någon jag håller med i allt och jag har ännu inte träffat någon som jag inte håller med i något” Det finns inspiration överallt, bara vi väljer att titta med de ögonen.

Och sist till dig Carola, det är en tråkig härskarteknik att skriva:

”Det kanske inte är jättesvårt att jonglera ett yrke som till exempel författare, musiker, entreprenör, politiker och dylikt om man har full markservice hemma?

Jag vet inte om de här tjejerna har det, men gissar ju att många har dels städhjälp, matkassar till dörren, fönsterputsare, trädgårdshjälp, barnflickor, kanske en partner, mor-och farföräldrar som är till stor hjälp, och så vidare. Plus en fet inkomst varje månad.”

Ärligt talat. Nej, du vet inte alls hur de har det hemma. Alla gör vi uppoffringar för det vi skapar och gör. Jag hoppas att dessa och alla andra kvinnorna har:
1. En partner hemma som de lever jämställt med och som förstår deras behov och utmaningar. 2. Hjälp från nära och kära, men inte är väl det en pengafråga? Det är en helt annat fråga, en fråga om tid, tillgänglighet och att ha en stor familj och vänner nära.

Sist till dig Carola, fet inkomst är väl troligen en konsekvens för många av dessa mammorna. Men precis som du inte vill att mammor som väljer att stanna hemma skall nedvärderas så tycker inte jag heller att du skall nedvärdera dessa kvinnors val och raljera över att om man tjänar pengar är det lätt. Vad är det som säger att de hade pengarna från början?

Så snälla Carola och alla andra. Vi kan väl sluta att trycka ner och titta surt på våra medsystrar/medmammor? Kan vi inte stötta varandra istället?

(Nu behöver ju säkerligen inte någon av dessa mäktiga kvinnor support från mig. Det är inte heller det detta inlägg syftar till, det syftar till att påpeka att vi borde höja varandra och stötta varandra istället för att småsint blänga, kasta ur oss förminskande uttalande och stå med armarna i kors och säga att det är minsann orättvist att de lyfts fram och inte alla andra.)

Jag tror att vi är många mammor som verkligen försöker på alla sätt att få ihop vår vardag, hur den än ser ut och vi är säkert många som hela tiden har ett ständigt dåligt samvete för att vi inte är tillräckliga överallt. Vi är många som gör så gott vi kan. Det måste få vara bra så.

Att välja sin chef

Jag läste ett intressant inlägg på VD-bloggen för några dagar sedan. Tyckte det var bra och tänkvärt. Alla ni som jobbar och har haft erfarenheter av några olika chefer kan nog skriva under på att det är viktigt med en bra chef. Samt att det är väldigt stor skillnad på en bra chef och en mindre bra chef. Jag är övertygad om att det kan vara skillnaden mellan topp-prestation, trivsel eller på andra skalan tom leda till sjukskrivning.

Såklart är det ju helt individuellt vad som är en bra chef. Vissa kan tycka en person är jättebra medans någon kanske inte alls tycker att den personen funkar. Det spelar ju in vilken typ av personlighet du har, chefen har, hur bra ni ”klickar” samt hur bra du och den är på att vara öppen och ge och ta feedback.

Fast jag skulle vilja slå ett slag för att gå ännu längre än att bara ställa krav på din närmsta chef, ställ krav på hela arbetsplatsen om du är jobbsökande. Det är verkligen viktigt att du väljer en organisation som har ett klimat som du känner att du passar in i och som står för det du tror på och tycker är viktigt. Iaf om du skall kunna ge ett riktigt engagemang och känna att du också får tillbaka mycket i utveckling och trivsel. Dessutom är det ju så att även den bäste chefen kan bli bakbunden och inte kunna visa sitt rätta jag i en organisation som inte tar tillvara eller ger den personen utrymme att vara en bra ledare.

Så gör som de tipsar om i bloggen! Googla din chef, googla företaget och när du kommer på intervju, se till att du får tid att ställa frågor till din kommande chef om både hens ledarstil och prioriteringar samt om företaget. Sist, be om referenser och att få tala med kommande kollegor.