2017, ett intressant år som har varit turbulent, fantastiskt, jobbigt, insiktsfullt och lärorikt.
Började året med en drömresa då hela familjen tillbringade tre månader i Thailand. De stora barnen blev massa erfarenheter rikare med skola inThailand som de uppskattade mycket. Jag och Ulf-Björn njöt av lugnet, det enkla vardagslivet, vardagslyxen och den kontinuerliga yogaträningen.
Ibland är världen upp och ner. Jag vill vända den rätt
Yogan har varit en central del av 2017 och i Thailand insåg jag genom Ashtanga att jag verkligen uppskattade fysisk yoga.
Sommaren hemma var lugn. Ulf-Björn var i Ödeshög på 10 dagars tyst Vipassana meditation och efter det kunde vi på djupet prata om upplevelsen som även jag hade 2015. Dock hade vi helt skilda upplevelser av det.
Hösten när Ulf-Björns föräldraledighet var slut så började lilla Nils på förskolan och efter en lång inskolning så trivs han riktigt bra. Jag började jobba 75% och var ledig onsdagar. Helt fantastiskt att ha tid hemma och ork över.
Efter Thailand började jag engagera mig ännu mer inom Liberalerna för att kunna göra skillnad för våra barn. Jag vill att alla barn på förskolan i Varbergs kommun skall få lära sig integritet på förskolan. Det finns så många rapporter som visar att det hjälper att jobba förebyggande. Både framtida offer och förövare. Detta arbete fortsätter 2018 med ännu mer kraft. Jag valde även i höst att ställa upp till kommunal- och riksdagsval för Liberalerna.
På hösten började jag även min 200 timmars RYT yogalärarutbildning. Den fortsätter 2018 och jag är så otroligt tacksam för de insikter och kunskaper som det ger mig.
Tack 2017 för de lärdomar du har gett och välkommen 2018. Det kommer bli ett spännande år som jag ser fram emot både personligt och yrkesmässigt.
Jag är så kluven till det. Å ena sidan så förstår jag inte alls vitsen med det. Varför skall vi liksom ha en present/chokladbit eller något annat varje dag fram till julafton då det är ännu mer choklad och/eller presenter? Jo, men såklart så förstår jag ju också att det är ett sätt att öka konsumtionen… Men, jag har ändå inte lyckats stå emot helt. Jag vet ju hur glada barnen blir av det. Så det blev julkalender i år också. Men! Faktiskt så blev det inte så många presenter, det blev små inslagna kort med små aktiviteter. Vi ska pyssla, slå in julklappar, baka pepparkakor, åka pulka, åka till ishallen. Ja sånt. Det har varit positivt från barnens sida iaf. Hoppas de gillar resten av dagarna också fram till jul.
Har de senaste månaderna försummat bloggen. Känner att jag inte riktigt har haft tid eller ork att prioritera inlägg, tänkvärda formuleringar mm. Så jag gick tillbaka till mina allra tidigaste inlägg och läste vad jag skrivit om då. Tänkte att det är ju mer än 3 år sen nu så det har ni säkert glömt… Jag kan ju återanvända några inlägg. Smidigt…
Men, nej. Det vill jag inte alls. Jag tycker att jag uttryckte mig märkligt i ett flertal inlägg. Jag var mer svart eller vit i mina åsikter och nyanseringar. Framförallt så var jag mycket mer fokuserad på karriären. Inget fel med något av detta. Mer än att jag kände att det där är inte jag längre, det är inte de värderingarna jag har kvar. Jag har alltid tyckt att familjen är viktigt och jag lägger mycket tid och energi på både den lilla familjen som mina barn kallar oss och den stora familjen. (Alltså föräldrar och syskon mm. ) Men innan försökte jag hinna med allt. Verkligen allt. Ok, jag har fortfarande de tendenserna. Men idag är det mer uppfyllt av att jag vill ha allt i form av: Massor med tid med barnen, njuta här och nu av varje minut med familjen, stimulerande fritid både för kropp och själv och ett stimulerande och utmanande arbete. Innan tog jobbet så mycket av min tid att det också blev min fritid. Det är inte hållbart i längden. Hur roligt jobbet än är så är jag helt övertygad om att jag är en bättre mamma och person på jobbet när jag känner att jag får alla bitar tillgodosedda. Jag är effektivare på jobbet för jag vill hem i tid till barnen, jag får återhämtning mentalt och kroppsligt för jag försöker att gå upp i det som händer hemma utan att tänka på annat och jag ser till att få göra saker bara för min egen skull också.
Ja, det är svårt. Men jag vill inte tillbaka till Cecilia för 3 år sen. Jag är glad att jag har vandrat vägen såklart. För utan den skulle jag ju inte vara här jag är nu. Och det vill jag verkligen.
Men, såklart är inget perfekt på något sätt.
Varje söndag står jag och min man framför vår white board och planerar veckan. Det är inte utan en viss stress som vi får ihop det med lämning, hämtning, barnens aktivitet, våra aktiviteter, jobb, matlagning mm. Jag är så tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper till när det kniper.
Någon gång per dag kommer jag på mig med att jag måste stanna upp och djupandas
De vuxnas träning hänger löst många gånger. Ibland blir det inte mer än 15 min på yogamattan när alla andra sover…
Böcker, så många böcker jag har som inte är lästa som jag vill läsa.
Skulle försöka få ihop en kväll att träffa några vänner. Efter massa försök så insåg vi att nej, det får nog bli nästa år…
Ok, och så en sak till då. Jag vet att allt ovan är lyxiga problem! Jag är såklart tacksam för att det är så. Kände bara att jag var tvungen att skriva det…
Tänkte på det där med att det är mycket lättare att göra saker om vi inte vet att det anses som svårt. Det blev väldigt tydligt i tisdags när vi hyrde cross country cyklar och begav oss ut på tur. De var första gången Viola cyklade i någon typ av terräng. Hon hade aldrig cyklat med en cykel utan fotbroms eller med växlar. Samma för William gällande cykeln. Han hade dock några få tillfällen bakom sig med cykling i skog.
De fick bekanta sig med cyklarna en stund nere på Valles område och på parkeringen. Känna på att bromsa, växla mm. Sen tog vi liften upp till toppen av Gustavsbacken. Där började en led som var röd till benämningen och som gick uppe på fjället, ner för fjället och sen en bra bit tillbaka till starten. Leden var beskriven som bitvis väldigt stenig och ganska brant.
Ok, det kanske inte var det smartaste jag har gjort att släpa upp dem på denna turen det första vi gör. Men de ville till toppen och jag tänkte att det går nog bra. Vi tar det lugnt. Sagt och gjort. I början var det ganska bra stigar och träspångar. Iof ganska smala sådana. Vi kom till en sjö efter en liten bit, passerade den med lite mutor om att vi snart skulle äta lunch och när vi sen väl satt ner för lunch blev humöret på topp igen. Turen fortsatte med delmål, ner för den kullen, upp för den, förbi de små sjöarna mm. William gjorde det hur bra som helst och cyklade en bit före med Tobbe. Viola tog det försiktigare men var hela tiden vid gott mod och njöt när det gick nerför och hon klarade av det. Det blev några små vurpor och vi fick gå bitvis när det var för stenigt. Men de gjorde det!
Tog sig igenom hela turen. (Fanns ju inget annat att välja på) Dessutom ville de cykla dagen efter också.
Det hade aldrig varit lika enkelt att övertyga dem om att de skulle klara det om jag hade sagt att turen är 2,5 mil lång och den är vissa bitar väldigt brant och stenig…. Men nu visste de inte att detta egentligen var väl svårt för dem. Vi tog det steg för steg och sen var de superstolta att de hade gjort det.
Imorgon blir det vandring. Tänkte köra ungefär samma taktik….
Nu pågår semestern för fullt som för många andra. Strandvädret har lyst med sin frånvaro. Men vad gör väl det. Det har varit fantastiskt hitta på väder. Så det har vi passat på att utnyttja. Här kommer en bildsammanställning.
En dag for vi till Falkenberg och socialiserade oss med Monica och hennes familj. Vi hade en härlig stund på Vallarnas lekplats och parkour bana
Såklart har vi passat på att besöka jordgubbslandet. Vareborg som alltid har levererat gjorde oss besvikna i år. Vi åkte till Munkagårds jordgubbsplockning och det var fantastiskt bra där!
Som vanligt har vi tagit oss ner till Farmor och farfar några gånger. Förutom att träffa farmor och farfar är det kul med variation i leksakerna tycker Nils och Viola.
En av gångerna ner till Skåne stannade vi till på Kungsbygget och provade på rodel och zipline. Tummen upp på det.
Efter besök på Falsterbo horse show (Som för övrigt nog är lättare att besöka utan barn…) så besökte vi ett stenåldersmuseum som låg i närheten. Där hade de brödbak, pärltillverkning och man fick prova på att använda utrustning som fanns på den tiden….
En dag begav vi oss till Lund för att göra experiment mm. Minns ej namnet men det låg vid Universitetet vid väg och vattens byggnad. Det mesta var kul för William och Viola. Nils fick mest sitta i vagnen. Men två saker tyckte han att han kunde prova på. En vattenbana och denna klättervägg. Jippi!
Självklart ville Nils hjälpa farmor och farfar fixa maten på farmors födelsedag.
Tänk att det är så lätt att förtränga vissa saker… Hur ont det gör att föda barn, hur jobbigt det är att vara gravid, hur jobbigt det är att passa en 1:åring. (Ja, såklart att det är helt underbart också. Men det skall det inte handla om nu. Det får du tänka ut själv och förstå att myntet har alltid två sidor. Nu ska vi bara prata om den ena….)
Jag var själv med alla tre barnen i 10 dagar då UB var iväg på sin tysta meditationsupplevelse. Ja, de är helt fantastiska och vi hade det jättebra. Och det är också jättejobbigt. Jag har helt enkelt förträngt hur det är att leva med en 1:åring. Är det detta som kallas semester?!. Inte en chans, det är semester att jobba. Att jobba innebär att kunna sitta i möte och lyssna fokuserat på en sak, att kunna sitta ostört på sitt rum och svara och läsa mail, att kunna gå ut i produktionen och prata med de som jag behöver en stund utan att hela tiden bli avbruten, att kunna sitta ner och äta lunch i lugn och ro utan att kasta i mig maten och sist men inte minst! Att kunna gå på toaletten ifred precis när jag behöver det!
Att vara hemma med tre barn själv och speciellt med en 1:åring innebär att HELA tiden vara på sin vakt och ha ögonen med sig hela tiden. Det går ALDRIG att inte fokusera till viss del på honom. När vi äter så måste jag hela tiden ha koll på om han har druckit klart för att hinna ta emot glaset innan det når golvet. När vi är i köket och jag lagar mat, plockar med disken eller vad som helst så gäller det att hela tiden ha koll på vilka skåp han öppnar och vilka lådor han drar ut. Varje gång göra överslaget om han skall få hållas eller ej och vad det kommer få för konsekvenser. Vad kan gå sönder? Kan han skada sig? Hur mycket får jag städa?
Jag gjorde en miss och jag och lät honom leka med lådan med kryddor. Helt plötsligt var det två burkar med torkad chili som låg på golvet….
Han får för sig att han skall slänga sina leksaker i soporna, han ska öppna grytskåpet och äta på grytunderläggen, han skall röja ur alla lådorna och ha allt på golvet så det är lättillgängligt, han skall undersöka hela plastskåpet (som numera har massa glaslådor) för att smaka på alla sakerna. Att säga Nej och stänga och lyfta undan hjälper i ca 1 sekund. Är jag för tråkig så går han istället runt hörnet och börjar utforska de skåpen. När jag kommer så SKYNDAR han sig att rafsa ut allt han hinner innan jag kommer. Det gäller att alla stolarna är indragna till bordet annars är bebis uppe på bordet snabbare än du hinner undra vart han är. Det finns två hyllor han inte är ett dugg intresserad av i köket. Det är de två hyllorna med hans leksaker på….
Ja, men ni fattar grejen. Om ni är föräldrar vill säga.
Nu kanske ni tänker att det ändå är enkelt. Jag kan ju bara be någon av de stora att passa honom lite. Jojo, det har jag också tänkt. Såklart att det fungerar. Men tro för allt i världen inte att du kan slappna av ändå. Nej nej! Riskbedömning hos 7 och 9 åringar…. Ja, men vi stannar helt enkelt där…. (Missförstå mig rätt. de är helt fantastiska med honom. Men ändå, det är det där med riskbedömning)
En kväll så la vi oss i hängmattan för att jag tänkte att det är ändå lugnare om vi är ute. Då är det inte lika många dödsfällor eller glasskåp att röja ut. Nej nej. Men det finns ju såklart andra saker att utforska….
Åh! Vatten! Så kul! ???
Kolla här! Undrar hur denna funkar?
Jag ska bara!
Ok, lite dåligt samvete får jag nu. Han är ju helt helt fantastiskt gosig när han en liten liten stund kommer och kryper upp och gosar in sig vid halsen och ger mig en stor kram. Eller när någon upptäcktsfärd gjorde honom rädd så han kommer och ställer sig mellan mina ben och kikar fram där bakom. Eller när han slungar iväg ett fantastiskt leende mot mig, eller när de stora faktiskt har lekt ansvarsfullt med honom i 15 min. Ja, det finns såklart massor av såna tillfällen varje dag också. (Ok, ni fick lite av myntets andra sida)
När de sover sött alla tre och jag tänker på detta så fascineras jag mest av vilken energi och upptäckarglädje som finns. Tänk om vi vuxna hade en tiondel av den. Vad hade världen varit då?!
Idag när jag och Viola gick hem från en kompis hon lekt med så pratade hon om vad de gjort under eftermiddagen. De hade badat. Hon konstaterade att det var kallt och att hon inte badade länge alls, hon hade hittat en håla i sanden med lite gräs och vindskydd. Där hade det iaf varit lite varmare…
”Mamma, jag saknar Thailand!”. Det var varmare där, vi kunde bada hela tiden och jag kunde hålla andan under vattnet mycket längre än vad jag kan i bassängen på simskolan! Lustigt nog så sa William samma sak igår, att han saknade Thailand och att vi borde flytta tillbaka dit. Att vi väl ändå kan köpa ett hus där och bo där när det är kallt här? Ja, vad svarar jag på det? ”Men hur gör vi med alla vi älskar då? De som vi tycker om att hälsa på?”. Ja, men mamma. De kommer ju och hälsar på förstår du väl. Ja, men såklart!
Fantastiska ungar. Lösningar på allt. Så härligt ändå att de inte bara klagar på vad de inte gillar utan också kommer med konkreta lösningar för att det skall bli bättre. Det hoppas jag verkligen att de kommer fortsätta med.
Thailand i all ära. Men en kväll som det är ikväll. När vinden har mojnat, när vattnet glittrar, fåglarna kvittrar och solen lyser. Ja, då är det inte mycket som slår Sverige… Ikväll är en magisk kväll. Så nu försöker vi helt enkelt med att ta det bästa av två värdar och slå ihop det. Idag blev det så genom att hänga upp ”hänggungan”? som vi köpte i Thailand. Nu får den finnas här som en härlig påminnelse om våra tre fantastiska månader.
Sämre vy när jag tränar yoga har jag haft! Tacksam ??
Nu har jag jobbat två veckor. Så fort det går och så lite jag känner att jag hinner med. Nu är vi tillbaka i det snurrande hjulet med schema för varje dag för optimalt utnyttjande, läxor, gympa, utflykter, jobbresor, lunchlådor, veckohandlingar, gräsklippning, ogräsrensning mm mm.
Jag satt på knä i rabatten igår och rensade ogräs. Då kom Viola och William ut och skulle hoppa på den nya studsmattan. Bråket och tjafset var snart igång. Faktiskt så lyckades jag förstå behovet. Det var uppmärksamhet. Jag slutade med mitt och istället gick vi och la oss i den stora hängmattan och höll om varandra och pratade om allt och inget.
En liten gubbe på min axel sa åt mig att jag skulle återgå till mina sysslor och passa på nu när Nils var med UB, gör klart! Men en förståndigare röst inom mig sa åt mig att nej, det jag gör nu är så mycket viktigare! Ligga i hängmattan och ge de stora barnen full uppmärksamhet en stund.
Jag ska försöka minnas det när hjulet snurrar på. Att dra ner tempot och känna in barnen och mina egna behov. För om hundra år… Vem bryr sig om det är maskrosor i rabatterna eller ej? Inte jag. Dessutom är de tydligen helt fantastiskt fina berättade både man och barn för mig när jag sa högt att jag tycker det är dags att göra fint bland blommorna och på gräsmattan….
Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.
När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.
Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.
Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.
Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.
Idag var hela familjen på utflykt till en Eco farm som ligger på Lanta Noi. Vi kontaktade dem via Facebook och de ordnade bil som plockade upp oss vid 9 på morgonen. Det var vi och en familj till som var där.
Vi välkomnades av Aruna och hennes härliga familj. De bjöd in oss till deras hem som de höll på att bygga. Vi fick veta mer om klassisk Thailänds byggstil och varför de konstruerar som de gör. De visade hur de så småningom kommer bli självförsörjande på i princip allt vad gäller, frukt, grönsaker, kryddor mm.
Huset hade också återvinning av det som kom från toaletterna, de höll på att rena sitt vatten, de hade solpanel och de komposterade och källsorterade sopor. Vilket jobb! Vilken känsla att faktiskt göra så mycket bra. Aruna beskrev också hur hon genom olika sätt försökte få med lokalbefolkningen speciellt i närmsta byn på att bli mer hållbara och framförallt att se möjligheter för att minska allas våra fotavtryck. Tex så har hon en kontakt med en sömmerska i byn som syr om de stora säckar som ris kommer i till praktiska påsar i olika storlekar som kan användas istället för plastpåsar när du går och handlar.
Efter rundvandring så fick vi gå igenom mangroveträsk för att sen vada/simma en liten bit och då hamnade vi på en härlig sandstrand. Barnen lekte och hade jätteroligt.
Sen skulle det lagas lunch och barnen fick hjälpa till att göra upp eld då de inte har el till att laga mat och gasolen var slut. Lycka! Vi hjälptes åt att tillreda maten och de flesta av oss åt med god aptit. Inte nog med att vi fick en fantastiskt god lunch, Aruna bjöd också på en spännande efterrätt som jag definitivt kommer bjuda på i Sverige.
Aruna och hennes man delade med sig av allt som vi undrade över och det var en väldigt lärorik och rolig dag.
Barnen kunde inte sluta prata om dagen när vi kom hem. Hur roligt det var att få hjälpa till att göra upp eld, att det var kul att de inte hade rinnande vatten så att de fick hjälpa till att ta upp vatten ur brunnen. Hur roligt det var att de hade träkoja att leka i utanför huset, att det var sandstrandssand på nedervåningen mm mm. De var verkligen tagna av dagen och nu har vi hunnit planera vart och hur vi skall bygga en träkoja när vi kommer hem. Att det minsann är väldigt roligt att vara ute och leka och att det var coolt att Arunas barn kunde prata olika språk. Barnen sa innan vi åkte att de vill komma tillbaka igen.
Så det enda vi ångrar är väl att vi inte besökte denna guldklimp i början av vår vistelse här. Nu åker vi ju snart hem så detta blev vårt enda besök på farmen för denna gången. Men om 7 år, när mangoträden ger frukt. Då, då kommer vi kanske tillbaka igen. (=
För er andra som är på Koh Lanta nu eller snart ska resa hit. Besök Shaan and Jeevan´s Eco-farm! Är du det minsta intresserad av miljö, hur det är att leva på landet på Lanta, att se lite mangroveträsk, att äta god mat och/eller framförallt att träffa en väldigt härlig familj för några timmar. Då är det värt ett besök. (Och när du är där, köp med en ”rispåse” så att du kan skippa platspåsarna och visa upp den för de som äger resorten du bor på och tipsa dem om att ge sina gäster såna påsar som en miljöanpassad ”goodiebag”) Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi är många svenskar på Lanta, vi har många bra vanor gällande miljö som vi säkert kan påverka med här. Och Aruna kommer ge dig massa inspiration som du kan ta med till Sverige, det fick vi iaf.
