Jag hade en intressant diskussion med en kollega tidigare i veckan och vi pratade om just vikten av att kunna be om ursäkt när saker blir fel. Viktigt för alla såklart, men speciellt viktigt i ledarskapet.
Det blev så att jag berättade om ett tillfälle när jag kommunicerade med en grupp på mitt jobb för några år sen och sen fick jag veta att mitt budskap hade landat helt fel. Istället för att skapa mer förståelse så hade det landat på ett sätt så att de blev besvikna på mig och trodde att jag menade något helt annat än vad jag menat.
Såklart gick jag tillbaka till gruppen när jag fick veta detta och förklarade. Denna gången tydligare och jag kontrollerade att budskapet hade gått fram. Framförallt så bad jag om ursäkt för hur jag hade uttryckt mig tidigare. Att jag inte alls hade menat så som det landade.
Men konklusionen av detta ovan är inte att det är starkt att be om ursäkt. (för vissa kanske det kan vara det) Utan det viktiga är att faktiskt få feedbacken om att det inte blev rätt, att det uppfattades som det gjorde. Hade jag aldrig fått feedbacken så hade jag inte vetat att det blev fel. Gruppen hade kanske trott att jag stod för något jag inte alls gjorde och dessutom hade jag inte fått en chans att lära mig av mitt misstag.
Så feedback är verkligen bra anser jag. Se bara till att leverera den med en god intention så att den som tar emot den kan ta den på rätt sätt och göra något bra av den.
Igår började jag jobba igen efter min föräldraledighet. Första dagen tillbaka på jobbet kändes även den lite konstig. Sån stor skillnad.
När jag gick hem för ett år sen två veckor innan beräknad födsel av Nils så tänkte jag att 1 år är väldigt lång tid. Vad konstigt det kommer vara att vara hemma så länge. Jo, visst är det lång tid. Men, som med allt annat. När det är slut så känns det som att det gick så fort. Vart tog tiden vägen? Konstigt ändå. Hur perspektivet ändras hela tiden.
Ändå tycker jag att jag har varit mycket bättre på att njuta av tiden här och nu denna föräldraledigheten än de andra gångerna. Då har jag visserligen varit hemma mycket kortare tid också. Jag är ändå tacksam att jag kunde vara hemma så här länge, att jag uppskattat tiden. Samtidigt är det ju så att jag inte är en hemma mamma typ. Jag behöver ha saker att ta tag i som engagerar mig som ligger utanför hemmet. Jag behöver känna att jag är en del av samhället. Att jag bidrar helt enkelt.
Nu, denna gången när jag kommer tillbaka till jobbet så känner jag dock att det är viktigt med balansen. Att jag vill ha allt det där med att bidra och vara med och göra skillnad på arbetet samtidigt som jag vill känna att jag inte väljer bort mina barn, min familj. De tycker fortfarande att det är väldigt roligt att umgås och göra saker tillsammans med mig. Det tänker jag ta tillvara på. Det är inte så länge de kommer att tycka så. Jag märker redan en skillnad på William. Kompisar blir viktigare och viktigare och han får mer och mer behov av att vara själv och bestämma själv över sin tid. Jag är så glad varje dag som de fortfarande vill sitta i soffan och mysa, som jag får kramar från dem.
Nu blev det inte så mycket om själva jobbet. Det får bli det nästa gång. Jag är iaf tillbaka på samma tjänst som innan, Lean/TPM manager. Ett fantastiskt roligt jobb där jag verkligen känner att jag får göra massa roliga saker. Jag får arbeta med förbättringar, jag får arbeta med människor och det ger hela tiden lärorika möten och utmaningar som behöver lösas.
Denna veckan började jag jobba igen. Inte på heltid, då jag skriver uppsats samtidigt till januari. Men så mycket som det går, utan att det blir för mycket. Jag har fått en ny roll som Lean/TPM manager (total productive maintenance). Det skall bli jättekul att gå från en tung operativ roll till en supportroll i ett så viktigt och avgörande ämne. Jag ser verkligen fram emot att lära mig erfarenheterna av att jobba och supportera värdekedjan med det de har på agendan då jag än så länge hela tiden har befunnit mig i den operativa delen av värdekedjan.
Det var många roliga återseenden samtidigt som det under senaste året har kommit många nya kollegor. Roligt med nya perspektiv och ny kunskap att blanda med befintlig kunskap och erfarenhet. Det tror jag är ett jättebra recept på framgång.
Så nu är det tillbaka till mer strikta rutiner där också helgerna kommer vara uppbokade för uppsatsskrivning. Det är en kort period och sen blir det ”bara” jobb. Både skönt att komma tillbaka till den vanliga vardagen efter ett års studier och samtidigt lite tråkigt att vara färdig för denna gången. Det har varit otroligt roligt och inspirerande att befinna sig bland så mycket kunskap och lära känna nya människor. Jag tror verkligen det är bra att ta en paus några gånger i karriären och göra något annat, om man kan. Det har verkligen gett mig massor att studera nu igen efter ett antal år i arbetslivet, både privat och yrkesrelaterat. Så kanske blir mitt vinnande koncept att ta ett års studieledigt var 10:e år. Vem vet.
I söndags var vi några från gruppen som hade bestämt oss för att besöka Taj Mahal. När jag är i Indien så vill jag ju inte missa det. Var lite orolig för resan men bestämde mig för att sätta på mig åksjukarmbanden, ta med kräkpåse och åka med. Dagen var fantastisk och trots att jag lurad så var jag ändå nöjd och glad.
För att ta det från början så tog resan på morgonen dit 4 timmar (hemresan tog 6 timmar…). Resan dit var ett äventyr i sig. Har ni läst boken, ”Delhis vackraste händer”? Vare sig du skall åka till Indien eller inte så är den boken väl värd att läsas. Han beskriver saker som jag har upplevt de senaste dagarna och det är både roligt och sorgligt att det är på det sättet som författaren i boken beskriver.
Mikael Bergstrand skriver om hur det är att stå i kö i Indien. Om du gör som hemma i Sverige så kommer du aldrig komma fram, du kommer stå sist hela tiden. Det gäller att bestämma sig för att det är din tur nästa gång så är det det. Ungefär så. Det stämde. jag stod i kö för att handla en läsk när vi stannade till. Men jag kom aldrig fram innan bussen skulle gå igen…
Taj Mahal var helt fantstiskt och vi hade en bra guide med oss. Han sa åt oss att absolut inte köpa något av alla de människor som kom till oss och sålde saker. Han lotsade oss sen igenom allt och berättade historien om Taj Mahal. Hur den byggdes till minne av mogulhärskarens älskade 2:a hustru som dog i barnsäng när hon födde hans 14:e barn. Han berättade hur de överlevande barnen växte upp. Hur den yngsta sonen mördade sina äldre söner och satte sin far i fängelse för att få ta över själv. Han berättade om att mogulhärkaren hade tänkt att bygga ett svart Taj Mahal till sig själv när han skulle dö. Men att det bara var grunden till den byggnaden som hann komma upp innan han blev fängslad av sin son. Ja, det var många mer fantastiska berättelser.
Efter det fick vi återigen uppmaning att inte köpa något på vägen ut och sedan blev vi tagna till ”rekommenderade” ställen för att saker på. Det var precis som i boken. Vi blev lotsade till en affär på en tvärgata som hade varit omöjlig att hitta till där innehavaren sålde mattor, smycken och kläder. Helst säkert att innehavaren och guiden hade en deal och att guiden fick provision…. Men jag fick ändå några fina sjalar till bra pris om du jämför med Sverige så jag gick lurad och glad därifrån… De sålde även stora underbara Kashmirsjalar till ett pris av ca 500 kr. Men jag hade inte koll på de Svenska priserna så jag lät bli det.
Landsbyggden på vägen tillbaka var väldigt intressant. Små stråkojor som vi inte kunde enas i om invånarna bodde i eller inte, åkrar och getter och kor tillsammans med grusvägar och barn som passade getterna. Såg nog 1 eller 2 traktorer. Nästan inga vanliga ”hus” så jag tror att hyddorna nog ibland utgjorde boplats.
Jag har fortfarande svårt att hantera de här kontrasterna när jag tänker på det och ser det. Men trotts det så har nästan alla jag sett varit väldigt trevliga och glada. De verkar ha en positiv syn på livet även om de inte äger så mycket. Generellt då… Framförallt om man jämför med oss Svenska. Vi som är deprimerade, besvikna och allmänt missnöjda. Fy f-n vad bra vi har det!!!
Mitt i allt välstånd vi har byggt upp (som såklart är jättebra!) så har vi tappat bort något som är jätteviktigt tror jag. Vet inte riktigt vad det är, men jag tror att Indierna har just det vi saknar. (Flera människogrupper i världen har det). Tror att det handlar till viss del om vår drivkraft efter materiella saker som syns som att man har lyckats, att vi inte längre lever tillsammans med våra familjer, att vi är mer ensamma än någonsin samtidigt som vi är ständigt uppkopplade. Tror att det ligger i det området.
Igår natt när vi kom till hotellet efter en lång flygning möttes jag på rummet av ett välkomstbrev från Managing Director i Indien som hälsade oss välkomna till Incredible India. Han hade dessutom gett oss en present. En indisk elefant som är en symbol för bland annat visdom. Inte nog med det så hade hotellet satt fram två små bakelser där jag hälsades välkommen med namn i nått som gick att äta och där en av kakorna hade Carlsberg loggan. (Men jag vågade inte äta läckerheterna…)
Rummet är verkligen lyxigt, här finns spa där jag idag har unnat mig helkroppsmassage och manikyr. Här är en härlig pool och ett modernt gym. Lunchen kostar 250 kr/person och är också väldigt bra. (Men dyr!)Utsikten från hotellet. Bilarna och tutandet hörs hela natten. Bara att vänja sig.
Nu i eftermiddag har vi varit ute och åkt runt i Delhi, vi har tittat på sevärdheter, ätit på betydligt billigare restaurang och hunnit med en liten liten shopping. Men framförallt har vi tillbringat flera timmar i bilen. I bilen har jag sett en helt annan sida av Incredible Indien. En kaotisk sida, en sida med kossor som lugnt traskar ut i trafiken, en sida med ständigt myller av bilar som tutar sig fram igenom trafiken, en sida med utslagna människor som vissa ligger på gatan, vissa hoppar runt och tigger till bilarna, vissa försöker sälja. Barn med trasiga kläder och bara fötter som kl. 22 på kvällen går runt och säljer ballonger. Mitt hjärta gör ont. Jag vill hjälpa alla. Visste att jag troligen skulle känna så. Men det var ändå värre än jag hade tänkt mig. Framförallt med barnen. Jag ville så gärna ge dem pengar, men jag vågade inte riktigt. Tror att jag hade dragit till mig fler om jag gjort det. Det var mörkt och vi var utan någon indisk person. Men när jag satt mig i den lyxiga bilen med luftkonditionering vågade jag veva ner rutan och sticka till pojken lite pengar. Ångrar sen att jag inte gav honom mer… Incredible Indien har många sidor på myntet.
Kanske är det så det måst vara när ett land utvecklas och tar sig framåt? Kan man inte gå framåt snabbt utan att ha personer som offras och hamnar i kläm? Kanske spelar det ingen roll, hade inte landet utvecklats så hade fler varit fattiga?
Dock tycker jag kontrasterna är så påtagliga. Det är så otroligt stora skillnader på fattig och rik. Måste det vara så?Jag utanför Premiärministerns tillhåll. Här råkade en chaufför köra lite lite för långt fram i ett rödljus. 150 Rupier i böter och besked om att infinna sig till domstol imorgon 08:30. Efter det fick även de två andra bilarna vi åkte i böter på 500 Rupier styck. Känns som att det skulle vara så… Med tanke på att den första reglen i trafiken verkade vara ”Det finns inga regler” så tycker jag nog att poliserna var lite godtyckliga. Bågen som delar nya och gamla Delhi. Uppsatt för att hedra soldater och med en ständigt brinnande eld i mitten. Efter det åkte vi in till gamla Delhi för att gå på en marknad. Men det blev inte av, gick inte att komma fram knapp och när vi var framme var vi alldelles för trötta. Intrycken är många. Kvarter som jag har läst om, men inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag nu såg dem på riktigt.
…Detta är betraktelser från knappt ett dygn i Indien. Men nu är det min sanning. Den kanske är helt annan om en vecka eller om jag hade stannat här längre. Imorgon bär det av till Agra för att besöka Taj Mahal och The Red Fort
Imorgon bär det av till Indien inom ramen för den internationella ledarskapsutbildning jag går inom Carlsberg Group. Skall såklart bli fantastiskt roligt och spännande. Samt lite skrämmande och nervöst.
Jag gillar att ha kontroll, att planera, att ligga steget före, att göra listor. Helt enkelt att förbereda mig. Men den här våren har det varit lite mycket, så jag har helt kommit ur gängorna när det gäller att ha koll på saker runt mig. Jag har missat saker hemma och dubbelbokat mig.
För att inte tala om förberedelserna till den här resan…Visumet fixade jag precis i tid, sprutvaccinationen blev iof gjord i tid. Fick även malaria och mag-vaccin utskrivet till mig för att hämtas på apoteket. När jag igår, 2 dagar innan min resa äntligen kom iväg till apoteket fick jag veta att det där magvaccinet skulle tagits 2 veckor innan resan… Jag brukar göra checklistor inför resor. TIll denna har jag packat på känn.
Så nu sitter jag här och undrar om jag kommer sakna kläder, har glöm att packa något riktigt viktigt och om jag kommer straffas med magsjuka för att jag har missat att vara strukturerad. Detta är lite för manjana för min del.
Idag sken solen över Landskrona. Jag vet inte hur Jone gör, men han verkar ha en hemlig uppgörelse med de som bestämmer över vädret. För jag minns inga regniga dagar när årets bästa och mest givmilda golftävling avgörs. Jonsters charity Masters. Det är verkligen en dag i välgörenhetens tecken som är otroligt uppskattad av alla deltagare!
Jag hoppas såklart på insamlingsrekord till Nordvästra Skånes barn och ungdomar! Att Ramlösa är huvudsponsor till den här fantastiska stiftelsen, det värmer extra i hjärtat att ha på sig en Ramlösa-tröja en dag som denna. När jag på nära håll ser vad vi är en liten del av.
Ett av Ramlösas lag förstärktes med Paul Tilly. Mer känd som ”ICA Ulf”. Hoppas han lärde sig att Ramlösa är det vatten som skall drickas om du skall dricka mineralvatten. Inte ICA:s egna varumärke…
Vi hade i år igen privilegiet att hålla till vid hålet med den absolut vackraste utsikten!
Som vanligt ett väldigt proffsigt intryck och väldigt proffsigt genomförd tävling. Eldsjälarna i Jonsters levererar alltid över förväntan!
Jag är med på listan över nominerade för 3:e året. Jätteroligt såklart. Igår hade jag ett samtal med HD om saken. Ni hittar det här.
Bild lånad av HD.se
Tyvärr kan jag inte detta år åka upp och vara med på arrangemanget. Det är synd då ledarna verkligen gör en riktigt bra dag av detta. De samlar alla som är nominerade och har en sluten workshop på några timmar med inspirerande samtal, övningar och någon föreläsare. Tror det kommer bli lika fantastiskt i år. Men i år får jag sitta hemma och hålla tummarna för dessa fantastiska kvinnor.
Jag har haft nöjet att tillbringa en arbetsvecka i Ryssland. Det har varit en vecka med mycket lärdomar som jag tar med mig. Både från den finansiella värden och från besöket vi gjorde på Baltika. Vi besökte deras bryggeri i Sankt Petersburg. 1 av 10 i Ryssland.
Det är så enormt på massa sätt! Enormt stort, enormt imponerande, enormt svårt.
Enormt stort: De har 10 bryggerier i sitt land. Tidskillnaden mellan de bryggerier som är längst från varandra är 7 timmar! När de ena kommer till jobbet har de andra 1 timme kvar att jobba. Det tar 8 timmar med flyg att ta sig mellan bryggerierna. De är tveklöst nr 1 på sin marknad och de har en dominerade andel marknadsandelar på en marknad som består av 150 miljoner människor.
Enormt imponerande: Företaget grundades 1990! På den tiden har det vuxit upp och blivit Östeuropas största! Ett lönsamt och välskött företag. De har krossat massor av fördomar jag hade om Ryssar, Ryssland och det ryska bryggeriet! Skönt och befriande!
Enormt svårt: De befinner sig på en marknad som är otroligt svår att vara på. De har genom statliga beslut fått helt andra spelregler att förhålla sig till. Förbud att sälja ölen på vissa typer av butiker, förbud att sälja den vissa tider på dygnet, stora skattepåslag och helt nya och hårdare regler för marknadsföring. För att nämna några saker som är svåra. Dock så hörde jag inte en enda gång personer ur managment teamet som presenterade saker för oss klaga. Inte en enda gång! Det handlar om att anpassa sig och spela efter de regler som finns på den marknaden du spelar var svaret vi fick på hur det var. Ja du, detta skulle lätt kunna hamna under rubriken Imponerande också. Något som vi nog är många som behöver lära oss av.
”Berätta inte för mig varför det inte går. Berätta för mig varför det går!”
Lånad bild från Baltika. Välkänd logga i Ryssland.
Idag fick jag vara med och se helt fantastiska resultat av att otroligt inspirerande arbete som är gjort av många och initierat av Jonsters charity med dess grundare Jone i spetsen. Jonsters charity har sedan 2011 varit en stiftelse som gör mycket gott för barn och ungdomar i Helsingborgsregionen. Idag invigdes två rum på Helsingborgs lasaretts barnklinik som är skapade av Tina Nordström och Henrik Larsson. De var på plats, massor av stolta sponsorer, engagerade i stiftelsen, journalister, personal på sjukhuset mm var på plats för att höra om Jones vision, hur sjukhuset ser på satsningen och varför Tina och Henke Larsson har engagerat sig.
Tina hade designat köket på avdelningen, ”Tinas Bistro”. Tydligen hennes första och sista restaurang som hon skapar. Henrik hade designat ett patientrum där vi bland annat kunde se hela Henkes karriär i bilder! Det var mycket folk på plats och jag hoppas nu att medvetenheten om Jonsters charity och allt fantastiskt det gör sprids ännu mer här i Helsingborg. Det går inte nog många gånger att säga hur imponerande de är, de som verkligen lägger ner sin själ i att hjälpa andra och göra gott.
Att Ramlösa är huvudsponsor till stiftelsen och att vi faktiskt har bidragit till att de idag kunde inviga rummen och massor av andra aktiviteter, det är jag väldigt stolt över. När vi gör såna här saker, då känner jag verkligen att den där visionen som vi har på väggarna på jobbet. Den är inte bara ett pappersark eller en tavla eller en bild på intranätet. Den är verklig, vi jobbar och lever efter den. Vi gör skillnad, vi ett vinstdrivande företag tar vårt ansvar i samhället där vi verkar och medverkar till positiva krafter på många sätt. Så idag är jag också lite extra stolt över att jobba på Carlsberg Sverige och över att vara Platschef på Ramlösa Hälsobrunn.
Pressträffen. Henrik, Tina och Jone berättar vad detta betyder för dem. Se klippen för att läsa och höra själv.
Lite suddigt… Henke, Tina och Arkitekten sitter i Tinas kök och smakar på de himelskt goda kanelbullar som Tina hade bakat. (ja, jag erkänner. Jag smakade en bulle. Tänkte ”Hur ofta har jag chansen att äta en kanelbulle som Tina Nordström har bakat? Bäst att passa på.”)
Tina med Wilma som har spenderat tid på sjukhuset. Hon pratade glatt med journalisterna och berättade vad hon gillade med de nya rummen. Tror hon var himla nöjd med att miljön på sjukhusen förbättras och får en annan känsla.
Tack Jone för det du gör! Vilken dag du ordnade. Som vanligt överträffar du alla förväntningar.
