Har precis lyssnat klart på en bok till, Kriget har inget kvinnligt ansikte. Skriven av Svetlana Aleksijevitjs som är 2015 års Nobelpristagare i litteratur. Vad bra den är! Men inte bra som i att den är rolig, humoristisk eller har en spännande story. Den är bra för att den är gripande, kryper in under huden och den är verkligen känslosam. Det är så helt olikt de andra historiska skildringar av andra världskriget som jag har läst. Där handlar det om vilka slag som utkämpades, hur många tusen som dog, vilka som segrade, hur länge striden varade och hur den utkämpades. Denna boken var inte alls sån, författaren har intervjuat ett flertal kvinnor som på olika sätt deltog i kriget på den ryska sidan. Det är allt från kvinnor som var prickskyttar, piloter, sjukvårdare, chefer, tvätterskor, kockar och som deltog i motståndsrörelsen. De berättar sin historia, det handlar inte om de stora sakerna utan om hur livet var, hur de tänkte, hur de kände och vad de upplevde. Upplevelserna är tillsammans med känslor och reflektion. Kärlek, hat, svält, sorg, hämnd, död, lycka, hopp, stolthet och svek… Ja, allt blandas och får plats i en och samma bok.
Jag tycker verkligen att den är värd att läsa (eller lyssna på).