De senaste dagarna har jag inte riktigt vågat hoppas. Hoppas på att allt skall bli bra. Nu ser det mycket bättre ut. Efter ett bakslag i början på veckan. Jag har reflekterat över hur olika vi männsikor hanterar såna här situationer. Hur vi reagerar på stress och ovisshet.

Jag brukar säga till min kära man att det är bättre att vara positiv i grunden istället för skeptisk. Han hävdar att det är bättre att vara lite avvaktande för då blir besvikelsen inte lika stor om det inte blir som man har tänkt sig. De här senaste dagarna har jag insett att jag inte alltid är så positiv som jag vill vara. Kanske är det inte så konstigt med tanke på situationen. Men just nu känner jag ”Jag tror på det när jag ser det”

Nu känns det ändå som att jag vågar hoppas, men fortfarande så känner jag att jag tror på det när jag ser det. Det går ju aldrig att veta, om det kommer bakslag. Det som är jobbigast just nu tror jag är att jag inte kan styra situationen. Det finns i princip inget jag kan göra som påverkar. Det är bara till att vänta, ställa frågor och lita på andra personer expertis. Jag gillar inte att känna mig så maktlös. Men måste erkänna att det samtidigt är lärorikt. Lärorikt om mig själv. Hur hanterar jag situationerna, hur reagerar jag, varför reagerar jag som jag gör. Alla svar är inte självklara. Men dessa sista sakerna är sekundära än så länge. Det får bli mer reflektioner kring det när jag vet att allt kommer bli bra. Just nu är det ofriviligt mest tanker på om, varför och vad som kunde hända. Det där omet…