Jag älskar julen. Inte för traditionerna och sånt, det bryr jag mig inte alls mycket om. (Det bästa med Kalle Anka på julafton är att jag kan sova då!) Det allra bästa med december är barnens förväntan och att få se deras glädje. Jag tycker också om att få julklappar och att uppleva förberedelserna inför julen. Men faktiskt är det inget alls mot att se barnen. När jag ser det minns jag min egen förväntan jag hade när jag var barn.

Nu ser jag det varje dag. De längtar efter nästa avsnitt av julkalendern, de tyckte att det var jätteroligt inför pepparkaksbaket (de tröttnade iof snabbt, men det hör väl till), de har pratat i två veckor om att vi skulle pyssla tomtar att ge till nära och kära i julklapp. När de hade pysslat klart skulle paketen ligga under granen för det är där tomten lägger dem på natten!

På julafton är jag jätteglad över att vi öppnar julklapparna en och en. Så att jag kan få se reaktionerna på de som öppnar. Helst barnen, se hur glada de blir över sina paket. UB tycker att det är jättetrist med det momentet. Men jag gillar det jättemycket. Helst de gånger när jag verkligen har lyckats hitta en paket till UB som han inte förväntade sig och verkligen ville ha. Då känner jag mig glad.

Men åter till barnen igen då. Att få se de förväntansfulla blickarna, att få höra deras önskningar och vad de längtar efter. Det är det jag gillar allra mest med julen.

(Försöker hela tiden också tänka på att inte ge dem för mycket. Då slutar de drömma och längta. Det tror jag är den största björntjänsten man kan ge barnen. Om de slutar drömma och längta, vad är då kvar? Vad händer då med drivkraften som du behöver till allt i livet?)

Viola kavlar och kavlar…

William har gjort en våningspepparkaka som han skall sätta tänderna i.