Nu är det inget kvar mer än att vänta. Vänta på att bebis ska titta ut. Den är helt klar och jag inbillar mig hela tiden att nu kommer den nog… Men tänk att det är ingen som kan bestämma över detta. Inte jag och ingen annan. Skönt för mig att jag får öva på att släppa på mitt kontrollbehov och mitt behov att planera och strukturera. Det är liksom ingen ide att planera in stora saker nu. Så jag försöket att tänka att det är en liten guldkaramell som jag suger det sista av nu. För visst är det också mysigt och härligt att få ta det lugnt, sova middag och känna boffarna där inuti.  

men nu behöver faktiskt inte magen bli så mkt större…