Jag fick lägga till del 1 i rubriken och sluta. Nu fortsätter jag. Jag brukar säga till barnen ”Blåmärken och skrubbsår på benen, det hör till barndomen”. Kan nu lägga till ett uttryck ”Avbrott, det här till småbarnslivet”.

Iallafall, Det började förra söndagen. UB skulle åka till Rumänien i en vecka med jobbet och jag undrade hur skall detta gå? Lägga alla tre själv. Kommer bebis att tillåta att jag lägger de två stora? Hur skall det gå om de inte får sitt mys på kvällen? Hur skall jag fixa fritidsaktiviteterna som framförallt på måndagen ligger som ett pärlband efter varandra?
Vet inte varför, men synen av UB:s förberedande av packningen gjorde mig bättre till mods….

Sen startade det… På måndagskvällen när det var dans och gympa på schemat hade jag bestämt mig för att inte tappa humöret… Jag gjorde inte heller det och jag var stolt över mig själv.

Men, jag njöt inte av det. Jag såg det som något som måste bli gjort och med minsta möjliga besvär.

På tisdagen hade jag tid för vaccinering med bebis. Han blev inte alls sig själv efter det och på det kom en förkylning. Nätterna gick från att bara amma varannan timme (som jag fram till nu tyckt varit jättejobbigt) till att istället vakna och bara vara missnöjd. Inte hungrig, ville inte ligga jämte mig, ville ingenting… Efter nätter med minimalt med sömn skulle jag upp och fixa till barnen inför skolan… ”Mamma, pappa gör mycket godare gröt än du”, ”Mamma, pappa brukar väcka mig såhär”, ”Pappa brukar hinna med att mysa med oss mer”. Jag fick massa bra feedback, varje dag…. Vi gick till skolan och de skulle spela Pokémon Go på morgonen. Det innebär att stanna så fort det kommer en Pokémon och ta den. Mamman blev mer om er stressad över att hinna fram i tid. Jag hade som ett mantra i huvudet. ”Det kommer inte gå snabbare av att du blir irriterad”. Risken med att bli irriterad är att den ena just nu flippar ur totalt och bara sätter sig på gatan och vägrar att prata eller röra sig en millimeter…. Inombords kände jag mig såhär….