Läste precis en artikel i Metro skriven av en relativt stor feministisk bloggare. Hon väntar sitt tredje barn och skrev om att hon och hennes man inte heller denna gången kommer dela på föräldraledigheten. Hon förklarade varför och min tolkning sammanfattningsvis var att det gynnar dem som individer att hon är hemma och mannen jobbar. Dessutom så skulle samhället inte ändras/bli bättre av att de som individer delar, det måste till massa andra samhällsförändringar ändå. 

Ärligt talat, jag tycker det skaver. Alltså, visst krävs det säkerligen samhällsreformer, visst skulle ingen magi ske för att några fler individer delar lika. Samt att det leder till den klassiska frågan om du som individ har en påverkan/ ett ansvar eller om du skall förvänta dig att ”samhället” fixar allt. 

Jag tror på båda delarna. För det första så tror jag verkligen att det är en stor del som hade förbättrats om båda tog ut en längre period av föräldraledigheten. Jag tror att man blir lyckligare i sin relation då båda inser vad det innebär att vara hemma med barnen och ta eget ansvar för detta. Jag tror att det på sikt skulle ändra skillnader i löner, karriärmöjligheter, synen på män och kvinnor och att det är naturligt att anställa vilket som, båda kommer vara hemma när det kommer barn. Sen så är det ju såklart att alla har olika förutsättningar. Vissa är hemma mycket och kan vara flexibla utan att dela lika på föräldraförsäkringen. Perfekt! Jag vet också att vissa missgynnas som egna företagare mm. Men ärligt talat så borde det inte vara omöjligt att ändra systemet till mer flexibelt och samtidigt gynna/utgå från att båda parterna tar en större del. 

Tack vare att både jag och min man är övertygade om att detta gynnar oss som individer här och nu och att det behövs för en samhällsutveckling som vi vill att våra barn ska växa upp till så har vi valt att båda vara hemma längre perioder med barnen. 

Ekonomin då, självklart är det lättare när båda har relativt lika lön. Men ärligt talat så gör de allra flesta kollektivavtal idag möjligt för även den som tjänar betydligt mer än sin partner att vara hemma. Tjänar du mer ön försäkringskassans tak så har du ofta rätt till föräldralön i upp till sex månader genom ditt kollektivavtal. Detta ger dig en ersättning som totalt motsvarar 90% av din lön. Dessutom om du tjänar så mycket att du betalar statlig skatt så kan också skatteeffekter av att ni delar gynna er. Sist så finns försäkringskassans jämställdhetsbonus. 

Men den allra viktigaste motivatorn är den där lilla bebisen. Friheten att knyta an med den, känslan att göra det viktigaste som finns. För när allt kommer omkring och du sitter där i din gungstol som pensionär med stora barn. Då tror jag inte att du kommer ångra att du inte jobbade mer. Troligen kommer du glädjas åt att du faktiskt tog vara på tiden så mycket du bara kan. 

Den där klyschan är ju faktiskt sann. Det går så fort! 

Så om du kan och har möjlighet, acceptera inte att din partner vill ha hela ledigheten eller acceptera inte att partnern vill ge dig allt även om det känns kortsiktigt lockande. Fundera igen på vilket som gynnar er mest på lång sikt. Sen är ju som sagt alla lösningar olika och troligtvis lika många som det finns familjer. Men det är klart att våra individuella val påverkar i det stora också.