Förutom alla möten fick vi också besöka Borodjanka som är en stad ca 5 mil utanför Kiev och var belägrad av ryska militären i ca 30 dagar. Vilken förstörelse de åsamkade staden, hur de dödade oskyldiga människor, hur de använde vapen som är förbjudna i krigsföring. Några av de överlevande träffade oss och berättade om den fasansfulla ockupationen, hur staden blev totalt sönderbombad, hur de inte kunde försvara sig då det inte fanns några soldater i staden, hur husen raserades och Ryssland använde illegala vapen. De hade återställt flera delar av staden men mycket var fortfarande förstört. Ofattbart och så svårt att ta till sig. Hur många civila som var saknade, döda och barn som var bortförda. De vill ha tillgång till de frysta ryska tillgångarna. Det kommer inte kunna få tillbaka några av de liv som slocknat, men det är pengar de behöver för att kunna återuppbygga landet, för att finansiera kriget och hjälpa alla människor som är i nöd inne i landet på grund av Rysslands invasion.
De hade öppnat ett museum med bevis från Rysslands invasion i feb 2022. Bevis på att Ryssland använde illegala vapen. Rester av bomber, skjutvapen mm. Bilder på stupade, föremål som mot alla odds hade klarat de förödande beskjutningarna. De ville visa oss hur verkligheten hade varit. Det var bra att se. Även om det var svårt att se. Så är det ju inget mot hur det är att leva i det, att behöva fly eller det allra värsta, att förlora anhöriga, nära och kära.
En konstnär hade på raserade husblock skapat konst för att hedra stupade personer och för att skapa en framtidstro. Ett som gjorde starkt intryck på mig var detta nedan. Med den lilla pojken som kastar ner den stora mannen. Den beslutsamheten, viljan och övertygelsen tyckte jag att jag kunde se i allas ögon. De kommer vinna kriget sa de blickarna mig. För vår frihet och för vår demokrati.
Jag väljer att skriva om resan för jag har insett att det bästa sättet jag kan bidra på som riksdagsledamot från Sverige är genom att berätta om det jag såg och gjorde, jobba för att bidra till att stödet till Ukraina fortsätter på bästa sätt utifrån deras behov. Jag kan inte på nått sätt förstå eller försöka förstå hur det verkligen är att leva i detta som miljontals Ukrainare gör. Det är med en stor ödmjukhet och respekt som jag försöker göra denna resa rättvisa och ta med mig lärdomarna för att fortsätta bidra till att vi hjälper Ukraina att vinna kriget och sin frihet.
Det är en ganska lång resa för att ta sig till Ukraina som ändå ligger nära Sverige. Först fick vi flyga till Warszawa. Därifrån var det buss till staden Chelm som ligger nära gränsen till Ukraina. Därifrån tog vi tåget som skulle ta oss till Kiev. 13 timmars tåg men då det var på natten var det ganska smidigt.
Vi hade fått tydliga instruktioner innan resan. Ingen fick veta vart vi skulle. Vi fick inte ta med egna mobiler, datorer mm. Dagen innan hade jag fått kvittera ut en lånetelefon till resan som var utan allt i princip. Underrättelsehotet är stort liksom hoten pga kriget. Vi hade fått tydliga instruktioner om hur vi skulle agera mm. Telefonen var utrustad med en app som signalerade om det kom flyglarm och om det då var dags att bege sig till närmsta skyddsrum.
Vi anländer till Kiev tidigt på morgonen
Vi anlände tidig morgon (5:30, den 9 maj) Det hade varit flyganfall mot Kiev natten innan vi åkte och att vi reste just dessa datum, 8-10 maj kändes extra nervöst. Vi möttes upp och fick skjuts till hotellet för att kunna fräscha till oss innan det var dags för det första mötet på Ambassaden. Denna dag bestod av möte med utskottet för EU närmande, besök på Kyiv School och Economics, möte med FN:s del för humanitär hjälp (OCHA), Finansminister Martjenko, Möte med president Zelenskyjs rådgivare Roman Mashovets om det militära läget och sen möte med ett antal radaledamöter (riksdagsledamöter)
Så glad och tacksam för att dessa personer tog sig tid att prata med oss, berätta för oss hur de såg på saken. De har fortsatt stora behov av krigsmaterial, de vill ha tillgång till de ryska frysta tillgångar för bla återuppbyggnad, de jobbar hårt för att komma till rätta med det de behöver för att så snart det går bli medlemmar i Europeiska unionen. På varje ställe vi besökte så såg jag den Ukrainska flaggan vaja tillsammans med den Europeiska. Igen slogs jag av känslan att vi i Sverige är så bortskämda. Vi har tom vissa partier och personer som tvekar till om EU är ett bra sätt att samarbete inom. Jag kan efter den här resan bestämt säga att Ukraina har svaret. Stora problem löses bäst tillsammans. Gemenskap ger också ett skydd.
Möte med representanter för utskottet för EU närmandet
Besöket på Kyiv school of Economics var också imponerande. Sen Rysslands invasion har de utökat sina platser från 200 till 750 platser. Varav hälften är på stipendium för att fler ska få möjligheten att studera. De hade även byggt flera föreläsningssalar i skyddsrum för att kunna bedriva undervisning även under flyglarm. Flera av utbildningarna var skapade för att utbilda personer som behövs i offentlig sektor för bla EU medlemskapet.
Besök på Kyiv school of economics
Nästa inlägg kommer handla om besöket i Borodjanka, med talmannen Mr. Stefantjuk mm.
Jag väljer att skriva om resan för jag har insett att det bästa sättet jag kan bidra på som riksdagsledamot från Sverige är genom att berätta om det jag såg och gjorde, jobba för att bidra till att stödet till Ukraina fortsätter på bästa sätt utifrån deras behov. Jag kan inte på nått sätt förstå eller försöka förstå hur det verkligen är att leva i detta som miljontals Ukrainare gör. Det är med en stor ödmjukhet och respekt som jag försöker göra denna resa rättvisa och ta med mig lärdomarna för att fortsätta bidra till att vi hjälper Ukraina att vinna kriget och sin frihet.
Ukrainas regering och riksdag bjöd in en delegation från Finansutskottet för att komma och besöka dem. Därför har jag de senaste dagarna varit i Ukraina med några av mina politiska kollegor från riksdagens alla åtta partier. Det har minst sagt varit en omtumlande resa.
Jag har svårt att hitta orden för att spegla den respekt jag känner för att vi blev inbjudna, för att de tog av sin tid för att prata med oss, visa oss, försöka förklara för oss hur vardagen är i Ukraina, vilka utmaningar de står inför, vilket stöd de behöver för att vinna kriget.
Vi fick träffa flera personer som är centrala i att hålla igång landets ekonomi och alla funktioner som behövs. De förklarade hur mycket kriget kostar dem och hur beroende de är av stödet från väst både gällande pengar men också vapen. Vi fick också besöka Borodjanka som är en stad ca 5 mil utanför Kiev och var belägrad av ryska militären i ca 30 dagar. Vilken förstörelse de åsamkade staden, hur de dödade oskyldiga människor, hur de använde vapen som är förbjudna i krigsföring.
Fick en stund på Majdan torget där invånare spontant har börjat sätta upp flaggor till minne av alla stupade i kriget. De flaggorna, så många flaggor, så många porträtt på unga människor som hade hela livet framför sig, på pappor, på medmänniskor som krigat och dött för att skydda sitt land och sin frihet. Det tog andan ur mig, att stå där och förstå hur många människoliv som släckts. Samtidigt är det ju inget mot vad alla som har en koppling till dessa människor måste känna, landsmän, personer som bor i det hela tiden.
En liten del av platsen där man genom att sätta upp flaggor hedrar de soldater som dött i kriget
Jag slogs av att vi i Sverige samtidigt har så mycket att lära oss. Vilken motståndskraft de haft och har. Att lyckas återuppbygga attackerade områden så snabbt, att lyckas hålla igång ekonomin och samhället, de har byggt klassrum i skyddsrum och tunnelbanestationer, lyckats hålla en stabil valuta och trycka tillbaka inflationen. Lyckats hålla igång sin infrastruktur, sina betalningssystem, sin energiproduktion mm. Det är sannerligen imponerande. Samtidigt som jag vet att väst har möjliggjort att de har kunnat fortsätta strida för sin frihet så blir jag arg på att vi är så saktfärdiga med att få igång tillräckligt med vapenproduktion, få loss tillräckligt med pengar snabbt. För vår senfärdighet gör att fler dör.
Från min resedagbok: ”11 maj – Nu är vi tillbaka i tryggheten vid gränsen i Polen. Väntar på passkontroll på tåget. Känns surrealistiskt och overkligt. Allt som hänt. Få dagar och så många intryck. Att sitta på möten med ministrar, rådgivare till presidenten och diskutera deras strategier, ekonomiska utmaningar, behov av vapen och sjukvårdsutrustning. Att höra dem prata om arbetskraften de förlorat som de behöver ha tillbaka. På ett sätt så kliniskt och okänsligt. Samtidigt så viktiga diskussioner att ha. Men kontrasten går inte riktigt att beskriva när vi sen var på besök i Borodjanka och fick höra från de som var där hur Ryssarna agerade när de åkte in och ockuperade staden den 24 februari 2022. Förstörelsen, dödandet, grymheten, krigsbrotten, alla kidnappade barn och saknade personer. Känner sån ilska, frustration, beslutsamhet att vi måste bidra på så många fler sätt för att Ukraina ska vinna kriget och sen kunna bygga upp sitt land. Framförallt att de inte bara behöver militär utrustning och pengar. Även om det såklart är helt nödvändigt att det kommer löpande. De vill bygga egen kapacitet. Öka sin produktivitet i landet, få dit investerare och företag som etablerar sig. för att kunna stå på egna ben i framtiden. Helt rimligt vill de ha tillgång till de frysta ryska tillgångarna fullt ut för att kunna återuppbygga det Ryssland förstört, hjälpa människor och vinna kriget.”
Det får bli fler inlägg här med mer detaljer kring varje möte och början av resan. Om ni är intresserade.
