Igår var en fruktansvärd dag. Den dagen som alla djurägare fasar för. Som man vet ska komma, men som jag iaf har ignorerat och tänkt att det är iaf inte nu. Igår var nu.
Min älskade lilla Wilma. Som har funnits i vår familj i snart 14 år. Vi köpte henne redan ett halvår efter att vi träffades. Som 24-åring blev jag med valp. Hon har varit där genom barn, hus, giftermål och mycket mycket mer. Hon har varit en fantastisk kamrat och en sån stor källa till djup vishet. Hennes bruna ögon som alltid visade så mycket kunskap om världen. Vår ordlösa kommunikation som växte sig starkare efter varje timme som vi tränade tillsammans. Allt hon lärt mig om ledarskap, om att var förälder. Allt hon rustat mig för. Jag hade inte kunnat ha en bättre läromästare i att vara konsekvent, i att testa mina ledaregenskaper när vi tränade, i att vara kärleksfull, konsekvent och tydlig. I att vara i nuet. Det fanns inget som var så välgörande för själen som att umgås med henne. Hon lärde mig vikten av förundran och att vara i nuet. Det är jag så tacksam för.
Alla de som var rädda för hundar men som ändå kände sig trygga med att vara i närheten av Wilma. Alla de som blev så glada av att träffa henne varje dag den tiden hon var med oss på jobbet och var en ”kontorshund”. Hennes dagmatte i Helsingborg. Mina föräldrar som hon bodde hos de sista åren då vi fick det tråkiga beskedet att ett av barnen var allergiskt. Alla våra syskon och familjemedlemmar vars hjärta hon också krupit in i. Jag vet att hon har lämnat så många spår av kärlek och fina minnen bakom sig.
Jag vet att hon var gammal, jag vet att hon hade levt klart, hon sa det så tydligt till mig några dagar innan. Men ändå är det så svårt, det är så tomt, de är så fruktansvärt hemskt att vara den som bestämmer över liv och död. Det skär i hjärtat att se barn och familj så upprivna och ledsna, det sliter itu mig inuti att hon inte finns bland oss längre.
Försöker verkligen att använda alla tekniker som yogan har gett mig. Att vara i nuet, att inte klamra mig fast, att vara tacksam för det som varit, att andas, att ta en minut i taget. Vet ju att det kommer bli bättre för varje dag. Men just nu så kryper hon in i mitt sinne hela tiden. Med minnesbilder, tankar om vad vi upplevt, sorg att jag aldrig mer få klappa henne, promenera med henne eller se när barnen leker med henne.
Min fina älskade Wilma, du kommer alltid vara en del av mitt och många andras hjärtan. Vi älskar dig och minns dig för alltid.
Vila i frid, hoppas du nu springer lyckligt efter pinnar på en sommaräng utan krämpor, stelhet eller smärtor.