Ok, lite många avbrott.

På Torsdagen var det fjärde dagen med fantastiskt härligt väder, fjärde dagen med morgonpromenad med Pokémon go spelande, fjärde dagen med feedback om att pappas gröt är bättre… (hur svårt kan det vara ?!). Jag gick där och tyckte att allt var jobbigt, stressigt och att jag ”måste ta mig igenom dagen”. Men insåg då… Meningen med livet är att njuta av att leva det!

Ja, jag är ledsen om det inte var mer spännande än så. Kanske är det inte din mening? Eller kanske är det just det? Det är min iaf. Och det är inget revolutionerande eller nytt. Det har sagt på så många olika sätt. Robin Sharma skriver att den diamantströdda vägen är livet, det gäller att fylla vägen med fantastiska saker och ta tillvara på ögonblicken. Carpe diem, fånga dagen… Finns massor av fler kloka personer som säger samma sak med lite andra ord. Men det var faktiskt inte fören där och då som det landade i min mage och skakade om ordentligt. Jag kände mig smått euforisk och upprymd. Jag kände att jag ville dela med mig till hela världen! Lyssna på detta! Detta är meningen med livet. Men jag vet ju att jag själv har hört och läst det så många gånger innan denna morgon utan att det landade innanför mitt medvetna, innan det tog sig in innanför huden och slog rot där. Så kanske är det samma för er? Inte vet jag, men nu är det iaf sagt. Igen…

Det kan uppfattas som själviskt, för mig innebär det att vara givmild, generös, njuta av vackra saker, uppskatta de små sakerna och framförallt, ägna mig åt saker som jag kommer le åt och känna värme i hjärtat av när jag tänker tillbaka på dem när jag är riktigt gammal. 

Ok, präktigt? Ja, men jag är iaf väldigt glad åt detta. Det släppte massa stress, massa tråkiga tankar och jag har det som ett mantra när jag vill komma i rätt balans igen. Jag vill inte missa här och nu. Det finns inget viktigare än här och nu. Jag vill göra härliga saker, det är ett svek mot mig själv att inte göra allt i min makt för att vara glad och nöjd med min tillvaro.

Jag misslyckas ofta, men det gör inget, för ögonblicket senare kan jag skärpa till mig igen och få en ny chans. Som igår i bilen på väg hem från ett kalas. Jag var trött och hade ont i huvudet. Jag hade packat allt och stuvat in alla i bilen. W sa efter en stund, ”Mamma, hör du vad Nils säger?” Jag tänkte, han kan ju inte prata ännu och sa, ”Nej, det gör jag inte och jag vill inte höra nu, jag vill att ni sover för det är sent.” Men så hörde jag vad jag sa och ångrade mig. Jag sa, ”Förlåt W för att jag är sur, jag är bara trött. Jag vill höra vad Nils sa, vad sa han?” William vänder sig till Nils igen och säger ”Säg mamma”. Nils svarar ”mamamamamama” ”mammama” (Ja, jag vet, han kan inte prata… Men så härligt det var för mammahjärtat att höra….och låtsas en liten stund…) ❤️❤️❤️

Jag fick lägga till del 1 i rubriken och sluta. Nu fortsätter jag. Jag brukar säga till barnen ”Blåmärken och skrubbsår på benen, det hör till barndomen”. Kan nu lägga till ett uttryck ”Avbrott, det här till småbarnslivet”.

Iallafall, Det började förra söndagen. UB skulle åka till Rumänien i en vecka med jobbet och jag undrade hur skall detta gå? Lägga alla tre själv. Kommer bebis att tillåta att jag lägger de två stora? Hur skall det gå om de inte får sitt mys på kvällen? Hur skall jag fixa fritidsaktiviteterna som framförallt på måndagen ligger som ett pärlband efter varandra?
Vet inte varför, men synen av UB:s förberedande av packningen gjorde mig bättre till mods….

Sen startade det… På måndagskvällen när det var dans och gympa på schemat hade jag bestämt mig för att inte tappa humöret… Jag gjorde inte heller det och jag var stolt över mig själv.

Men, jag njöt inte av det. Jag såg det som något som måste bli gjort och med minsta möjliga besvär.

På tisdagen hade jag tid för vaccinering med bebis. Han blev inte alls sig själv efter det och på det kom en förkylning. Nätterna gick från att bara amma varannan timme (som jag fram till nu tyckt varit jättejobbigt) till att istället vakna och bara vara missnöjd. Inte hungrig, ville inte ligga jämte mig, ville ingenting… Efter nätter med minimalt med sömn skulle jag upp och fixa till barnen inför skolan… ”Mamma, pappa gör mycket godare gröt än du”, ”Mamma, pappa brukar väcka mig såhär”, ”Pappa brukar hinna med att mysa med oss mer”. Jag fick massa bra feedback, varje dag…. Vi gick till skolan och de skulle spela Pokémon Go på morgonen. Det innebär att stanna så fort det kommer en Pokémon och ta den. Mamman blev mer om er stressad över att hinna fram i tid. Jag hade som ett mantra i huvudet. ”Det kommer inte gå snabbare av att du blir irriterad”. Risken med att bli irriterad är att den ena just nu flippar ur totalt och bara sätter sig på gatan och vägrar att prata eller röra sig en millimeter…. Inombords kände jag mig såhär….