Igår var jag på föräldragruppen som anordnas via BVC. Det var ett bra och givande möte tycker jag. Vi pratade om föräldrarollen. Att vara förälder. Tanken var nog att vi skulle få tänka till och reflektera. Jag har iaf tänkt en hel del på det sen igår.

Hon som håller i det läste upp ”kriterier” för en bra förälder. Rena drömidealet som vi såklart inte kan eller vill (hoppas jag) uppnå. Men det var för att få oss att börja reflektera. Jag har landat i tre saker som iaf gör att jag tar mig igenom vardagen utan skuldkänslor varje dag. De finns där, tro mig. Men oftast är det nog så att de allra högsta kraven ställer vi på oss själva.

1. Bli vän med vad som är viktigt för dig i föräldrarollen. Inte 20 saker. Kanske 2-3 saker som verkligen betyder något för dig. Hur vill jag vara som förälder? En viktig sak för mig är tex att kunna visa barnen att alla gör fel och att alla kan säga förlåt. En annan är respekt. Att respektera alla. Barn, vuxna, djur mm.
2. Ta eget ansvar för hur jag tolkar och tar till mig kommentarer och intryck. Sociala medier, det går att prata länge om. Hur tar jag emot en kommentar från mina föräldrar, svärföräldrar, omgivning. Tar jag den negativt och personligt och känner mig påhoppad eller tänker jag att personen som ger mig den har en god intention.
   En person igår sa att de hade kommit fram till i hennes familj att istället för att ta illa vid sig så kan man svara ”så kan man ju också tänka”. Tycker jag var fantastiskt. Jag lärde mig på en utbildning för många år sen att alla gör eller säger saker med en god intention. Jag hade svårt att acceptera detta som en sanning, för det finns massor av hemska uttalanden och handlingar. Men jag försöker iaf utgå från att det är utgångspunkten. Då behöver jag inte som en första sak reagera negativt. Utan om jag utgår från att personen vill väl, är genuint intresserad eller bara ha en annan infallsvinkel så behöver det inte rucka mig eller min självbild. Då ger det istället en extra nyans eller dimension som jag kanske inte har tänkt på.
3. Denna hänger ihop med den andra punkten. När det kommer till sociala medier så är vi säkert många som ibland kan känna oss lite stressade över att vi inte är lika ”lyckade” som de vi följer på Facebook, Instagram eller bloggar.
   Vad är syftet med att lägga ut en bild på sitt barn och berätta att det kan gå redan vid 8 månader. Eller att det kan läsa vid 4 års ålder? Eller att det gör egen fantastisk mat vid 6 år.  Hur tolkar du den perfekta tårtan som är bakad, den fantastiska inredningen och städningen, de perfekta rabatterna eller budskapet att någon har varit ute på en lång löptur och lagt upp resultatet på Facebook? Stressar det dig?
   Det gav mig en stress för ett tag sedan, jag funderade på att stänga ner allt. Men jag kom fram till att jag vill kunna följa vänner och familj jag inte träffar ofta och jag vill kunna inspireras. För vi kan ju inse att det där är russin och ingen är bra på allt, alla har sina speciella intressen. Så nu utgår jag från att det som läggs upp görs av välmening och jag ser det som inspiration, eller gläds med personerna och tänker att de är stolta. Eller så slutar jag helt enkelt att följa dem…

Om jag alltid lyckas att hålla den inställning som jag beskriver ovan? Nej, absolut inte. Men jag jobbar på det varje dag och det får mig att må bra. Se detta nu som inspiration! ?

Har inte kommit ut bland andra så mycket de sista veckorna. Men igår tog jag och Viola en snabb tur till butikerna i centrum mellan amningarna för att inhandla skor och byxor. 

Jag gillar inte de stora klädkedjornas indelning av barnkläder och att på ena sidan är det mesta färgglatt med ”söta” motiv och på den andra är det mörka färger med ”tuffa” motiv. Vi rörd oss mellan båda för att hitta en kombination av färger mm. När vi precis skulle gå efter att ha hittat en härlig body med jordgubbar på till Nils på sidan med de glada färgerna hörde jag en mamma som stod och pratade med sina barn. Hon hade två, väldigt stereotyp klädda som signalerade att den ena var en flicka och den andra en pojke. Pojken stod och tittade på en jättefin tröja med blommor. Mamman tog den ifrån honom och sa ”Det är bara flickor som har blommor”

Va?! Vem har bestämt det? Varför? Varför gör vi som föräldrar såhär mot våra barn? Varför ska vi sätta in dem i fack innan de är fria från sin blöja och berätta för dem att tack vare att de råkar ha snopp eller snippa så får de bara uttrycka sig på vissa sätt, bära en viss typ av kläder och leka med en viss typ av leksaker? Vem blir lycklig av det?! 

Jag blir så arg och ledsen! Det kan tyckas vara en liten sak, men en sak som är så enkel att rätta till om vi vuxna kunde låta bli att begränsa våra barn. Kan de inte få lov att vara barn? Att känna att allt är ok, att få utforsla alla sidor av sin personlighet. Jag är helt övertygad om att vi hade haft ett mer tolerant samhälle med mindre utanförskap och mobbing om vi från barnsben får lära oss att alla får vara och se ut som de vill. Det är ok. 

Imorgon fyller jag år. I födelsedagspresent önskar jag mig att alla stora klädkedjor som påverkar massor börjar inse att det finns pojkar som gillar Anna och Elsa i Frost och att det finns flickor som gillar grävmaskiner. Så de helt enkelt tar efter affärer som Polarn och Pyret och delar in kläderna efter storlek. Bara. En enda barnavdelning. 

Den andra saken jag önskar mig är att vi föräldrar slutar att begränsa våra barn till att passa in i våra skapade fack för pojkar och flickor. Fundera på vad som gör ditt barn gladast? Min son sa för ett tag sen att han tycker om färgen rosa och han skulle vilja ha klänning på sig ibland. Men han är rädd att de andra barnen på skolan ska skratta åt honom. Tyvärr med all rätt. Han har lärt sig sen han började skolan hur ”det ska vara” men inte är det insikter som gör honom lyckligare. Det är vi föräldrar som påverkar hur våra barn ska växa upp. Jag önskar mig ett mer tolerant samhälle där våra barn får vara barn och får vara utåtagerande, lekfulla, omhändertagande och allt annat de har inom sig. Vare de sig råkar ha snopp eller snippa.