månadsarkiv: oktober 2014

Femstegsmetoden för att nå dina mål

Jag håller på och läser en väldigt populär bok just nu som jag fick av en kollega. ”Munken som sålde sin Ferrari” med Robin Sharma. Tydligen en bok som har sålt i mer än 3 miljoner exemplar och Robin har skrivit ett antal böcker om personlig utveckling och ledarskap. Jag har inte kommit så långt ännu men läste just ett stycke om hur du skall uppnå dina mål.

Det kan vara vad som helst, stort som smått enligt Robin. Tänkte iaf att jag kunde dela med mig av denna 5-stegs metod om ni inte tillhör de 3 miljoner som har läst boken. Kommer en recension om hela boken sen.

Femstegsmetoden för att uppnå dina mål och livsändamål:
1. Gör en tydlig mental bild av det resultat du önskar dig.
2. Skapa positiva påtryckningar – Kan tex vara att berätta för omgivningen att du har ett mål. Då får du frågor och stöttning som gör att du inte ger upp.
3. Sätt upp ett tidsperspektiv för att nå ditt mål
4. Gör en drömbok – Fyll den med önskningar, mål och drömmar. Dela upp den i olika avsnitt beroende på vilka mål du har. Det kan tex vara hälsa, ekonomiska mål, relationer och viktigast av allt, mål rörande andling utveckling!
5. Njut av vägen till målet!

Författaren pratar också om att du måste göra en ny sak i ditt liv varje dag i 21 dagar för att det skall gå från något nytt till att bli en vana du har. Dock så säger han inget om hur man bibehåller den för alltid sen. Jag har flera gånger börjat med något och hållt på ett bra tag. Men efter några månader är det ju faktiskt inte så svårt att sluta med sina goda vanor av en anledning eller två. Så tillsammans med allt ovan och med 21 dagars reglen så tror jag att varje dag kräver en viljestyrka och beslut att göra det du har bestämt dig för. Som vanligt så finns det inga genvägar. Men kanske bra verktyg.

Ikaros

Om jag skall sammanfatta hur jag försöker vara som förälder så är det som i låten Ikaros med Björn Afzelius. Jag tycker att det låten är så bra! Sorglig, klok, tänkvärd, ja den är verkligen massor. Det är så svårt, men jag försöker verkligen och jag hoppas att mina barn blir starka och vågar gå mot strömmen och göra det de tror på. Samt att jag hoppas att jag är tillräckligt stark och låter dem växa där de trivs och låter dem prova sina vingar.

Läs texten:
”När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg’ till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg’ vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt”

Jag skulle kunna skriva om den här låten och vad de olika meningarna betyder för mig hur länge som helst. Men det är överflödigt, bara lyssna på den.

Vad är ok att säga till våra barn?

Jag lyssnade i veckan på några pod-avsnitt, Relationspoden med Bingo Rimér och Katrin Zytomierska. De diskuterade bland annat vad som är ok att säga till våra barn. Katrin har tydligen enligt henne själv tidigare sagt till deras son Ringo att om han äter för mycket glass så blir han en tjockis. Katrin hade nu snappat upp att det tydligen inte är helt ok att säga så här och hon kunde inte riktigt förstå varför…

De fortsatte sitt resonemang med hur Katrin och hennes pappa är. Bingo hade upplevt att de när de satt och fikade hade Katrins pappa pekat och sagt med hög röst. ”Kolla Bingo, ser du vilken tjockis som kommer där” Detta hade upprepats flera gånger så varken tjockisen eller Bingo hade kunnat missa det. De skrattade gott åt detta och Katrin tyckte inte alls att hennes pappa gjorde något konstigt, hon resonerade som så att de bara är spontana och säger vad som faller dem in. Min spontana tanke är att de inte är mer mogna än mina barn som säger vad som faller dem in och kommenterar folk. Just för att de är barn….

Resonemanget fortsätter med att Katrin inte alls har några fördomar utan bara säger det som är fakta. Att hon när hon säger så inte lägger någon värdering i det. Skitsnack säger jag. För hon säger sen också att hon tycker att tjockisar är äckliga, lata mm och när Bingo faktiskt tar upp saker som att de kanske inte mår bra mm så säger hon att det är minsann bara att skärpa sig! Så visst finns det fördomar hos henne om hur man är som person om man är en tjockis. De kommer sen fram till att det är nog inte ok att peka och skrika till folk som är rullstolsbundna eller sjuka, för de kan ju inte hjälpa hur de ser ut. Men det kan minsann tjockisar…

Så vad är ok att säga till våra barn då? Bingo tycker att det är bättre att säga att om du äter för mycket glass får du ont i magen. Jag skulle väl vilja säga att i den relationen så tycker jag att det verkar som att Bingo är den med de sundaste åsikterna! (Tänk, den meningen trodde jag aldrig att jag skulle skriva, även jag har tydligen fördomar som jag bör lägga undan.)

Jag blir ledsen när jag lyssnade på det inlägget. Jag håller helt med dem i att våra barn inte skall äga glass, godis mm. Men främst för att jag tror på att ge barnen de första åren i livet ett sund och hälsosam inställning till mat där maten är varierad, näringsrik och hemlagad och det är sån mat som gör att vi växer och mår bra. Inte för att vi har en rädsla för att bli tjockisar och då skulle vara sämre som människor. Är inte det om något att lägga fördomar på sina barn? Jag tycker inte att det är någon bra start att ge dem iaf. Skärpning Katrin!

Kvalitetstid

I helgen var jag uppe hos bästa Josse med familj. Jag tog med William, bestämde mig för att det vore bra för honom och mig med lite kvalitetstid. Samt att mina nerver just nu inte riktigt klarar av två små älskade ungar som gärna vill utmana mitt tålamod och reta varandra… Viola var supernöjd för hon skulle få tillbringa massa tid med mormor och morfar. Uppmärksamhet jajjamensan!

Så tillbaka till kvalitetstiden med Josse och William. Vi ägnade oss åt sköna och återhämtande saker. Besök i lekparken, lunch på Max, besök på lekaffär, underbart god middag hemma och massa prat och mys. Så härligt det var! Så mysigt att ha flera timmar i bilen med W, så många tankar det finns i deras huvuden.

På tal om kvalitetstid, kommer ni ihåg Hipp hipp? Hur läkaren i Hipp hipp hade ”kvalitetstid” med sin dotter mellan 13:45 till 14:00? Kommer ni ihåg hur han sitter i bilen på väg till jobbet, pratar i telefon, rostar sina frukostmackor och läser tidningen samtidigt? Jag tyckte det var tragiskt-roligt hur han betedde sig. Nu har jag svårt att tänka kvalitetstid utan att tänka på honom. Det som är mest tragiskt är att jag har blivit lite som han senaste månaderna. Jag kan inte göra bara en sak i taget. Borstar jag tänderna så kollar jag mailen samtidigt, eller läser. Det är bra att jag har insett det nu, för jag vill inte bli som den tragiska karaktären i Hipp hipp…

Reflektion och eftertanke

Jag har inte skrivit här på ett tag, jag har känt att jag behöver ägna mig åt reflektion och eftertanke. Det lät ju svulstigt, eller hur… Men så är det iaf. För ungefär ett år sen fick jag en brutal påminnelse om att livet inte är självklart. Jag lovade mig själv då att komma ihåg vad som verkligen är viktigt och vad som skall komma i första hand. Jag har inte hållt det löftet till mig själv, nu får jag betala priset för det.

I det långa loppet är det bra hoppas jag, att jag hittar verktyg för att kunna balansera allt på ett bra sätt. Att inse att det inte alltid går att göra allt, att det inte går att hinna med allt, att inse att man inte behöver vara bäst på allt och att inse att prioritera är att välja bort. Inte att försöka pressa in allt och på det sättet pressa bort sig själv.

Det är verkligen en kompetens som jag tror är väldigt viktigt, att ha förmågan att göra rätt sak i rätt tid. Att inte göra för mycket av det ena eller för lite av det andra. Att fördela sina resurser så att alla pusselbitar du behöver för att må bra får sin del. Det är klart att det är en större utmaning under vissa perioder i livet än andra. Men som tur är har jag en bra förebild här. Min kära man råkar vara väldigt duktig på att göra just det ovan. Rätt sak i rätt tid och att balansera både jobb och fritid på ett bra sätt.