Tiden går och plötsligt händer det! UB sa när jag gick på semester att han har upplevt det ett flertal gånger. Men jag hade inte upplevt det alls innan förra veckan. Men nu har det hänt!
Barnen lekte helt själva i säkert 30 min i taget innan de blev oense om något. De har byggt koja, lekt ambulans, varit i trädgården och bara haft roligt med varandra. Jag blir så glad. Så glad att de använder fantasin tillsammans, att de kommer överens och att de faktiskt har roligt tillsammans.
Plötsligt händer det! De sitter båda två i solstolen utan puff och knuff!
Det där med att skaffa barn tätt, det gjorde vi efter rekomendation. ”De får så roligt tillsammans och har glädje av varandra” Det är inget jag har märkt under de första fyra åren. Men nu, nu har de verkligen roligt med varandra.
Det hela avslutades med att de gick till lekplatsen helt själva en liten stund igår. W tog V i handen och så gick de iväg, stolta med klocka på handen och en tid att passa för att komma hem till maten.
Så stod jag där sen, helt själv i köket och lagade middagen för kvällen. Vad hände? Hur gick det här till? Plötsligt händer det…
Precis innan min semester så blev jag ofrivilligt telefonfri. Något hände med telefonen som gjorde att den stängde av sig som om batteriet var slut även om det var fulladdat. Jag kunde inte hitta någon systemtik i det, det hände när som helst. Då var det bara otroligt stressande, jag skulle vara tillgänglig och det viktigaste arbetsredskapet fungerade inte.
Men nu, nu när jag har semester och jag efter en vecka börjar känna att jag inte behöver vara tillgänglig hela tiden, att allt kommer rulla på hur bra som helst utan mig. Så känns det underbart att vara telefonfri. Jag har vågat vägra telefonen alla dagar denna veckan, på stranden, på promenaderna, på lekplatsen… Och ärligt talat, det är ju så härligt! Det enda jag saknar är att jag när jag vågar vara telefonfri ofrivilligt blir kamerafri. Så det är nog dags att rota fram den gamla hederliga kameran… För det är lite trist att jag har missat massor med härliga fotomoments.
…. Och ärligt talat, det här med facebook och instagram… Hur sjukt är det inte egentligen att jag när jag går kvällspromenaden med Wilma igår tänkte att jag borde haft med mig telefonen för kvällen vid havet var så vacker och min tanke då var. ”Den här vackra kvällen skulle jag vilja ta kort på och posta på Instagram” Texten hade nog blivit något som ”Underbar kvällspromenad med Wilma”, eller ”Njuter av den härliga sommarkvällen på kvällspromenaden med Wilma.”
När jag senare loggade in på Facebook ser jag massor av bilder som ovan, på stranden, med ett vinglas i handen till en härlig utsikt, på fantastisk grillmat, badande familjer, semestrande familer mm mm. Ärligt talat, vad är syftet med alla dessa uppdateringar? Jag vet, jag kastar stenar i glashus för jag gör precis såna uppdateringar också. Helst på barnen, dessa barn. De läggs upp av mig och många andra föräldrar i tid och otid. Varför gör vi det? Jag har inte funderat så mycket på det innan, men nu när jag vågar vara telefonfri en stund så känns det inte lika ”självklart” att agera sådär. Samtidigt måste jag ju erkänna att det är trevligt att se vad andra sysslar med på sin semester och veta om viktiga milstolpar i vänners liv. Helst de som är svårt att träffa.
Jag vill inte ge upp löpningen. Det är verkligen viktigt för mig. Det är ett sätt att rensa huvudet, att få nytt syre i kroppen, att känna naturen runt omkring mig, att trötta ut kroppen på ett skönt sätt. För mig är det den ultimata återhämtningen. Visst kan jag cykla, gå eller skikea. Men det är inte samma sak. När jag springer är jag fri, stark och jag tar mig dit jag vill med min egen kraft. Inget annat.
Nu har det snart gått ett år sen jag började få ont i knät. Vad jag kan läsa mig till på nätet så är det löparknä. Vanligt förekommande. Tycker att jag har gjort mycket för att råda bot på det. Sjukgymnast, löpanalys, bytt skor, knäskydd, löpteknik, styrketräning, stretchning, uppehåll med löpningen. Men inget att hjälpt. Mitt mål har sen förra året varit Helsingborgs marathon. Jag är anmäld, jag vill verkligen genomföra loppet. Men jag har som max sprungit 1,7 mil och det var länge sen. Jag har inte kunnat träna löpning med en jämn frekvens på länge.
Mitt problem är att jag inte kan ge upp. Även om jag borde det. Eller iaf skjuta projektet framåt. Ibland är det nog dags att inse att det inte fungerar och satsa på något annat. Men jag vill inte ge upp löpningen, inte än. Så nu har jag hittat ytterligare stretch-övningar, styrkeövningar och ett knäskydd som skall vara bra. Om inte detta fungerar så får jag nog inse att det inte blir något marathon för mig. Men det svider… Jag vill inte vara en sån som inte fullföljer mina egna utmaningar. Så jag hoppas verkligen att detta fungerar. För det ligger väldigt långt ifrån min natur att ge upp… Jag kan inte alls förlika mig med det… Inte alls.
Idag när jag målade altanen hade jag sällskap av William, han hade funderingar på vem som är viktigast. Det började med att han frågade om flugorna var viktiga och varför. Jag svarade att de är viktiga, fåglarna äter tex flugor. Då undrade han om fåglarna är viktiga och sen om spindlarna är viktiga. Jag svarade på ungefär samma sätt. Samt avslutade med att allt liv är viktigt för det stora kretsloppet, att allt hänger ihop.
Han satt tyst en stund och funderade. Sen kom frågan om krokodiler är viktiga… Är det viktiga? Jag svarade att jag tror det, men att jag inte riktigt vet. Då undrade han om fiskarna är viktiga. Ja, sa jag. Vi människor behöver fiskar, det är nyttigt för oss och fiskarna håller fint i havet.
Återigen en tystnad, sen kom det. Mamma, är människor viktiga då? Är de viktigast av alla? Vem är egentligen viktigast mamma?
Visst är det skönt att W tror att jag har svaret på alla svåra frågor… Men är verkligen människor viktiga? Jag sa att jag faktiskt inte tror att människorna är så viktiga, vi förstör jorden mer än vi tar hand om den. Iaf nu. Men såklart är vi viktiga för varandra för att vi bryr oss om varandra och tycker om varandra.
FInns det något svar på vem som är viktigast? W fick mig iaf att tänka till.
Första dagen på semestern. Känner så stort behov av att stänga av allt. Bara vara, inte tänka på jobbet alls. Då är det ibland bra att åka iväg. Lämna hemmet och inte ha några måsten alls eller bli nådd. Men nu är det inte så, jag har ju medvetet inte planerat något på semestern. Kände ett behov av det också. Att bara vara.
Tänkte avsluta och göra klart lite saker i helgen. Men det är nog meningen att jag bara skall vara, ha semester och stänga av. Just nu så funkar inte datorn hemifrån. Trots tre samtal med vår IT-support i veckan som gick så är inte problemet löst. Telefonen har lagt av. Den funkar när den ligger på laddning. Tillbaka till fast telefon med sladd… Det känns allt lite ovant. Så jag tänker att jag tar allt detta som tecken på att jag skall vara ledig.
Så idag var första dagen, en tur till Stättared, fika, titta på djuren och gå i skogen. Inte helt avslappnat, inte den bästa starten, men ändå helt ok. Nu är jag sugen på att få massor med mystid med sötskruttarna och träffa vänner jag träffar alldelles för sällan.
När vi har i Indien skulle vi ut och åka med säljarna. Vi fick fina tröjor och kepsar att ha på oss. Så att det syntes att vi var från Carlsberg. När jag hade tagit på min tröja och keps fick jag en kommentar av en av våra föreläsare. ”Du ser ju ut som en Oompa Loompier!”
Jag, ”Va? är det de små personerna som jobbar i chokladfabriken?” (De jobbar med chokladtillverkning i filmen ”Kalle och chockladfabriken)
Han, ”Ja! Precis. Du är jättelik dem med kepsen sådär och håret som sticker ut!”
Jag, ”Jaha du, jag har för mig att de ser lite lustiga ut. Tack för den du…”
Han, ”Nej! Men det är absolut inte negativt. Du är bara så lik dem.”
Nu när jag kom hem kunde jag inte låta bli att googla på Oompa Loompier + bilder.
Här är resultatet: Är jag lik? Ja, lite kanske…
Jäkla bild… Nu har jag laddat upp den flera gånger och roterat bilden. Men jag får de inte på rätt håll.. Ber om ursäkt för det. Nu orkar jag inte krångla längre.
I söndags var vi några från gruppen som hade bestämt oss för att besöka Taj Mahal. När jag är i Indien så vill jag ju inte missa det. Var lite orolig för resan men bestämde mig för att sätta på mig åksjukarmbanden, ta med kräkpåse och åka med. Dagen var fantastisk och trots att jag lurad så var jag ändå nöjd och glad.
För att ta det från början så tog resan på morgonen dit 4 timmar (hemresan tog 6 timmar…). Resan dit var ett äventyr i sig. Har ni läst boken, ”Delhis vackraste händer”? Vare sig du skall åka till Indien eller inte så är den boken väl värd att läsas. Han beskriver saker som jag har upplevt de senaste dagarna och det är både roligt och sorgligt att det är på det sättet som författaren i boken beskriver.
Mikael Bergstrand skriver om hur det är att stå i kö i Indien. Om du gör som hemma i Sverige så kommer du aldrig komma fram, du kommer stå sist hela tiden. Det gäller att bestämma sig för att det är din tur nästa gång så är det det. Ungefär så. Det stämde. jag stod i kö för att handla en läsk när vi stannade till. Men jag kom aldrig fram innan bussen skulle gå igen…
Taj Mahal var helt fantstiskt och vi hade en bra guide med oss. Han sa åt oss att absolut inte köpa något av alla de människor som kom till oss och sålde saker. Han lotsade oss sen igenom allt och berättade historien om Taj Mahal. Hur den byggdes till minne av mogulhärskarens älskade 2:a hustru som dog i barnsäng när hon födde hans 14:e barn. Han berättade hur de överlevande barnen växte upp. Hur den yngsta sonen mördade sina äldre söner och satte sin far i fängelse för att få ta över själv. Han berättade om att mogulhärkaren hade tänkt att bygga ett svart Taj Mahal till sig själv när han skulle dö. Men att det bara var grunden till den byggnaden som hann komma upp innan han blev fängslad av sin son. Ja, det var många mer fantastiska berättelser.
Efter det fick vi återigen uppmaning att inte köpa något på vägen ut och sedan blev vi tagna till ”rekommenderade” ställen för att saker på. Det var precis som i boken. Vi blev lotsade till en affär på en tvärgata som hade varit omöjlig att hitta till där innehavaren sålde mattor, smycken och kläder. Helst säkert att innehavaren och guiden hade en deal och att guiden fick provision…. Men jag fick ändå några fina sjalar till bra pris om du jämför med Sverige så jag gick lurad och glad därifrån… De sålde även stora underbara Kashmirsjalar till ett pris av ca 500 kr. Men jag hade inte koll på de Svenska priserna så jag lät bli det.
Landsbyggden på vägen tillbaka var väldigt intressant. Små stråkojor som vi inte kunde enas i om invånarna bodde i eller inte, åkrar och getter och kor tillsammans med grusvägar och barn som passade getterna. Såg nog 1 eller 2 traktorer. Nästan inga vanliga ”hus” så jag tror att hyddorna nog ibland utgjorde boplats.
Jag har fortfarande svårt att hantera de här kontrasterna när jag tänker på det och ser det. Men trotts det så har nästan alla jag sett varit väldigt trevliga och glada. De verkar ha en positiv syn på livet även om de inte äger så mycket. Generellt då… Framförallt om man jämför med oss Svenska. Vi som är deprimerade, besvikna och allmänt missnöjda. Fy f-n vad bra vi har det!!!
Mitt i allt välstånd vi har byggt upp (som såklart är jättebra!) så har vi tappat bort något som är jätteviktigt tror jag. Vet inte riktigt vad det är, men jag tror att Indierna har just det vi saknar. (Flera människogrupper i världen har det). Tror att det handlar till viss del om vår drivkraft efter materiella saker som syns som att man har lyckats, att vi inte längre lever tillsammans med våra familjer, att vi är mer ensamma än någonsin samtidigt som vi är ständigt uppkopplade. Tror att det ligger i det området.
