månadsarkiv: juni 2014

Incredible India!

Igår natt när vi kom till hotellet efter en lång flygning möttes jag på rummet av ett välkomstbrev från Managing Director i Indien som hälsade oss välkomna till Incredible India. Han hade dessutom gett oss en present. En indisk elefant som är en symbol för bland annat visdom. Inte nog med det så hade hotellet satt fram två små bakelser där jag hälsades välkommen med namn i nått som gick att äta och där en av kakorna hade Carlsberg loggan. (Men jag vågade inte äta läckerheterna…)

Rummet är verkligen lyxigt, här finns spa där jag idag har unnat mig helkroppsmassage och manikyr. Här är en härlig pool och ett modernt gym. Lunchen kostar 250 kr/person och är också väldigt bra. (Men dyr!)Utsikten från hotellet. Bilarna och tutandet hörs hela natten. Bara att vänja sig.

Nu i eftermiddag har vi varit ute och åkt runt i Delhi, vi har tittat på sevärdheter, ätit på betydligt billigare restaurang och hunnit med en liten liten shopping. Men framförallt har vi tillbringat flera timmar i bilen. I bilen har jag sett en helt annan sida av Incredible Indien. En kaotisk sida, en sida med kossor som lugnt traskar ut i trafiken, en sida med ständigt myller av bilar som tutar sig fram igenom trafiken, en sida med utslagna människor som vissa ligger på gatan, vissa hoppar runt och tigger till bilarna, vissa försöker sälja. Barn med trasiga kläder och bara fötter som kl. 22 på kvällen går runt och säljer ballonger. Mitt hjärta gör ont. Jag vill hjälpa alla. Visste att jag troligen skulle känna så. Men det var ändå värre än jag hade tänkt mig. Framförallt med barnen. Jag ville så gärna ge dem pengar, men jag vågade inte riktigt. Tror att jag hade dragit till mig fler om jag gjort det. Det var mörkt och vi var utan någon indisk person. Men när jag satt mig i den lyxiga bilen med luftkonditionering vågade jag veva ner rutan och sticka till pojken lite pengar. Ångrar sen att jag inte gav honom mer… Incredible Indien har många sidor på myntet.

Kanske är det så det måst vara när ett land utvecklas och tar sig framåt? Kan man inte gå framåt snabbt utan att ha personer som offras och hamnar i kläm? Kanske spelar det ingen roll, hade inte landet utvecklats så hade fler varit fattiga?

Dock tycker jag kontrasterna är så påtagliga. Det är så otroligt stora skillnader på fattig och rik. Måste det vara så?Jag utanför Premiärministerns tillhåll. Här råkade en chaufför köra lite lite för långt fram i ett rödljus. 150 Rupier i böter och besked om att infinna sig till domstol imorgon 08:30. Efter det fick även de två andra bilarna vi åkte i böter på 500 Rupier styck. Känns som att det skulle vara så… Med tanke på att den första reglen i trafiken verkade vara ”Det finns inga regler” så tycker jag nog att poliserna var lite godtyckliga. Bågen som delar nya och gamla Delhi. Uppsatt för att hedra soldater och med en ständigt brinnande eld i mitten. Efter det åkte vi in till gamla Delhi för att gå på en marknad. Men det blev inte av, gick inte att komma fram knapp och när vi var framme var vi alldelles för trötta. Intrycken är många. Kvarter som jag har läst om, men inte riktigt kunnat föreställa mig innan jag nu såg dem på riktigt.

…Detta är betraktelser från knappt ett dygn i Indien. Men nu är det min sanning. Den kanske är helt annan om en vecka eller om jag hade stannat här längre. Imorgon bär det av till Agra för att besöka Taj Mahal och The Red Fort

Att förbereda sig inför en Indienresa

Imorgon bär det av till Indien inom ramen för den internationella ledarskapsutbildning jag går inom Carlsberg Group. Skall såklart bli fantastiskt roligt och spännande. Samt lite skrämmande och nervöst.

Jag gillar att ha kontroll, att planera, att ligga steget före, att göra listor. Helt enkelt att förbereda mig. Men den här våren har det varit lite mycket, så jag har helt kommit ur gängorna när det gäller att ha koll på saker runt mig. Jag har missat saker hemma och dubbelbokat mig.

För att inte tala om förberedelserna till den här resan…Visumet fixade jag precis i tid, sprutvaccinationen blev iof gjord i tid. Fick även malaria och mag-vaccin utskrivet till mig för att hämtas på apoteket. När jag igår, 2 dagar innan min resa äntligen kom iväg till apoteket fick jag veta att det där magvaccinet skulle tagits 2 veckor innan resan… Jag brukar göra checklistor inför resor. TIll denna har jag packat på känn.

Så nu sitter jag här och undrar om jag kommer sakna kläder, har glöm att packa något riktigt viktigt och om jag kommer straffas med magsjuka för att jag har missat att vara strukturerad. Detta är lite för manjana för min del.

Problemlösning i akuta situationer

Problemlösning i akuta situationer jobbar de flesta av oss med regelbundet i jobbet. Det är iaf min presupp. Kankse stämmer den inte. Men min verklighet ser ut så till viss del. Kanske inte dagligen, men iaf regelbundet.

I helgen hade jag och mannen kalas för Viola som blev 4 år i måndags. I lördags var hela min familj här och i söndags hade vi barnkalas. Under lördagen uppstod det ett problem som gjorde att vi var tvungna att hantera problemlösning i akut situation även på hemmaplan. Det kändes lite ovant. Faktiskt så händer det väldigt sällan på hemmaplan. Sist var när vi hade ett vattenrelaterat problem i badrummet. Nu var det ett vattenrelaterat problem i källaren. (Vad är det med oss och vatten?) Avloppet var tätt… Så det var inget fräscht vatten…

Det intressanta här är hur vi hanterar situationen och i vilka roller vi går in i när situationen uppstår. Vilket ledarskap utövar du, vilken kommunikation har du och hur agerar du själv? I efterhand är det intressant att reflektera kring och jag känner så väl igen mönstren både hos mig själv och min kära man.

Inte nog med att vi hade en akut situation mitt i kalaset. Det var 20 personer runt omkring som frågade, kommenterade och spekulerade. Det gör ju alltid situationen ännu mer intressant…

Men, vi löste problematiken. Vi kan väl säga att vi gjorde ett P och ett D i PDCA hjulet. När vi hade gjort D blev vi så glada att vi hurrade lite, städade upp resterna efter stoppet, satte tillbaka allt och gick vidare med kalaset.

Så var det söndag… Barnkalaset hölls i två intensiva timmar. Innan var det fullt upp med förberedelse av lekar, tårta, fika, dukning, gömma godisskatt mm. Under kalaset var det fullt upp med att aktivera, hålla koll på att alla barn var kvar inom vår kontroll, inte tappa bort ngt barn när hälften ville härja inomhus på 3 plan och hälften ville vara utomhus utspritt runt hela huset…Sen var det städning efter kaoset, uppröjande ute och inne, disk, undanplockning, tvättning och pyssel med Violas presenter. Detta följdes av bad, mys, sagostund och sömn. Efter det så var det sysslor med slipning av altantrallen, förbereda nästa vecka, slå in Violas presenter och jobba undan lite. När jag sitter vid datorn och pustar ut lite efter en minst sagt intensiv dag och helg så säger mannen lungt, nu har vi stopp igen. Han har badat och när han går ner i källaren så är översvämningen tillbaka…

Nu vet vi hur vi skall göra så vi upprepar P delen. Nu kommer jag ihåg att det är ju bar att vi gör C delen också. Så jag frågar hur mannen tycker jag skall göra om problemet kommer tillbaka nu under veckan när han är i Finland. Vi kommer fram till vad som krävs för att själv lösa problemet och vi kommer fram till plan B om det händer igen. Det känns ju bra. Men återigen, varför glömde jag så enkelt av C fasen i lördags?

Känner igen det så väl. Det händer ngt akut, vi rycker ut för att åtgärda problemet, det känns så fantastiskt bra när problemet är löst och vi går tillbaka till normala sysslor, hanterar nästa problem och glömmer det första problemet. Det är så enkelt att glömma C fasen. Även om det är den allra viktigaste fasen och det är så enkelt att förstå att den är just så viktigt.

Väldigt intressant…

Tidningen chef listar 100 ögonblick

I senaste numret av tidningen chef listar de 100 ögonblick som har format ledarskapet. När jag läste rubriken tänkte jag automatiskt på Jan Carlzons bok ”RIv pyramiderna”. Den blev också etta på listan. Jag är tydligen precis som alla andra… Den kom etta och enligt artikeln så markerar den ett paradigmskifte i hur man leder människor. I mitten på 80-talet började man betrakta medarbetare som individuella krafter och inte som kugghjul i ett maskineri. Enligt författaren till artikeln så gjorde han genom sin bok ledarskapet intressant.

Jag har ju boken! Här sitter jag och lyssnar på Carl-Oskar och Kristinas liv i Amerika som svenska utvandrare när modern tids bästa ledarskapsbok ligger och väntar på mig på nattduksbordet. Nu är det nog dags att öppna boken och läsa den. Den bör ju verkligen förtjäna en bokrecension.

Här kan ni se listan med alla 100 ögonblick. Intressanta saker som kan reflekteras över i fler inlägg. Vad tycker ni tex om Ingvar Kamprads mellanchef i Zurich, eller Daniel Eks lansering av spotify, eller Percy barneviks fallskärm eller Göran Perssons kommunaliserande av skolan? Allt är väldigt intressant tycker jag.

Cecilia tar sommarlov

Nu är det sommarlov. I fredags hade barnen skolavslutning. (På måndag är det dock förskola igen…) Jag tillbringar också mindre tid vid datorn nu på sommaren, ser på statistiken att även ni som läser bloggen gör det. Bra! Bloggar, sociala medier och internet i all ära. Men inget slår väl det mänskliga mötet?

Så nu tänker jag att nu tar jag sommarlov med gott samvete! Jag tänker ägna kvällar och helger åt altangöra, rabattgöra, härliga promenader ljumma sommarkvällar och sköna springturer tidiga helgmornar.

Semestern börjar inte riktigt ännu för min del. Men jag kommer att dra ner inläggen på bloggen till 1-2 i veckan nu under sommaren. Så kommer jag förhoppningsvis tillbaka i höst med ny kraft och energi! Det skall jag verkligen ägna sommaren åt. Samla kraft och energi.

Det är nog dags för mig att ha mitt utvecklingssamtal med mig själv snart. Det var inte så länge sedan. (Tror det var ngn gång i mars) Men jag känner att det är dags igen. Dags att under semestern reflektera lite mer än vanligt och se vad som kommer fram när jag varvar ner på riktigt.

Men först är det några intensiva veckor kvar. Varav en av dem kommer att vara i Indien! Jag fick av en kollega som är där veta att det just nu är 47 grader! Det blir nog en av många spännande upplevelser där ifrån.

Bokrecension – Saker min son behöver veta om världen

Ända sen jag läste Fredrik Backmans böcer ”En man som heter Ove” och ”Min mormor hälsar och säger förlåt” så har jag varit sugen på att läsa hans senaste bok ”Saker min son behöver veta om världen”. Nu har jag lyssnat igenom den och den är lite rolig. Fast inte så mycket mer än så. Den känns samtidigt ganska intim. Det är ju verkligen en bok till hans son. Skall vi andra läsa den?

Ja, det skall vi ju tydligen iom att Fredrik Backman har gjort en bok av den. Saker min son behöver veta om världen är absolut läsvärd, den är underhållande och lätt att ta sig igenom när du ligger i hängmattan på semestern eller på stranden och vill ha lite lättsmält underhållning som får dig att småle och skratta ibland.

Dock så funderade jag på om det verkligen är möjligt att en och samma människa kan bete sig som Fredrik Backman gör på BVC, på öppna förskolan och hemma bland sina vänner. Eller har han bara väldigt livlig fantasi och har ljugit ihop ett antal roliga händelser för oss? Jag tror faktiskt inte det, jag tror att han nog kan ha varit med om det mesta. Jag har faktiskt en kollega som jag tror kan ha ungefär en liknande vardag och råka ut för det mesta… Det jag tycker är beundransvärt är att Fredrik kommer ihåg allt och har samlat allt i en bok. Är du småbarnsförälder eller har varit för ett tag sen så känner du troligen igen dig i ett antal saker och kan minnas tillbaka till den där tiden med dubbeltydig känsla.

Här hittar du boken: Adlibris, Bokus, CDON

Är det sommar nu?

Idag slog det mig. Det är sommar nu. För det är det väl? 7 Juni och allt.

William ville cykla till mormor i stan idag så det gjorde vi på eftermiddagen. När vi cyklade förbi badplatsen var det ett antal personer som badade, det satt massor av folk på uteserveringen och åt mat, det var jättelång kö till glasskiosken och ett antal personer spelade minigolf vid campingen som är full med husvagnar. Då slog det mig. Det är sommar nu. Jag funderade på vart våren tog vägen. Vart tog April och Maj vägen? De två månader som jag verkligen gillar. I år har jag inte kunnat njuta av dem som jag brukar.

Tre-toppar. Glasskiosken som det är kö vid alla fina och halvfina sommardagar i läjet.

Vi har ett jättefint träd här hemma vid uppfarten. Jag parkerar bilen vid det trädet varje dag. Det har jättefina blommor. Nu i veckan när jag parkerade och tittade upp på trädet så insåg jag att många av blommorna var överblommade och vissna! När hann de både knoppas och blomma utan att jag märkte det?

Men gångna månader går ju inte att få tillbaka, så nu skall jag iaf se till att njuta av den sommar som har kommit till oss. Nästan hela sommaren är kvar, härlig och med massor av underbara dagar som kommer bli kära minnen.

I år har jag haft ett mål för min semester. Bara ett. Det är att inte planera något. Än så länge har jag lyckats. Inte en enda semesterdag är inplanerad och det känns så skönt. Av denna sommar har jag fyra härliga veckor som ligger helt oskrivna utan några måsten. Det känns härligt!

Viola myser med Wilma. Wilma skall bo här lite i sommar. Vi måste ju testa igen. Om Williams allergi är bättre eller inte.

Idag var det tydligen fotografering på fotbollen.

Stressa ner och hitta glädjen

Jag har haft löpningen som mitt sätt att stressa ner. Hur roligt och uppslukande jobbet än är, hur underbara barnen och familjelivet än är, hur härligt det än är att ha hus, så är det stundtals väldigt stressande att försöka få ihop pusslet på bästa sätt. Hinna med alla saker på den nivån jag vill. Då har jag senaste tiden haft löpningen som en bra ventil för att stressa ner.

Innan löpningen så hade jag Wilma, att träna med henne var så otroligt avstressande och härligt. Något som tog min fulla uppmärksamhet under de stunderna och den koncentrationen gjorde att jag inte kunde låta tankarna virra iväg och älta något annat. Sen provade jag ridning ett tag. Precis lika bra det också! Koncentrera du dig inte så åker du av hästen. (Det gäller mig iaf…)

Nu är löpningen något som jag kan få till då jag kan springa när som helst. Ingen tid att passa. Dock har löpningnen och jag ett ganska problematiskt förhållande. Mitt huvud och mitt flås älskar löpningen. Jag springer så att jag blir såpass trött att ältandet slutar, i kombination med en ljudbok i öronen är det perfekt! Men nu är det jäkla knät en motvalskärring! Jag är så trött på det där knät! Jag kan inte utöva min löpning så som jag vill, jag kan inte få min efterlängade ventil och min stressa ner aktivitet är borta eller i gungning.

Det stör mig och det har stört mig hela våren. Våren är dessutom den tiden då min energi kommer tillbaka. Tror att löpning och ljuset i kombination är det som gör det.

Men det är bara att bita ihop och ta nya tag. Eller skärpa till sig? Eller hitta ett annat sätt att stressa ner? Ja, så min kära man var snäll och spånade ”ideér” med mig. Eller iaf så föreslog han att ”tvätta trallen, det är jobbigt och du kan stressa ner med det”. Han trodde nog att jag skulle dissa idén. men faktum är att jag ser fram emot att tvätta trallen och måla/olja in den. Det kommer bli så bra! Det kommer ske i helgen!

Bokrecension – Längtan bor i mina steg

Jag har lyssnat färdigt på Klara Zimmergrens bok ”Längtan bor i mina steg”. Fick tips om att det var en bra och gripande bok. Jag håller med om det. En väldigt bra bok. En bok om längtan, om hopp och förtvivlan. En bok om en otrolig längtan efter barn.

Klara berättar på ett väldigt personligt, avskalat och gripande sätt om hur ”längtan bor i mina steg”. Hon tar oss igenom först en ganska lång sträcka av det vuxna livet innan Klara träffar sin kära man och livspartner, då är hon snabb, rak och ärlig och säger att hon har kommit fram till att hon vill ha barn och att det inte är någon idé att de fortsätter om inte han är med på det. Efter lite betänketid satsar de båda på att få ett barn och det kommer att prägla hela deras vardag och liv. Hon tar oss igenom deras IVF försök, genom deras längtan, deras hopp och förtvivlan.

Jag tänker att jag slutar att berätta här. Ni får läsa resten själva i boken. Läsa om hur det går för Klara och hennes man, läsa om hur hundarna i Klaras liv håller henne över vattenytan, läsa om hur hennes smultronställe i Varberg dit hon återvänder varje sommar gör att hon orkar ladda om och om igen och igen.

Här hittar ni boken: Adlibris, Bokus, CDON