Vad är det egentligen för skillnad på personlig och privat? När det gäller jobbet så är det viktigt för mig att skilja på dessa men samtidigt inte glömma av att vara personlig. Jag försöker vara personlig men inte privat. Helst när du har en position som chef eller ledare tror jag det är viktigt att bjuda på sig själv och vara personlig med sina medarbetare.
Jag insåg det ganska tidigt i min chefskarriär att det gick mycket bättre när jag bjöd på mig själv. När jag berättade om min familj, barn och fritidsintressen samt vissa anekdoter eller historier om helgen mm. Egentligen är det ju ganska självklart. Det är ju bara att relatera till hur du själv fungerar. Visst är det mycket lättare att tycka om och respektera någon som du vet lite om. Som du har koll på när det gäller dens intressen, privata situation, åsikter och värderingar.
Så jag tror att när du tar dig an en chefsroll, glöm inte av att vara personlig. Det är inte ”rätt” att hålla en stor distans och inte släppa sina medarbetare in på livet. Snarare tvärt om. Men håll koll på gränsen, gå inte över och bli privat. Då kan det snarare bli jobbigt. Jag tror inte att det gynnar dina relationer med kollegorna att berätta i detalj om bråket du hade med din partner i helgen. Det är inte heller snällt att hänga ut din partner på det sättet.
Första solen som tittar fram och värmer riktigt ordentligt är allt något speciellt. Så denna helgen har varit en slapp utehelg med massor av sociala aktiviteter. Den har gått så fort bara! Det var länge sedan jag kände så, att jag nästan inte har hunnit med, att jag gärna hade haft en ledig dag till.
Vi har passat på att träffa gamla vänner som jag inte har träffat på allt för länge och dessutom har vi varit väldigt sociala med stora delar av familjen. Härligt!
Det här inlägget handlar inte om ledarskap, däremot om föräldraskap. (Ja, kanske lite om ledarskap också då…) Men mest om föräldraskap och vår syn på oss själva. Ikväll funderar jag mycket på vad vi har för krav på oss själva. Vilken värld är det vi uppfostrar våra barn i?
Jag läser endel bloggar, tycker om det och det ger mig inspiration till min egen blogg ibland. Ikväll också, men inte på ett positivt sätt. Det finns så många tjejer på nätet som skriver bloggar, vissa stora, vissa inte. Unga tjejer som skriver om mode, om deras liv, om att vara ung förälder mm. Det finns hur mycket som helst. Denna veckan har jag stött på två olika bloggar som jag läste lite kring. Det skapade många tankar och jag hoppas att jag kan förmedla min poäng kring det här.
Båda mina exempel handlar om hur vi ser på oss själva och vad vi har för krav på oss själva. Det är dessa två tjejer, Paow och Dessie. Jag har ingen aning såklart vad det här är för tjejer och jag tänker inte alls gå in och tycka till om det de har gjort. Men just Paows berättelse om sin bröstoperation gjorde mig fundersam. Vad är det egentligen som gör att vi tjejer (oftast) tar beslutet att genomgå ett riskfyllt ingrepp genom att sövas, få kroppen uppskärd, stoppa in främmande föremål och sen ha smärtor efteråt? Dessutom så betalar vi tusentals kronor för att göra det. Jag blir ledsen av det, för jag kan verkligen inte förstå och jag vill inte vara en del av ett samhälle där ytan är så viktigt att vi är beredda på att ta såna risker och beslut. Jag skall inte påstå att jag på något sätt är immun. Jag precis som alla andra möts dagligen av budskap om kropp, sex, ideal mm. Och på något sätt så tror jag på det där med tillgång och efterfrågan. Det är för enkelt att säga att du inte kan påverka eller att du är ett offer. Jag tror att vi alla kan påverka. Men varför duger vi inte som vi är? Varför fokuserar vi inte på sånt som faktiskt är viktigt?
Ta sen Dessie, från det jag har läst kunde jag se att hon är en ung och nybliven mamma. I inlägget jag stötte på så rasade hon på sina läsare för att de kritserar henne för att hon lämnar sin son som är några veckor hemma hos sin pappa när hon fikar eller går på möte. Varför moraliserar vi så kring det här med föräldraskap? Och vad ställer vi för krav på varandra här? Och varför är det såhär i synnerhet kring mammarollen? Nu generaliserar jag, det inser jag. Men min uppfattning från mina intryck kring detta är att mamman har en massa krav på sig att leva upp till. Hon skall vara med bebisen 24/7, hon skall vara lyckligast i hela världen över sin bebis, hon skall vara helt uppslukad av bebisbubblan mm. När pappan är hemma så ”passar” han sitt barn. Återigen, jag vet att detta inte gäller alla. Härligt att det ändras! Men varför går det så sakta!?
Varför kan vi inte vara toleranta och inse att vi alla har olika förutsättningar i vårt föräldraskap? Jag har massor med åsikter i denna fråga, tro mig. Men jag försöker att komma ihåg att bita mig i tungan och tänka att det är ju faktiskt upp till var och en hur de löser de första åren. (Dock så tror jag på orsak och verkan…) Vissa beteenden leder till andra beteenden längre fram. Fundera igenom det inom er familj så att det inte kommer som en chock. Det värsta av allt här, jag upplever att det är främst mammor/kvinnor som hackar ner på andra mammor. Varför är det så?! Vi om någon borde ju veta hur det är att vara mamma?
Jag har fått ett stort antal förfrågningar om att vara med i kvinnliga nätverk mm. Jag tackar nej. För jag kan inte stå för det. Varför behövs det kvinnliga nätverk tänker jag? Varför fokuserar vi så på könet? Varför är det så ensidigt? Varför kan vi inte lägga bort könet en stund och titta på individen. Jag tror verkligen på nätverkande och nätverk! Men jag vill ha nätverk med mångfald! Annars är det iaf inget för mig.
Förstår inte heller de här upprörda känslorna kring ord som ”hen”. Eller att du behöver skriva debattartiklar om att du som kvinna inte rakar dig under armarna. Kan vi inte bara sluta! Sluta att fokusera på dessa sakerna! Menar absolut inte att vi skall radera ut vårt kön eller vem vi är, menar bara att vi kanske istället borde fokusera på vad vi har för egenskaper, för kvalifikationer, hur vi är som medmänniskor, hur vi agerar mot andra, att vi bryr oss om varandra.
Antingen så är jag helt ute och cyklar och gör livet alldelles för enkelt för mig. Eller så är det just så enkelt. Om det är så enkelt, varför är det då så svårt?!
Ta min hand så hjälper vi varandra och går tillsammans
Drömmar – Jättegoda kakor, drömmar – upplevelser i sömnen, drömmar – saker du inte tror att du skall nå. Eller är det så? Att drömmar är onåbara saker som du inte kan uppnå?
Jag tycker att vi håller oss till till det sista. Drömmar, är det saker du verkligen vill uppnå eller är det bara något du vill säga och tänka på? Jag tänkte att jag skulle googla lite om drömmar, då hittade jag denna sidan. Det roliga här var att det är Johan E Nilsson som har skrivit om drömmar och mål. Han är en häftig äventyrare som har gjort expeditioner i samarbete med Ramlösa. Tycker att han verkligen har en poäng i det han skriver.
Sätt en tidsplan på drömmen så blir det helt plötsligt ett mål istället. Ett mål kan du nå. Du kan dela in det i delmål. Göra en plan för att ta dig till målet. Helt enkelt handlar det om att realisera våra drömmar. Funderade lite på det. Vill vi alla inte just det? Realisera våra drömmar? Ärligt talat så vet jag inte riktigt.
Jag har en dröm om att någon dag skapa en fond eller stiftelse som hjälper utsatta barn och ungdomar på något sätt. Men mer än så har jag inte gjort med min dröm. Eller jo, jag har en stående lottorad… Tänker att det är ett sätt att hålla liv i min dröm. Samtidigt så vet jag ju att sannolikheten för att jag skall vinna på lotto och kunna förverkliga min dröm är minimal… Så jag borde ju tidssätta den, avsätta tiden, göra en plan och sätta upp delmål. Men just nu så orkar jag inte att prioritera detta. Betyder det då att jag inte vill uppnå min dröm? Eller är det ok att ha drömmar men inte ta tag i att tidssätta och realisera dem utan att låta dem förbli just drömmar? Ja, tycker jag nog att det kan vara… Så länge du inte sätter saker i ditt liv on-hold för det eller blir bitter när du blir gammal och ser tillbaka på dina beslut och inser att du ångrar att du inte gjorde det där…
Vissa drömar har jag realiserat dock. Att ha en familj med barn och man att älska, ett stimulerande jobb och en bostad som erbjuder återhämtning och harmoni. Jag är så tacksam för ovan. Det känns som att leva i en dröm.
Nu har jag lyssnat på den bästa boken på ett bra tag! Den var så bra att jag tänkte att jag inte skulle skriva om den här då det är bäst att inte för många läser den… Men sen tog jag förnuftet till fånga och insåg att vi alla får nog en bättre värld där vi är snällare och trevligare mot varandra om fler läser den här boken. TIteln på boken signalerar kanske inte det jag just skrev då den heter Maktspelet. Men det är faktiskt min uppfattning. Jag gillar Henrik Fexeus väldigt mycket. Helst sen jag har läst de kommunikologikurser som jag har genomfört. Efter det såg jag väldigt mycket likheter med Henrik Fexeus böcker och tror att jag kunde ta till mig dem och relatera till dem.
Så när jag såg att han hade släppt en bok till var det givet att ladda ner den som ljudbok. Han säger att det är sympatiska tekniker för att få som du vill i allt och att övertyga personer utan att de förstår att de har blivit påverkade av dig. Han berättar om handfasta tekniker i boken och han ger konkreta och enkla exempel på dem. Det är bara att börja öva på dem i den takt du läser dem!
Jag lyssnade ju på boken och tyvärr var det svårt att anteckna och bläddra tillbaka… (Lyssnar ju mest i bilen eller när jag tränar) Så nu har jag beställt boken också och kommer läsa den igen snart. Jag längtar!
Jag har sagt vid några tillfällen när jag har fått frågan vem jag ser upp till i ledarskapssammanhang att jag inte har något speciell person som jag ser upp till eller tar saker från. Jag försöker göra det från alla jag träffar, lära mig, inspireras och se upp till. Jag har ännu inte träffat någon som jag inte har hållt med om i något och jag har inte träffat någon jag har håll med om i allt.
Det är fortfarande sant. Men däremot så träffade jag för ett tag sen en person som jag faktiskt inte gillar så mycket. Det insåg jag i efterhand efter lite reflektion. ”Problemet” var att jag kände att jag kanske inte riktigt vågade tro på mig själv i detta läget. Personen i fråga var väldigt populär, högt aktad och känd för att ha gjort fantastiska saker! Hen blev presenterad på ett otroligt sätt som verkligen satte förväntningarna. Jag har funderat i efterhand om det kanske berodde på just förväntningarna. Att de var så höga att jag blev besviken när det visade sig vara en ”vanlig” människa? Jag tror faktiskt inte det.
Och jag har kommit fram till att jag måste väga tro på mig själv. Egentligen är det väl inte så viktigt om jag gillar personen eller inte. Jag lär inte träffa hen någon mer gång och hen lär inte komma ihåg mig heller. Men det som var viktigt för mig var att just komma till insikten att jag vill våga lite på min insikt och på min magkänsla.
Jag tror det är superviktigt att våga låta de värderingar du har som du gillar och känner är en tillgång för dig faktsikt få lov att vara viktiga och en styrande kompass för dig. Så känner jag iaf, när väldigt mycket händer och ändras hela tiden så känns det viktigt för mig att jag står stabilt på marken, stark i min tro på mig själv och på det jag tror är rätt och fel.
Läste för ett tag sedan att ”sunt förnuft” är fördomar du fick när du var 18 år som du rättar dig efter. Så behöver det absolut inte vara. Såklart att du skall lära dig hela livet och ständigt utveckla och utmana dina egna värderingar och åsikter. Försöka se under ytan på ditt eget isberg och utveckla din person hela tiden. Men i det och i en föränderlig omvärd är det väldigt viktigt att våga tro på dig själv. Det är jag iaf helt övertygad om, gör du inte det så har du ju inte heller något att utgå ifrån och något att utveckla.
Jag har haft nöjet att tillbringa en arbetsvecka i Ryssland. Det har varit en vecka med mycket lärdomar som jag tar med mig. Både från den finansiella värden och från besöket vi gjorde på Baltika. Vi besökte deras bryggeri i Sankt Petersburg. 1 av 10 i Ryssland.
Det är så enormt på massa sätt! Enormt stort, enormt imponerande, enormt svårt.
Enormt stort: De har 10 bryggerier i sitt land. Tidskillnaden mellan de bryggerier som är längst från varandra är 7 timmar! När de ena kommer till jobbet har de andra 1 timme kvar att jobba. Det tar 8 timmar med flyg att ta sig mellan bryggerierna. De är tveklöst nr 1 på sin marknad och de har en dominerade andel marknadsandelar på en marknad som består av 150 miljoner människor.
Enormt imponerande: Företaget grundades 1990! På den tiden har det vuxit upp och blivit Östeuropas största! Ett lönsamt och välskött företag. De har krossat massor av fördomar jag hade om Ryssar, Ryssland och det ryska bryggeriet! Skönt och befriande!
Enormt svårt: De befinner sig på en marknad som är otroligt svår att vara på. De har genom statliga beslut fått helt andra spelregler att förhålla sig till. Förbud att sälja ölen på vissa typer av butiker, förbud att sälja den vissa tider på dygnet, stora skattepåslag och helt nya och hårdare regler för marknadsföring. För att nämna några saker som är svåra. Dock så hörde jag inte en enda gång personer ur managment teamet som presenterade saker för oss klaga. Inte en enda gång! Det handlar om att anpassa sig och spela efter de regler som finns på den marknaden du spelar var svaret vi fick på hur det var. Ja du, detta skulle lätt kunna hamna under rubriken Imponerande också. Något som vi nog är många som behöver lära oss av.
”Berätta inte för mig varför det inte går. Berätta för mig varför det går!”
Lånad bild från Baltika. Välkänd logga i Ryssland.
Mitt förra inlägg om en del av resultatet av Hawthorneexperimentet som visade att kommunikation och uppmärksamhet leder till ökad produktivitet, oberoende på om du förbättrar eller försämrar arbetsförhållanderna. När du läser om Hawthorneeffekten så kan du även läsa om en annad del av experimentet som handlade om informella strukturer och hur de påverkar organisationerna. Detta var tydligen den tredje fasen i experimentet som fokuserade på gruppdynamiken i små grupper. Här visade det sig att trotts olika förutsättningar så begränsades produktiviteten till en förutbestämd nivå.
En förklaring till detta som inte har ifrågasatts, (iaf inte enligt de artiklar jag har hittat på nätet), är att de informella sociala relationerna som uppstod inom grupperna är väldigt starka. De viktigaste lärdomarna att dra av detta är att:
Produktiviteten bestäms av infromella standarder som uppstår inom gruppen.
Gruppens standard satte normer inom gruppen som seder, plikt och rutiner.
När det blev konflikt mellan standarder som managmentet ville införa och de informella standarderna inom gruppen så är det troligaste att gruppens standarder kommer att segra och man inte tar till sig de standarder som managmentet vill införa.
Detta är ju ytterst intressant. Inte heller så överraskande. När jag tänker tillbaka så har jag i naivitet varit med vid ett flertal tillfällen och försökt införa saker ”påhittade” av ledningen utan förankring hela vägen genom organisationen.
Så jag tolkar detta som en bekräftelse på det de flesta av oss redan vet. Att få saker påtryckta uppifrån utan bra förklaringar som gör att individen eller gruppen inte förstår nyttan och meningen med förslaget/standarden är sällan ett bra sätt för att skapa en långvarig förändring. Då kommer arbetssätt och rutiner återgå till som det var innan så fort som cheferna släpper och inte följer upp lika noga.
Under mina 33 år här på jorden så hade jag aldrig hört talas om Hawthorneeffekten tills för några veckor sedan. Då kom den till mig från två olika håll under samma vecka! Det måste vara ett tecken för att jag skulle kolla upp den lite närmare tänkte jag… Så här kommer två reflektioner jag har på den i två inlägg. Del 1 som detta är kommer handla om den första delen i experimentet som gjordes som handlade om att manipulera de fysiska förhållanderna och studera hur detta påverkade produktiviteten.
Det som gjordes var att de som utförde experimentet bland annat manipulerade belysningen i rummet. Tesen som skulle testas var att produktiviteten hos de utförande personerna skulle öka när belysningen och arbetsförhållandena blev bättre. Men nej, så var inte fallet! Ytterst intressant. Det var så att även när de försämrade arbetsförhållanderna så förbättrades produktiviten.
Den ökade produktiviteten förklarades med att interaktionen mellan forskarna och arbetarna. Kommunikationen och interaktionen mellan observatörerna och arbetarna, tillsammans med intresset för arbetarnas prestationer som forskarna uppvisade tror man ledde till att arbetarna hela tiden hade en vilja att tillfredställa forskarna och visa upp sina förmågor.
Så, slutsats: För chefer så är det helt enkelt väldigt enkelt och vi kan faktiskt väldigt lätt och effektivit också vara med och påverka till högre produktivitet. Genom att visa sig i verksamheten, kommunicera och intressera sig för personalen.
Det bästa och strukturerade verktyget för detta enligt mig: Processbekräftelse! (Eller hur kära medlemmar i Ramlösas ledningsgrupp.)
För några veckor sedan fick jag en förfrågan av Freddie Larsson om jag ville läsa hans bok och recensera den. Då jag gillar att läsa böcker och lära mig nya saker tackade jag såklart ja. Freddie Larsson är en person som jag inte vet något alls om. Det jag får veta i boken är att han inte har fyllt 40, han tycker han har jobbat väldigt många år som chef. Men ärligt talat så vet jag inte om mindre än 15 år är väldigt många? Är det det? Ja, isåfall har han det. Han verkar ha varit lite rebellisk som ungdom och med en klok mamma som har väglett honom. Detta nämnar han ytterst lite om i boken.
Han pratar i boken ”kan jag så kan du” om det självspeglande ledarskapet. Om de 4 själven, självinsikt, självkänsla, självacceptans och självdisciplin. Enligt min åsikt så är det väldigt sunda och ”självklara” saker han tar upp. Han gör många liknelser med sig själv i boken och hur han har jobbat. Jag gillade några saker speciellt, dels hur han ser på supportavdelningar och han syn på kundfokus. Både interna och externa kunder. Jag hade jublat av att jobba på ett företag som har en IT-avdelning som Freddie driver! Dels hur han faktiskt fokuserar på mänskliga behov, att möta andra där de behöver bli mötta för att tillsammans utvecklas samtidigt som organisationen utvecklas. Det sista som jag gillar speciellt mycket är när Freddie berättar om ett svårt uppdrag han hade på en avdelning som svajade i en orolig omvärld. Under den perioden var han föräldraledig 2 dagar i veckan och lyckades vända situationen!
Det hade jag velat läsa mer om. Om hur han konkret gjorde för att inte jobba mer än sina 3 dagar i veckan och hur han faktiskt lyckades med det otroligt svåra att ”göra rätt sak i rätt tid”. Det andra jag vill veta mer om är Freddie själv. Vem är han? Vad är det som ligger till grund bakom hans värderingar och synsätt? När han inte berättar mer om sig själv i en bok som samtidigt är väldigt personlig så blir den lite opersonlig ändå och håller sig på ”ytan”. Jag skulle vilja se lite bortom ytan, då tror jag att jag hade tyckt att boken hade varit klockren. Kanske i nästa bok Freddie?
En sak som jag funderar på som inte har med boken att göra är om han jobbar som chef i en organisation nu eller om han driver sitt företag på heltid. Jag tänker att den kunskap du bygger på dig i dina chefsroller, det är den som är unik som han kunde skriva sin bok på och som han kan hämta sin kunskap från. Om han har tagit klivet fullt ut in i konsultvärlden, hur länge är den kunskapen relevant då? Om den inte fortsättningsvis byggs på med nya och andra erfarenheter? Jag tänker att det är en helt annan sak att tycka och tipsa om hur du skall göra och att göra det själv.
Men avslutningsvis så var boken ”Kan jag så kan du” en trevlig bok som jag absolut tycker är värd att läsa om du är relativt ny i din chefsroll eller inte riktigt vet hur du skall bygga ditt ledarskap utifrån att vara 100 procent dig själv och inte luras in i att försöka vara något som du tror att ”man skall vara”.
