Idag insåg jag en intressant (tycker jag iaf) sak gällande motivation och vad det är som gör att vi tar tag i saker och får dem gjort.
Vi flyttade in i vårt hus för nästan exakt ett år sen. Vi köpte en lampa av de gamla ägarna. Både för att vi tyckte den var fin och för att det var praktiskt att den redan var upphängd i taket då det är ca 5 meter i takhöjd i vardagsrummet. Tyvärr visade det sig när vi möblerade att vi inte ville ha vårt matsalsbord på samma plats som dem. Så lampan hängde alldeles för lågt då vi har TV och soffa vi den och går in i den varje gång vi skall passera till soffan. Den hängde på en höjd så att jag precis slog pannan i den. Någon gång under de första veckorna dunkade jag pannan rejält hårt i den och fick mig en bula. Så även för UB hänger den alldeles för lågt. Jag har tänkt på att höja den många gånger, klättrade upp till lampan och konstaterade att det krävs att jag tar mig ända upp i taket för att höja den.
Vi har stege och alla verktyg. Men ändå har inget hänt. Inte fören idag. Så vad är det som hände idag?!.
Det var UB som äntligen tog tag i projektet. Varför tror ni att han gjorde det? Fick han nog? Slog han sig och tänkte att nu vill jag inte slå mig mer? Nej, inget av det. Han har köpt prylar för att göra ett intelligent hem. Han kan styra lampor, dimra lampor, sätta tajmer på lampor och sätta upp rörelsedetektorer så att någon lampa börjar lysa när man passerar. Allt kan sen styras med mobilen. Nu hade han fått hem sakerna och ville sätta dimmer på de två lamporna i vardagsrummet. Så för att göra det var han tvungen att hämta in stegen och klättra upp den 5 metrarna. Samtidigt hissade han upp lampan en bit.
När jag stod och höll i stegen tänkte jag på det här med motivation och execution. Vi pratar mycket om execution på jobbet nu. Vad är skillnaden mellan företag där saker verkligen blir genomfört och på företag som inte genomför lika bra. Jag tror att det är samma sak, det gäller att hitta motivationskrafterna hos individerna.
Varken jag eller UB har tagit tag i att hissa upp lampan på nästan ett år, tills UB fick hem sina leksaker och verkligen ville installera sin utrustning för att få till de funktioner han vill ha. Han fick en motivation som gjorde att han tog tag i det. Man skulle kanske kunna tro att det är tillräckligt motiverande att hissa upp lampan så att vi inte riskerar att slå huvudet i den. Men nej då, vi har hittat ett sätt att gå runt eller böja huvudet så att vi inte slår oss i huvudet. Skulle det inte vara tillräckligt motiverande att det helt enkelt är jäkligt fult att lampan hänger så lågt ner och det stör en varje gång jag passerar? Nej, jag har helt enkelt vant mig…Så tillräckligt fult var det inte. (Detta är faktiskt konstigt, för när jag gör något projekt annars så brukar jag alltid se till att få det exakt så som jag vill ha det från början. Annars vet jag att jag går och retar mig på det som inte är bra nog) Men i detta fallet var det kanske bra nog?
Så kan det vara så att vi blir som mest motiverade när vi helt enkelt hittar ett ”högre” syfte och ser fler vinster med att anstränga oss än att ”bara” ha som motivation att undvika något negativt? Ja, det tror jag helt klart på! Hitta de kraftfulla drivkrafterna så att motivationen tar dig hela vägen.
Nu är lampan äntligen i rätt höjd. Det roliga är att UB duckar fortfarande när han går förbi….
